|
Rundvandring i Alsters herrgård
Under en kortare roadtrip var PP på Gustaf Frödings födelsegård Alsters herrgård utanför Karlstad i slutet av juni månad. Tädens blad prasslade och viskade och en nedvissnande midsommastång prydde trädgården där en barnteatergrupp trollband med den grekiska myten om kung Midas.
Förutom att omgivningarna var smått bedårande hade rummen i mangårdsbyggnadens övervåning inretts kronologiskt efter Gustaf Frödings liv. Även om hela möblemanget inte härstammade från poetens levnad i byggnaden hade man gett platsen en atmosfär som jag föreställer mig som tidstypisk.
Rundvisningen var biografiskt förankrad. Vi fick se bilder där poeten tillsammans med Verner von Heidenstam och Albert Engström står i bara mässingen för att provocera omgivningen i Bergslagen eller klär varandra i sjögräs och skriker att de är Apollon. Andra detaljer som livade upp rundvandringen och gjorde den värd sitt pris var att ett av rummen var klädd i en originaltapet från Paris som Frödings far köpte. Det är de mycket små detaljerna som gör upplevelsen.
Givetvis fanns inslag av poetens diktning. Bland annat skalderades Guitarr och dragharmonika som av olika vetare ses som en dikt som avspeglar Frödings personliga läggning. Det dubbla hos Fröding var fascinerande närvarande genom hela hans liv. Redan från början tycktes den ha avspeglats i blyghet inför flickor i förhållande till den inte oansenliga arrogansen mot människor i hans omgivning. Kanske visar det något allmänmänskligt: Individens inre svaghet transformerad till ytlig stöddighet.
Gitarr och dragharmonika
Två grannar jag har i min boning
- den ene är sentimental
- jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till gitarr.
- Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.
Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.
- Man tröttnar att lyssna på sådant!
- och dock har jag vant mig därvid;
den ene han liknar min nutid
den andre min gångna tid.
Och stundom, när ledsnad mig trycker
och dagen mig tycks för lång,
jag präntar och sätter i noter
små stumpar av bägges sång.
Och sägs det ibland, att musiken
är mindre melodiskt fin,
och är icke allt som det borde
ibland med harmonin,
så kommer det av, att gitarrsång
och dragharmonikesång
stämts upp från höger och vänster
ibland på samma gång.
Kommentera peter@popularpoesi.se |
