PP      
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010 
Uppdaterad 1/12 2011


Startsida Dikter Tema Essäer
På spaning efter den verkliga kärleken
Krönikor Recensioner Länkar Om oss Arkiv


ESSÄ

På spaning efter den verkliga kärleken
Bruce Springsteens stora fråga i ”Born to Run”

Hur en musikvideo förändrade ett liv

En vårdag satt mitt femtonåriga jag och slötittade på musikkanalen VH1. Det visades en ranking över tidernas hundra bästa låtar. Jag var i ett stadium av livet där det gällde att finna sig själv, att upptäcka vad ens identitet bestod i. På musikfronten hade jag dittills inte varit så lyckosam. Jag hade inget personligt favoritband och brydde mig inte mycket om musik. I årskurs 6 hade jag i brist på annat gjort ett arbete om Backstreets Boys. Men plötsligt for jag upp ur soffan. Jag blev stående framför tv:n, som trollbunden. Någonting hade fattat tag i mig. Ett nytt, dittills oanat rum öppnades inom mig. Det fylldes av tonerna från tv:n. Och det rummet expanderar än idag.

 

Det var första gången som jag konfronterades med ”Born to Run”. Bruce Springsteen hade jag hört talas om, men jag var inte den första att avfärda honom som en amerikansk patriot, gapande om att han var född i USA. Men det jag nu såg framför mig var något helt annat. Det var som en uppenbarelse. Hela min tonårsidentitet föll med ens på plats. Den drygt fem minuter långa musikvideon tycktes rymma allt det som jag hade sökt efter, såväl visuellt som musikaliskt. Men framför allt kände jag hur hur ett budskap sköljde över mig med en tsunamisk styrka.

 

När jag vaknade upp ur mitt paralyserade tillstånd framför tv:n rusade jag omedelbart bort till min mammas gamla skivsamling. Mycket riktigt låg hans Greatest Hits där. Jag satte igång stereon och lät mina ögon sväva fram över orden i skivans medföljande texthäfte. I takt med trummorna i Born to Runs intro togs de första stegen in i en ny fas av mitt liv.

 

Från Asbury Park till Ullevi

När albumet Born to Run släpptes 1975 hade Springsteen under en tid kämpat sig fram i bakre kanten av den amerikanska musikscenen. Han föddes 1949 och växte upp i en katolsk och typiskt amerikansk arbetarklassmiljö i den lilla staden Freehold i New Jersey. Arbetarklasstemat kom att bli ett omhuldat tema i hans låttexter, men ofta går det även att spåra religiösa influenser. Från mitten av 1960-talet började han uppträda på lokala musikscener och spelade i ett antal olika band.  I takt med hans senare framgångar blev han en symbol för kust- och nöjesstaden Asbury Park vid delstatens Atlantkust. Det dröjde dock till 1973 innan han kunde släppa sitt första album, Greetings from Asbury Park, New Jersey,vilket hade en något folkmusikalisk karaktär med textrader som myllrade av bilder och långa ordföljder. Jämförelserna med Dylan kom inte helt oväntat. Men Springsteen slog emellertid in på en mer typisk rockbana, ackompanjerad av det med tiden legendariska E Street Band.

 

1975 släpptes Born to Run som, framför allt genom titellåten, blev Springsteens förlösande genombrott. Hans tidigare album hade kritikerrosats, men inte lyckats slå igenom i ett bredare sammanhang. Helt plötsligt prydde han omslagen på såväl Time som Newsweek – samtidigt! Även andra låtar som ”Thunder Road” och ”Jungleland” kom att ge tyngd åt albumet och blev snart favoriter hos många av hans allt mer inbitna fans.

 

Den närmast överväldigande succén kom dock att följas av bakslag då Springsteen hamnade i en juridisk tvist med sin dåvarande manager. Istället för en snabb uppföljare, som man hade kunnat vänta sig, följdes Born to Run av ett långt och intensivt turnerande.

 

När Springsteen till sist kunde börja ge ut album igen hade han antagit en dystrare ton. Namnvalet på det nästkommande albumet Darkness On The Edge Of Town från 1978 illustrerar detta. Under 1980-talet skulle han så småningom komma att utvecklas till en av rockens megastjärnor, inte minst genom storsäljaren Born In The USA – som tycks finnas i var och varannat svenskt hem –och genom sina ovanligt långa och dynamiska liveframträdanden på jättelika utomhusarenor.

 

Springsteens musik och hans realistiska texter, som är präglade av ett enkelt och rakt språk, har visat sig vara livskraftiga än idag, 35 år efter Born to Run.[1] Han mäktar fortfarande med att fylla arenor världen runt, inte minst i Sverige där han en gång lyckades få Ullevi i sådan gungning att man blev tvungna att stänga av och bygga om anläggningen efter konserten.[2]

 

Bilar och vägar i ungdomens sommarnatt

Springsteen har menat att "the primary questions I'd be writing about for the rest of my work life first took form in the songs on Born to Run".[3]Han har klargjort att han på sätt och vis låtit hela sin karriär bygga på en särskild frågeställning, nämligen om kärleken är verklig eller ej. Intentionen att ta reda på detta uttrycks i versraden ”girl I want to know if love is real”.[4] Det är därför rimligt att anta att textraden ger en nyckel till hur man bör förstå låten ”Born to Run” i dess helhet.

 

Man tänker knappast på Springsteen som en poet i första hand. Det får därför inte glömmas att ”Born to Run” är en låttext, det vill säga en del av ett musikstycke, ämnat att framföras i en studio eller live. Låten har emellertid framförts i olika tappningar av Springsteen, såväl elektriskt som akustiskt, vilket vittnar om hur det är möjligt att gå den till mötes på olika sätt. Här har jag för avsikt att närläsa och analysera låttexten som en dikt, i huvudsak utan att beakta de musikaliska aspekterna.

 

Det tog Springsteen hela sex månader att skriva "Born to Run", vilket får det att framstå som rimligt att den har blivit så central för hela hans textförfattarskap. Mycket riktigt är låten omsorgsfullt fylld med en slående energi, påverkad av det hårda och grundläggande arbete som föregick den. Springsteen har själv förklarat att han lät texten förankras i klassiska rock and roll-bilder, men på ett sätt där han försökte undvika att dessa skulle kännas anakronistiska i 1970-talets samhälle. Låttexten tillkom i ett, i Springsteens ögon, sargat USA som flöt fram i Vietnamkrigets kölvatten under oket av den stora oljekrisen. Han skriver själv om hur "People were contemplating a country that was finite, where resources and life had limits".[5]

 

Dave Marsh har hävdat att själva låttiteln rentav är en allusion på en gammal punktatuering som löd ”Born To Lose”.[6] Men det är ytterst tveksamt om Springsteen medvetet syftade på något sådant. I Songs från 1998, där han (visserligen långt i efterhand) kommenterar sina egna låttexter, förklarar han att de tre orden plötsligt dök upp i hans huvud en dag när han "was playing my guitar on the edge of my bed, working on some song ideas". Först trodde han att "it was the name of a movie or something I'd seen on a car spinning around the Circuit, but I couldn't be certain". Hur som helst fattade han tycke för frasen då den "suggested a cinematic drama I thought would work with the music I was hearing in my head".[7]

 

Detta filmiska drama beträds via ett internt berättarperspektiv, med ett berättarjag som öppet refererar till sig själv och sina känslor och funderingar. Diktens ”du”, som diktjaget är förälskad i, kallas för Wendy. Vid upprepade tillfällen refererar diktjaget – som gissningsvis är en ”han” – till sig själv och Wendy som ”we”, men i diktens två första versrader åsyftar ”we” sannolikt ett mer allmänt kollektiv. Första strofen handlar just om hur människor om dagarna ”sweat it out in the streets of a runaway American dream” och hur de på nätterna ”ride through mansions of glory in suicide machines”. De åker omkring i en stad som de måste ta sig ut ur “while we’re young” då tillvaron annars blir för outhärdlig.

 

Bilder och metaforer, hämtade från bilarnas och vägarnas värld, väller fram genom hela albumet Born to Run. Springsteen har själv beskrivit hur "the car was still a powerful image" i 1970-talets New Jersey.[8] Bilderna återfinns inte helt oväntat i låten ”Born to Run”. Exempelvis uppmanar diktjaget Wendy följande: ”strap your hands across my engines”. Det talas också om hur ”hemi-powered drones scream down the boulevard” och hur ”The highway's jammed with broken heroes on a last chance power drive”. Med hjälp av bilarna och vägarna fylls texten av en påtaglig rörelse, bort från något – men mot en odefinierad slutdestination.

 

I andra strofen vänder sig diktjaget mer intimt till Wendy och förklarar sina önskningar inför henne. Han är en ”scared and lonely rider” Men han är förälskad och vill förena sig med Wendy i tron att de tillsammans kan ta sig ut ur staden. Han frågar henne om hon är beredd att ”walk with me out on the wire” för att få svar på den avgörande frågan ”if love is real”.

 

Tredje strofen utvecklar diktens miljö ytterligare genom att beskriva ungdomarnas karaktäristiska kuststadsliv. Den mynnar ut i hur diktjaget vill dö med ”Wendy on the streets tonight In an everlasting kiss”. Den situation som skildras förefaller vara en sommarkväll. Det beskrivna strandlivet och formuleringar som ”sweat it” antyder att dikten bör utspela sig under någon av årets varmare månader, och Marsh förlägger just ”Born to Run” till ”the early evening mist”. Det ligger ett apokalyptiskt skimmer (”die with you Wendy”) över det hela, vilket ger texten en särskild laddning. Undergångstemat ramar in motivet om en evig sommarnatt som manas fram (genom fraser som ”everlasting kiss”). Kontrasten blir effektfull och bidrar till att ställa saker och ting på sin spets.

 

Marsh menar vidare att "Born to Run" utspelar sig på den gata ”that seems to run through every town with more than a handfull of teen-agers”.[9]Texten refererar inte alls lika explicit till Springsteens New Jerseykust som vissa av hans tidigare låttexter hade gjort.[10] "The characters on Born to Run were less eccentric and less local" än de karaktärer som hans två tidigare album hade kretsat kring. "They could have been anybody and everybody [and] you're not necessarily on the Jersey Shore anymore. You could be anywhere in America".[11]En mer universell - om än amerikansk - miljö framträder, med ett scenario som det är möjligt för nästan vem som helst att sätta sig in i. Detta underlättas också av Springsteens särpräglade känsla för hur man griper sig an det vardagliga. Allt som oftast har Springsteen skildrat det enkla men tuffa vardagslivet, vilket skymtar i senare låttitlar som ”Factory” och ”Working On The Highway”. Simon Firth menar mycket riktigt också att ”Springsteen’s greatest skill is his ability to dramatize everyday events”.[12] I "Born to Run" målar Springsteen upp ett mycket dramatiskt och närmast apokalyptiskt skeende, men det utspelar sig mot en lätt igenkännlig fond bestående av vardagliga komponenter som hör hemma i ungdomars stadsliv.

 

I fjärde och sista strofen skildras hur ”broken heroes” har gett sig ut på ”a last chance power drive”. Tillvaron har ställts på sin spets. Dikten når ett klimax. Diktjaget förklarar för Wendy hur mycket han älskar henne och att de måste ”live with the sadness”. Någon gång tror han bestämt att de ska nå fram dit ”where we really want to go”, men han vet inte när. Den slutgiltiga dom som skulle ha kunnat falla över diktens karaktärer i samband med det apokalyptiska motivet uteblir. Istället kan de dundra vidare utmed livets långa boulevard.

 

Det är i slutet av andra strofen som Springsteen alltså formulerar frågan om kärleken är verklig. Det finns, som vi ska se, skäl att anta att svaret på frågan står att hämta på just den plats dit paret ”really want to go”, även om det inte framträder något, vid första anblicken, helt tydligt svar i den fjärde och sista strofen.

 

Verkligheten i skuggan av den amerikanska drömmen

Trots att Springsteen själv har hävdat att frågan om kärleken är verklig har varit grundläggande för hela hans karriär har författarens egna ord inte fått stå fria från utmaning. Richard Ohlsson menar att ”Born to Run”:s två inledningsrader ("In the day we sweat it out in the streets of a runaway American dream At night we ride through mansions of glory in suicide machines") bättre fångar vad Springsteen handlar om. Han hävdar att raderna sammanfattar de omständigheter som karaktärerna i Springsteens texter ständigt har att leva med genom att lyfta fram hur de så ofta framstår som ”plågade av den amerikanska drömmens onåbara löften” och lämnas ”under nattliga bilfärder på vägar som inte leder någonstans, att fantisera om hur livet skulle kunna vara men inte blev”.[13]

 

Den amerikanska drömmen definierar Ohlsson som ”bilden av Amerika som möjligheternas land där vem som helst kan komma från ingenstans och nå toppen”.[14] Denna bild är än idag starkt förankrad i många amerikaners medvetanden. Olika konstnärer och författare har förhållit sig till den, exempelvis 1800-talsförfattaren Walt Whitman. Den amerikanska drömmen har på så vis blivit en slags litterär och ideologisk tradition.[15] Springsteen beträder med andra ord klassisk, litterär amerikansk mark i låttextens inledning.

 

På albumet Born to Run kretsar Springsteens teman just kring ”att hitta en väg ut, bort från de socioekonomiska krafter som begränsar den vanlige människans möjligheter”, som Ohlsson sammanfattar det.[16] Denna strävan tar sig mycket riktigt också form i albumets karaktärer som, med huvudena fyllda av romantiska drömmar, mullrar fram på motorvägar under ändlösa nätter i hopp om att någon gång uppnå eller nå fram till något varaktigt, något som är värt att stanna upp vid. Så även i ”Born to Run” där diktjaget och Wendy färdas i skuggan av den undflyende amerikanska drömmen.

 

Guterman framhåller, liksom Ohlsson, ”Born to Run”:s inledning som allra viktigast. Han menar att talet om ”a runaway American dream” sammanfattar diktjagets optimism, i och med att drömmen ändå förutsätts existera. Och diktjaget talar slutligen också om att de ska få "walk in the sun". Men låtens inledning ger onekligen också uttryck för en viss pessimism. Den amerikanska drömmen tycks ha löpt iväg, utom kontroll. Guterman menar att detta blir en verklighet som diktjaget och Wendy måste leva med. Han föreslår att det kanske lika gärna går att skapa en ”Asbury dream” som en ”American” för att hantera situationen.[17] I och med att miljön i ”Born to Run” inte är direkt specificerad som New Jersey bör man kunna se det som att Springsteen ger en påminnelse om att det är möjligt för var och en att konstruera sin egen dröm utifrån rådande förutsättningar.

 

Ett liknande, hoppfullt meddelande i texten finner Marsh, men vidhåller samtidigt att budskapet är dubbelbottnat. Hoppet får samsas med textens undergångstema. Dikten är antitetiskt uppfylld av både livsbejakande optimism och en apokalyptisk stämning. Sistnämnda gör sig till exempel påmind genom att ordet ”suicide” nämns två gånger i första strofen. Undergångstemat består främst i att karaktärerna tycks vara dömda ”to roam the strip forever, seeking what can not be found”.[18] Marsh anser sig dock på samma gång kunna urskilja ”something furious about the song’s celebration of life”.[19]

 

Ovanstående två motsatta teman, det livsbejakande och den överhängande apokalypsen, kan ses som avhängiga motivet om den amerikanska drömmen. Diktjaget och Wendys desillusionerade jakt på drömmen har alltså två sidor. Trots att den glider bort ifrån dem, tror uppenbarligen diktjaget ännu på att de någon gång ska hinna ifatt den. Därmed ska de få svar på sina frågor. Frågan om kärleken är verklig får nämligen en vidare betydelse om man betänker den i samband med motivet om den amerikanska drömmens svårfångade löften om att uppnå framgång oavsett vilken bakgrund man kommer från. Frågan kan då ses som en fråga om diktens karaktärer någonsin kommer att kunna bromsa in, parkera bilen och känna att de verkligen har något som är värt att vara i besittning av. Kan kärlek eller annan form av lycka någonsin vara verklig och genuin, eller är det bara illusioner i en värld där människan har dömts till att bara vara i besittning av det ofullständiga?

 

Att Springsteen formulerar frågan som att enbart handla om kärleken skulle kunna bero på två saker: dels på att det rent estetiskt passar bättre ihop med sådana kärleksteman som ofta odlas inom populärmusiken, dels också på den strävan efter gemenskap som tidigt anslås i låttexten. En textrad lyder just ”Together we could break this trap”. Diktjaget ser därmed kärleken som något centralt och betydelsefullt för att de ska kunna ta sig ur den till synes eviga irrfärden längs strandboulevarden och uppnå något i enlighet med den amerikanska drömmens förhoppningar, vilka ständigt ligger och gror i deras medvetanden medan de ”sweat it out in the streets”.

 

Firth menar att en central fråga när det gäller Springsteen rent generellt är just huruvida han upprätthåller tron på att det finns något autentiskt över huvud taget, vilket har starka beröringspunkter med frågeställningen om kärleken är verklig. Firth påpekar också att frågan kan ses som särskilt angelägen med tanke på hur inflytelserik postmodernismen har varit på många håll under de senare decennierna. I sin analys, främst baserad på ett livealbum från 1980-talet, drar han slutsatsen att Springsteen ”celebrates (and mourns) the dead, in this case the idea of authenticity itself”. Han väljer alltså att se Springsteens musik som ett monument över en död autenticitetsidé.[20]

 

Applicerat på enbart ”Born to Run” blir detta synsätt ohållbart. Den optimism som diktjaget uttrycker i sista strofen kolliderar med tanken på att han skulle se autenticitetsidén som död. Han tror på att han och Wendy en dag ska finna något verkligt eller autentiskt. Trots att det inte finns något bevis på att de ska få ”walk in the sun” finns där ”overwhelming evidence that the singer believes they will”, som Guterman fastslår.[21] Han gör också en poäng av att diktjaget faktiskt bara stannar upp en enda gång och undrar över om det han söker verkligen finns.[22]

 

Trots allt stödjer Firths resonemang min tes om att frågan om kärleken är verklig i förlängningen kan sägas handla om ifall människor kan uppnå något av värde som känns autentiskt eller verkligt över huvud taget. Frågan tycks genomsyra hela ”Born to Run” och blir dess dominerande tema. I en dysfunktionell värld som ständigt är stadd i rörelse är det lätt att misströsta om man aldrig tycker sig uppnå någon varaktig och fulländad from av lycka eller kärlek, något som har ett verkligt värde. I "Born to Run" återfinns en vemodig pessimism som frammanas av medvetenheten om hur hopplös jakten på den amerikanska drömmens löften är. Men diktjagets optimism får onekligen sista ordet.

 

Att köra längs livets väg i apokalypsens timma

Man bör betänka att Springsteen ännu var ung när han skrev ”Born to Run”. Det finns skäl att se det som att den tillkom i samband med att hans eget ungdomsliv nådde sin klimax. Han själv har beskrivit Born to Run som "the album where I left behind my adolescent definitions of love and freedom".[23]Låten kan tolkas som en symbolisk apokalyps för Springsteens egen ungdom. Den har fyllts av en påtaglig rebellisk, ungdomlig glöd. De unga karaktärerna struntar i vart de är på väg och när de kommer att nå fram. Sommarnatten och boulevarden framstår som ändlösa, trots att de omkring sig hör apokalypsens timma slå. Via en stark tilltro till hoppet kan de parera den tunga verklighet som gör sig påmind. Diktjaget och Wendy får acceptera den ovissa situationen. Håller de bara rätt hastighet så kan de ändå hanka sig fram. De väljer att tro på att de kommer att komma fram en dag, få svar och finna något verkligt – framför allt verklig kärlek, som diktjaget hoppas finns att hämta någonstans längre fram på livets väg. Någon gång kommer de kanske bli tvingade att svänga av och finna nya livsvägar in i det inte lika kompromisslösa vuxenliv som väntar dem, men som ungdomar har de ännu privilegiet att för ett ögonblick tillåta sig att trycka gasen i botten och bara finnas till.

 

Dessa tankegångar står låtens karaktärer för. Springsteens eget förhållande till postmoderna tankegångar och huruvida han själv trodde på att kärleken eller något över huvud taget kan vara verkligt går knappast att svara på enbart utifrån ”Born to Run”. Han har formulerat en stor fråga, väl värd att låta en karriär vila på. Kanske närmar han sig svaret i senare, religiöst inspirerade låtar som ”The Promised Land” och ”Land Of Hope And Dreams”?

 

Med ”Born to Run” presenterar Springsteen ett slags existentiellt alternativ. Han visar hur en ung, sökande människa via tilltro till hoppet kan uthärda ett ovisst liv, vars villkor gör sig extra påminda vid ungdomens höst. Även om man lever i ett samhälle kantat och begränsat av krig och socioekonomiska kriser så kan man kanske för en stund - åtminstone medan man är ung - åka ifrån dessa tillvarons oroshärdar, även om de ständigt finns där när man tittar i backspegeln. Kanske väntar verkligen kärlek, löften och möjligheter någonstans längre fram. Kanske förblir de blott utopiska drömmar. Men man bör åtminstone spana efter dem, måla upp dem framför sig på sin egen vindruta, likt Springsteens hoppfulla diktjag gör i "Born to Run".

 

Det gäller att inte stanna upp, utan att fortsätta åka längs livets stundtals slingriga vägar, som om det faktiskt fanns en verklig slutdestination. Den typen av färd framstår som den enkla, arbetande människans lott. Hon tycks helt enkelt vara "born to run". Kanske är det hela bara en flykt, men hon står i alla fall inte stilla. Det är en befriande vetskap.

Hampus Östh Gustafsson

Hampus Östh Gustafsson läser historia och idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, där han främst har intresserat sig för historiefilosofi och militärhistoria. Böcker och rockplattor tar upp avsevärd plats i såväl studentlägenheten som i hans liv över huvud taget.

 

 

 

 

 

Litteraturförteckning

Bundgaard, Peter, “Springsteen, Bruce”, Bonniers Rocklexikon. Från rock’n’roll till rap, red. Jan Sneum, Stockholm 1996, s. 537-538

Frith, Simon, Music for pleasure, Cambridge 1989

Guterman, Jimmy, Runaway American dream. Listening to Bruce Springsteen, Cambridge 2005

Marsh, Dave, Bruce Springsteen. Two Hearts. The definitive biography, 1972-2003, New York & London 2004

Martinsson, Anders, "Ullevi är rocksäkert", http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.482183-ullevi-ar-rocksakert, 2010-11-02 [2011-09-19, kl. 02:17]

Ohlsson, Richard, Rockpoeter. Från Armatrading till Young, Lund 2009

Springsteen, Bruce, “Born To Run”, http://www.brucespringsteen.net/songs/BornToRun.html (2010-12-13)

Springsteen Bruce, Songs, London 1998

 

 

Bruce Springsteen, ”Born To Run” (1975)

In the day we sweat it out in the streets of a runaway American dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines
Sprung from cages out on highway 9,
Chrome wheeled, fuel injected
and steppin' out over the line
Baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
'Cause tramps like us, baby we were born to run

Wendy let me in I wanna be your friend
I want to guard your dreams and visions
Just wrap your legs 'round these velvet rims
and strap your hands across my engines
Together we could break this trap
We'll run till we drop, baby we'll never go back
Will you walk with me out on the wire
'Cause baby I'm just a scared and lonely rider
But I gotta find out how it feels
I want to know if love is wild
girl I want to know if love is real


Beyond the Palace hemi-powered drones scream down the boulevard
The girls comb their hair in rearview mirrors
And the boys try to look so hard
The amusement park rises bold and stark
Kids are huddled on the beach in a mist
I wanna die with you Wendy on the streets tonight
In an everlasting kiss


The highway's jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody's out on the run tonight
but there's no place left to hide
Together Wendy we'll live with the sadness
I'll love you with all the madness in my soul
Someday girl I don't know when
we're gonna get to that place
Where we really want to go
and
we'll walk in the sun
But till then tramps like us
baby we were born to run



[1] Bundgaard 1996, s. 537 f.; Marsh 2004, s. 21 ff.

[2] Martinsson 2010

[3] Springsteen 1998, s. 47

[4] Ohlsson 2009, s. 95. Låttexten till ”Born To Run” som jag har utgått från återfinns bland annat på: http://www.brucespringsteen.net/songs/BornToRun.html (2010-12-13). Se även bilaga.

[5] Springsteen 1998, s. 44 ff.

[6] Marsh 2004, s. 144 f.

[7] Springsteen 1998, s. 44

[8] Springsteen 1998, s. 43

[9] Marsh 2004, s. 142 ff.

[10] Ibid., s. 144

[11] Springsteen 1998, s. 47

[12] Simon Firth 1989, s. 99

[13] Ohlsson 2009, s. 95

[14] Ibid., s. 99

[15] Ibid., s. 99 ff.

[16] Ibid., s. 98

[17] Guterman 2005, s. 97

[18] Marsh 2004, s. 145

[19] Ibid., s. 144 f.

[20] Firth 1989, s. 95, 101

[21] Guterman 2005, s. 96

[22] Ibid.

[23] Springsteen 1998, s. 47

 

 


Foto: Hulton Archive

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto:Terry O´neill

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Backstage

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Hulton Archive

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Hulton Archive

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Hulton Archive

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Johan Lundh