Alva Johnsson
Skildrar gärna olika människoöden.
Målar naturen med pennan som pensel.
Skrev mestadels på rim tidigare.
Har av en poet liknats vid Gabriel Jönssons diktning.
Framträder ofta på poesikvällar.
Gammelman
Likt gammelman stapplar han långsamt och segt och benet det slänger och slår
och ansiktet härjat av åren som blekt både panna och silvergrått hår.
MEN, uti sitt sinn är han alltjämt ung och slänger kanhända en blick
Mot fagra små jäntor, fast kroppen är tung och tänker på åren som gick.
DÅ svängde han ungmön i valsen så lätt, och tryckte en brud mot sin barm
Att ta för sig av livet, det kändes helt rätt när hans kropp den var ivrig och varm
Men åren de svann och ungmön med dem, och snart satt han ensam och tyst
Då plocka´han fram dem, en efter en , som han kramat och ivrigt kysst.
Men det fagra var borta och kilona fler och han satt på sin ljugbänk och njöt.
När han såg Henne falla från tronen ner, denna ungmö som en gång vart söt.
O, tacka min Gud, att jag helt slapp ifrån, både käringar, rynkor och tjat.
Jag bestämmer min tid, jag känner ej tvång, sa gubben och glömde allt hat
För ska sanningen fram blev han sviken en gång, av en ängel med gyllene hår.
Han fick sona sin stolthet med sorgesång, som han sjungit i alla år
Så en dag föll han kull, och blev liggande still, och hans hjärta knappt orka´ slå
Då kom det en kvinna, som rusade till, och han hjälptes att stapplande gå.
Den kvinnan var gammal och rynkig och böjd, men dragen , dem kände han väl
Och änglarna sjöng uti himmelens höjd, när hon slöt honom tätt till sin själ.
Så förenades båda till slut ändå, där de höllo varandra så hårt
Men trots att dimmorna skingrats och himlen var blå, så blev deras lycka så kort
För döden så kall skulle skilja dem åt, när hans hjärta slutade slå
Han forslades bort, hann ej säga: Förlåt! Och kvar stod hon ensam och grå.
Av detta vi lär oss att fånga vår vind, om än den är stark som en storm
För livet det flyr lika snabbt som en hind och kärlekens kraft är enorm.
Vill ej bränna vingar till aska
Som Ikaros gjorde en gång
Nej bara sväva i rymden
Och lyssna till änglars sång.
Bara se och skåda det fina
Som någon skapat har
Aldrig be eller ställa frågan
När? eller Hur? eller Var?.
Kanske möter jag där någon främling
Som jag aldrig skådat har
Som fattar och tar mina händer
Som ber mig så ödmjukt: Bli kvar.
Morgondimman
När morgondimman sakta sveper över nejden
och älvors dans kan anas i dess bleka famn
Då, då vaknar dagen upp och bjuder Homo Sapiens till nya fejder
Och kanske gärningar som saknar vackra namn.
Kanhända brinner åtrån het i unga hjärtat
som delat nattens läger med sin älskade och vän
Kanhända svider andras sår av smärta
som ingen läkt och aldrig nånsin läks igen.
Men dagen gryr när mörkret har gett vika
och ljuset hämtar kraft från rymdens strålande geni
När människorna rusar fram i vimlet av gelikar
Och glömmer bort att dagen är en gåva, skön och fri.
De hinna aldrig njuta, allt det livet har dem bjudit
av kärlek, skönhet, glädje och gemyt
När Mammons berg vill locka dem i stupet
och bjuda rikedom och vacker mänsklig flärd.
Men tider, dagar, år må komma
när Mammons fana vissnat ner och dött
Då skola människorna åter stråla samman
Och njuta Gudars verk av blod och kött.
land
Du vackraste land
som födde oss hit
till glädje, till sorg och till gamman
Du finns för oss alltid
med kraft och med nit
försöker Du hålla oss samman.
Vi hälsar i vördnad din blågula sköld
Och värmer oss i dina händer
och känner ej av den frusna köld
som oroshärdarna sänder.
Du ger oss en styrka
så stark som granit
en tro på det rätta och sanna
och fast vi är fjärran så längtar vi hit
och kan allt annat förbanna.
Ja,vart vi än reser
i syd eller nord
så svinner vår tanke tillbaka
till platsen, där fötterna lekte i jord
och allt annat vi kunna försaka.
Men aldrig, nej aldrig vår fädernejord.
