Johan Attfors, f. 1991 och bosatt i Flemingsberg. Läser en kandidatexamen i litteraturvetenskap under en paus från läkarprogrammet. Skriver för att han måste, och för att han tror att världen blir lite större när vi fyller den med ord.
Kyrka. Foto: Åsa Nyberg.
karantän
jag föddes in i en glaslåda
jag följer noga människornas gester
och skulle nog försöka härma efter dem
om bara lådan gav ordentligt rum för mina lemmar
man rör sig omkring mig i en märklig koreografi
vars mening jag länge har försökt tolka
mina naturbehov är lyckligtvis begränsade
något annat vore ohållbart –
min stillsamma livsstil kräver lite i form av föda
och jag lapar i mig kondensdropparna som bildas
av min andedräkt då yttertemperaturen sjunker
likgiltigheten
lägenheten
i en sovstad:
högt över marken:
vila
*
det lyser i en vindskupa på andra sidan gatan
skratt faller ner på trottoaren som vissna löv
när det når ända ner har det sönderdelats
i små partiklar som beslöjar marken, tunt
jag rosslar, harklar mig
hostar upp dammet från gatan
det är vinter
det är natten efter sommarens sista kväll
luften är tung av fukt men inte av löften
inte av Shakespeare
pendeltågen bromsar tyst på spåret
ingen väntar på perrongen, det är mörkt
en man blir hjälpt med sina flyttlådor genom spärrarna
skogssnigeln krymper
fnasig och ensam på trottoaren
kröker sin benlösa kropp till ett s: själv som jag
känselspröten pekar mot himlen
(lyssnar efter liv)
Flemingsbergs centrum reser sig över oss
en neonstad i öknen
jag passerar under klockstapeln på vägen hem
en nordtysk kampanil, för strängare trakter
kanske om jag hostar till när jag är mitt under
skall ekot från min mun avslöja dess dolda klang
nu står den tyst och spejar, ut i mörkret, över mitt huvud
inför fjortonvåningshuset under skymningsblå
underbelysta himlen
min skugga svald av mörkret jag av klocktornet
fjortonvåningshusets violetta plåtmatris
fjorton fönster högt tjugo trettio brett
vissa är tända och andra är släckta och något är förtäckt med plywood
något är förtäckt med plywood
vad kan jag inte se
klocktornet töjer sig över mig
fjorton fönster kan inte förstå
ingen kommer ut
himlen suckar och böjer sin rygg
ur mina trasiga skor väller asfalten fram och fast i marken
himlen rotar innanför luggslitna kläder, jag står bara still
vajar med vinden sval som gungar fasaderna mörkret
i det här huset växer droppstenarna på tvären
man måste huka sig i dörröppningen
långsamt, långsamt sträcker de sig
från ena väggen mot den andra
jag skramlar med nycklarna, öppnar ytterdörren
slussrummet
mänsklig urin, tydligen
på väg att vädras ut, folk kommer och går
samhällets dåliga samvete
i limbo mellan ytterporten
den låsta dörren till hisshallen
sopnedkastets lock står öppet
dunster från källaren (underjorden)
tvättpulver och utspillda solrosfrön
en övergiven soffa
genomkorsar höghusets alla våningar
*
i en sovstad:
högt över marken:
vila
kylskåpets motor slutar snurra
tillfällig inre tystnad
lägenhetens fyra väggar
rummet en nästan perfekt kvadrat
tillfällig inre tystnad
lägenhetens fyra väggar
påklädd på den bäddade sängen
sängen en nästan perfekt viloplats
åkdammsugaren kröker den smala
korridoren omkring sig som en himlakropp
med örat mot diskbänken kan man höra havet
kylskåpet sprider sin inre kyla
påklädd med knäppta händer
den bäddade sängen
brandlarmets envetna stirrande
genom golvet:
ingenting levande lever under golvet
genom taket:
något spolar över huvudkudden
droppar spolar fram till
nästanminnet från djupdrömmen
en hotfullt kroppslig tyngd
bokhyllan övervakar den bäddade sängen
påklädd på den bäddade sängen
väckarklockans stumma rektanglar i mörkret
sprider sin inre kyla
kylskåpets motor börjar snurra
