PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigeraf 4/2 2012 


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Carina Bergström - Stråk
Ord & visor förlag, 112 sidor

”Att förstå livet” har jag antecknat i marginalen halvvägs genom diktsamlingen Stråk. Det var en kortfattad stödkommentar om den enskilda dikten på sidan 63, men den har fastnat i minnet och är det första som dyker upp när jag ser tillbaka på diktsamlingen som helhet. Möjligen kan två ord läggas till för att bättre gestalta Carina Bergströms tredje diktsamling: Att förstå det här livet. Men Stråk rymmer såklart mycket mer än vad som kan sammanfattas i en enda sats. Till sin form är boken indelad i fem avsnitt vilkas gränser markeras med strimmor från ett fotografi. Efter första avsnittet kommer en sida där tre centimetertjocka strimmor löper i sidans överkant, åtskilda av lika breda mellanrum. Efter nästa avsnitt kommer två sådana remsor, men en liten bit längre ned på sidan. Och – precis som jag anar – om samtliga remsor fogas samman framträder en bild, ett fotografi, och det kan ses i sin helhet i diktsamlingens slut. Samma bild ses också på omslaget: en mörk skog vars svarta silhuett återspeglas i en sjö, troligen en sommarkväll.

 

[…]

skogens närvaro

tar hand om min själ

och förställer sig inte

 

och det är just vad jag behöver

 

De olika avsnitten innefattar samma tematik: människan och naturen. Naturen utgör bakgrunden till allas våra liv, och finns ständigt närvarande. Ändå motarbetar vi den, ända in i döden:

 

När andningen upphör

håller du handen svagt

över ögonen

som till skydd för alla

småkryp

som vill in

 

Den norrländska förankringen görs tydlig genom inslag såsom norrsken, hjortronmyr, sel och fjällvatten, för även om de figurerar jämte Bergshamra, Midsommarkransen, Huddinge, Sierra Leone och Tomelilla refereras de till på ett annat sätt; ett självklart sätt. De andra orterna blir mer utpekade som tillfälliga boendeorter eller resmål. Trots den norrländska grundvalen känns Stråk universell. Jag tänker att det kan ha att göra med den globalitet som präglar västvärlden i dag. Carina Bergström är nämligen en dagsaktuell poet, och en del av vidden i Stråk kommer möjligen av att hon kopplar samman det tidlösa med det aktuella; å ena sidan är människan en del av naturen och kan inte klara sig utan den. Å andra sidan är människan av i dag en naturkatastrof, en mejlande, övergödd och rädd varelse som förstör både för sig själv och sina jämlikar och för naturen:

 

Vätskorna mörknar

missfärgar förståndet

 

som små ihåliga bubblor

lämnar de kroppen

 

lämnar kvar en klar kall damm

där mörten flyter upp till ytan

med tomma ögon och uppsvällda magar

 

Gäddan på botten

är inte hungrig

  

Musik är ett återkommande inslag i diktsamlingen. Ibland påträffas enstaka begrepp eller termer i en i övrigt neutralt skriven dikt, men på ett par håll utgör musiktermerna hela dikten, som den här på sidan 48:

 

Regnsången

en symfoni

largo

pp

mf

ff

pp

och sedan

en välgörande paus

 

Skiftningarna, från pianissimo till fortissimo, passar väl in på ett förbiglidande regnmoln, men kan också översättas till mänskliga problem och incidenter. Användningen av musiktermerna utmärker sig eftersom Carina Bergstrands språk till största del är lätt, rakt och enkelt. På sina håll förekommer enskilda svårare ord, men diktningen blir aldrig elitistisk eller högtravande. Kanske beror det på Bergstrands allmänmänskliga (och människoaccepterande) uttryck? Tonen är alltigenom vänskaplig, som att berättarrösten befinner sig på samma nivå som läsaren. Och jag hör hur den rösten viskar: Våga! Livet är inte farligt. Våga och du kommer att förgylla din egen tillvaro. Men drar du ut på tiden kommer du att komma försent. Eller med Carina Bergströms ord:

 

När du närmar dig skogsbrynet

är skymningen redan där

 

Carola Mikaelsson


Foto: Ord & visor