Startsida

Dikter Benedikte Esperi Hans Grönberg Arja Söderfeldt

Tema

Essäer

Krönikor

Recensioner

Länkar

Om oss

Arkiv

DIKTER

Arja Söderfeldt

Jag är finsk. En hitflyttad. En sådan där annan slags människa, som lärt sig att överleva i det inre, i en balansakt med mitt finska förflutna och nuets svenska landskap. Att erövra sig ett andra språk som vuxen tar tid. Det är att leva i ett skred av både sorg och välsignelse.  I en ympad konstruktion, en spegling mot det finska invanda är det också är möjligt att finnas till. Ord, särskilt de svenska, är sticklingar som växer till och syresätter en möjlig och framkomlig väg. Att försöka finna ord genom dikten är att ansa sina konturer och blottlägga något av tillvaron och av det ljus som alltjämt finns där. Så, med lite möda öppnas grinden ut mot ängarna.   Decemberord    Oanad och väldig är den som inte vänder sig bort;     fridlyser varje ansikte och säger:  du är ensam i ditt slag, hjärtat!     Jag vann en roddbåt   Nej, faktiskt. Inte helt riktigt. Bara ett par åror.   Nu väntar jag på regnet.     Bosatt bland oss   Domkyrkans mittenskepp är nedsläckt, bara altartavlan glimmar som en avlägsen by.   Det är varmt och tyst, doften av stearin ringlar mjukt  som i ett hem i väntan på de resande.   Hoprullad bakom en pelare sover ett bylte; i kväll är Kristus en uteliggare.   Särskilt Särskilt älskar Gud små magerlagda flickor som sitter på bastulaven med sina myggtunna ben hopdragna intill kroppen och armar som låser in det mjuka,   när kölden viner över taken och vindarna omfamnar timret, finns där en gammal bastuängel som svettas med barnen.   Håller varsamt vattenskopan. Svalkar de ofödda. Inga skadestenar gills. Inga alls.  Bara gradvidden av liv i hans sotiga vingspetsar, stjärnors vassa uddar i ett människoöga, och under  en fjäder som håller i hettan all ångan från barnets laxrosa hud.

Foto: Privat