PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigerad 4/2 2012 


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor

Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång

Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Kristin Berget - Der ganze weg
Översättning: Ida Linde
Rámus,  70 sidor

Det finns något matematiskt över Kristin Bergets Der ganze weg. Det tydligaste exemplet är inslagen Dag 1, Dag 4 och så vidare, vilka följer ett system. Dagarna som numreras följer ordningen 1, 4, 9, 15, 17, 20, 22, 25, 27 samt 30 och stiger alltså varannan gång med +3 och varannan gång med +2. Utom vid två tillfällen: det finns ingen ”Dag 6” och det är +6 steg mellan Dag 9 och Dag 15. Alla utskrivna dagar är därtill systematiskt utplacerade: Dag 1 står på sidan 12, Dag 4 sidan 18, Dag 9 står på sidan 24 och Dag 15 på sidan 30. Därefter blir det ett brott i systemet, då Dag 17 kommer först på sidan 37 (och inte på sidan 36). Följande tre dag-angivelser kommer med tre sidors mellanrum, sedan följer två dag-angivelser med två dagars mellanrum. Den sista dagen är placerad med fyra sidors mellanrum och strider alltså mot ordningen. Så vad vill allt det här säga? Det kan vara ett gestaltande av den struktur och ordning vi människor gärna omger oss med, men som ibland bryts, oväntat eller väntat. Vi besitter kontroll och vi tappar – eller släpper – den. Just så kan också den relation som beskrivs i Der ganze weg tolkas. Jaget och duet pendlar mellan att agera människor som delar natt, säng och frukost och att enbart vara kropp och kön, "mitt perversa begär, könet bestämmer kroppen, kroppen /en behållare     knullar för tröst." Jaget växlar även mellan en känsla av rotlöshet och en känsla av tillhörighet, där finns förlåtelse och skuld, mjukt och hårt och tiden är natt eller dag.

 

Berget skriver att "våldet är ekvivalent [en matematisk (!) term som betyder likvärdig, rec. förtydligande.] med vilken som helst annan handling." För diktjaget finns ingen klar gräns för när våld blir våldsamt och inte längre, eller enbart, njutbart. Masochistiskt? Ja, men kanske är inställningen till våldet mer ett välkomnande av aktiv handling, oavsett hur handlingen ser ut. I det poetiska efterordet skriver Leif Holmstrand: ”Våldet som svedjebruk och erotisk omformulering av varandet inför den andra.”, och med ordet "svedjebruk" återkommer växlingen mellan två polemiska tillstånd, mörkt och ljust, hårt och mjukt et cetera. Berget balanserar på en ås, tänker jag, flankerad av två väsenskilda lägen. Der ganze weg utgörs liksom diktjagets verklighet av dessa poler, men precis som på ett svedjebruk turas de om att dominera på en och samma plats; där är stundom vildvuxet, stundom odlat. Resonemanget kan fullföljas genom att den eld som används för att tämja det vilda och göra området till odlingsbar mark kan liknas vid våldet som används för att kontrollera en relation. Har månne metaforen fått så stark betydelse att även omslaget inbegripits; är det meningen att de utskurna raka remsorna på framsidan ska symbolisera en åkermarks fåror?

 

Der ganze weg känns fräsch och städad, trots allt blod, allt våld och den bohemliknande livsföring som skildras. Men djupare känslor uteblir, även om de teman som berörs, kön, sexualitet, identitet och livsvillkor, är högst engagerande. Möjligen är det en följd av den konstaterande och osympatiska tonen. Att det beskrivande men icke inkännande förhållningssättet gör det hela abstrakt: "Jag försöker att bli en teori." Eller kan det bero på att det är som diktjaget påstår: "Om man inte känner / traditionen gör det inte så ont?"

Carola Mikaelsson

 

 


Foto:Rámus