Illustration: Åsa Palmborg.
Jag vill vara text till din låt. Kan du vara mitt digitala oljud. Vi kan väl rösta på rösterna. Vinka till Televinken. Vara uppe tills nationalsången spelas. Natta natten. Överrösta varandra i ett ljudsmatterband. Vara snäll mot dom dumma. Låt oss göra något hemskt. Hemskt gärna får du göra musik av mina tre dikter. Sen stjäl vi världen och ger den en själ.
kaskeloten viskar om små sorger
ögonskuggan berättar om svarthet
träden ligger med övergivna kvinnor
blommorna på fel sida av vägen
tar betalt för
oron över
sanningen
du strålar i grupp
med solen i halsen svalde jag ett år
kärnstålet vrider handen moturs
hat att gå på
din tinning ska bli min favoritfossil
beroende av att röka avskymoln
trapphus-slummer.
—
08.45-piercing
under omslag av mörker
inslagen sommarvittring
utslagen far
utmålad lillhjärna
en frukost tröttnade jag
på beteendemönstret vid perstorpsplattan
satte en polygrip i din näsa
det blev inte bättre
du och mor är sammanlänkade med ringar
mer vet jag inte
mer får jag inte ihop ert själsland
vi är alla gjorda av vax och små upprorsöar
vågen väntar
mor är rar
far drar
lite sådär handikappat före resten av familjeklungan
vi var inte ensamma där på gyllentorgets uteservering
vår institution bland kaosbullar och cyklar i mint och tankesätt i granit.
vi doppade moralkakor och mariekex
i mjölk
vi åkte mjukt till rökstenen
den fick mig att skriva
jag samlade fina småstenar
vi köpte dem tillsammans i Tannefors
vintern stålbadade med sina förfrusna banana-skids
vi bär samma låga gula
slätt
—
kylskåpsblå aula
ribbstolarna ler lika hotfullt som gympaläraren
gemensamt ensam
letar efter tillhyggen
ingen brandsläckare hade tagit slut på morgonens kompetensflykt
känslan är som när man kissat på sig som liten
blötvarm
skulden knyter näven i flickan
nickar huvudlöst nära kroppslukten
de kringflackande ögonen
likasinnade atom-egon vässar händerna i luften
varje millimeter känns
alla får prata
automatiska munnar håller handen som går ner för landning
tuggar känslor för att inte få lock för öronen
ute är gräset svart
du är lågmäld som höstens trötta blad
det går upp för mig att du är gjord av guld
jag vill bara smälta ner dig
krossa din logik
strössla dig med mitt blod
blanda dig med mina konstigheter
binda dig olydig
göra dig till en byracka
jag vill rulla mig fri
—
ensamhet
din religion är i din godispåse
bitarna faller på plats
din mjuka röst hugger
rotlöst rytmiskt raster
frihet bosätter sig i ett djuptryck
skyddad mot solen
sorgparaplyet fastnar i livets automatiserade hals
första kärleken stiger mot skyn
vi var absoluta
skulle aldrig åldras
minns de andra vagt
de stod utanför
evigheten
sjukdomen
saknar din närhet
kyrktornet påminner om spanking
torktumlaren skakar
likt rösten i kyrkan
utanför igen
dricker en cola light
kylan är het
ensam.
