Illustration: Harriet Gullins Vatten
Thomas Tidholm, f. 1943 i Örebro, är sedan 1970 bosatt i Arbrå, Hälsingland. Har skrivit hela livet, dikter, barnböcker, teaterpjäser, sångtexter. Aktuell med boken Hilding Kvists Minnen, en korsning mellan språkpoesi och bygderoman. Som i dessa Fem dikter, språket osäkrar berättelsen.
FEM DIKTER
Allt i detta rum
är minnen av tiden exakt
som den var
sekunder sedan
men somligt
är ändå förhistoriskt, somligt
fossiliseras inför våra ögon
ner i det kollektiva
medvetslösa
papperskorgen har inga öron
otaliga spår finns här
gamla tystnade slagfält
golvet fullt av blindgångare
ringar på bordsskivan
tid som vattenskada
och den egna närvaron
i nästa ögonblick beredd att ta till flykten
*
De väldiga bergen
hamnar lätt i bakgrunden
i förgrunden däremot:
blommande lindar
och en vackert målad ambulans ses stanna
framför någon som kunde vara du
du har gjort någonting
du kan inte ta vara på dig
du ombeds att stiga in
att se dessa berg
med påslagna sirener
*
O du gamla människa
bland krukskärvor
en station i provinsen Letal
turister köar till toaletter
naturfolk kommer i långfärdsbussar
film visas, ljudet smärtsamt högt
medan vi reser över slätten om natten
och står i regn någonstans
en tidig morgon
slokande assegajer
utan frukost
tillsammans ser vi ut över sjön
Är inte detta
själarnas pilgrimsfärd
så vet jag inte
*
En blomma i vårt fönster
med utsikt över E-vägen
en solig skarp dag
åtta filer
där en million blåsor och bubblor
drar ljudlöst fram
ut mot den torra våren
här inne
klamrar vi oss
håller vi av varandra
du och jag, Lill-Klas
och allt det lilla liv vi gör
*
Långt bortifrån står ljus på himlen
som av en mycket stor
låga, en by som brinner
vi säger till varandra att där
är den platsen, där
levde vi en gång, där
bodde vi i barndomens ljusa dagar
där tog vi våra stapplande steg
där lärde vi oss att bli
där åt vi ett äpple
där vinkade vi
och for
vi säger att nu
när det äntligen brinner
är det tid att återvända
