PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigeraf 4/2 2012


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Jonas Modig – Vinter i sommarhuset

Norstedts, 83 sidor

Jonas Modig har en historia. Han debuterade 1968 med En sorts fattning och skrev därefter ingenting. När tsunamin annandag jul 2004 svepte över Khao Lak förlorade poeten en av sina söner och ur sorgen kom dikten. 2007 kom diktsamlingen Annandagar och 2009 Radfall. Sorgen är i båda diktböckerna påtaglig och direkt, sannolikt har de varit till tröst för andra i samma situation.

 

I Vinter i sommarhuset anspelar Modig fortfarande på tsunamin, i en del av diktboken får den till och med bilda epicentrum. Men sorgen har blivit lugnare, här handlar det om saknad och anpassning. Det skedda är skett. Ibland krackelerar nuet, som när dikten låter läsaren ströva i det svenska landskapet kan plötsligt ”de lägsta strukturerna, / gas, mörker, / explosioner på havsbotten” infinna sig. ”Osäkerheten är det enda man kan tro på”, som en annan dikt avslutas. Närvarande i det som skrivs finns en inneboende osäkerheten, vad som helst kan när som helst avsluta ett liv.

 

En liten stunds liv i din handflata,

innan det naturliga urvalet

släckt den korta lågan,

innan du hunnit fundera över

om det var en människa som dog,

eller en fullständighet som sorterades bort,

som hamnade bland soporna,

det var ju så det blev.

 

Stilen är oerhört säker. Inte minst i de naturlyriska styckena visar Modig ett oerhört avancerat bildseende som ofta glider över i milda metaforer för livet. Poeten resonerar vardagsfilosofiskt runt olika alldagliga företeelser som konstans kontra rörelse. I en av avdelningarna används Egyptiska faraoner och landets kultur som miljö att gripa metaforer ur.

 

Det vinterklädda sommarhuset är en fröjd att följa i den dubbla exponeringen, huset är möjligen en människa och redan i början kommenteras samtiden genialt: Mössen tuggar i sig en halv rubrik om föregående sommars kändispartyn.

 

Ingen kommer hit och stör,

de korta vinterdagarna försvinner

i mulen tystnad medan snön faller.

Frosten kryper in i mellanrummen,

täpper till andningshål och flyktförsök,

låser ett läge som ska vara länge,

i långsam färd mot ogint dagsljus.

 

Jonas Modig är en skicklig poet. Varje ord känns i läsningen noggrant utvalt. Dikterna är omsorgsfullt utmejslade med en mångfald av allusioner och snygga preciserade formuleringar. Överglidningarna från vardagligheten in i metaforerna är bara att applådera. I början är jag oerhört imponerad men efterhand tröttnar jag, det blir lite väl många landskapsbilder, ändå är de vackra, filosoferandet är tjusigt inlagt men inget nytt händer, inget överraskar. Samtidigt skulle nästan varenda dikt i boken kunna tas ut och sättas i antologi. Kanske blir jag övermätt helt enkelt, får för mycket av det goda, blir för hemvan i skickligheten. Jonas Modig kommer inte med något nytt men hans handlag är imponerande.

 

Man kan ligga en hel sommar

i gräset under en ek,

se molnen flyga genom grenarna,

bli lite äldre.

När vinden går genom gräset

böjer det sig framåt eller bakåt,

vittnar mera om tillstånd än om rörelse.

Att pejla det konstanta i rörelsen,

inbillad eller äkta,

är inte nödvändigt

men ger en möjlighet

att fästa blicken någon gång.

 

Peter Nyberg


Foto: Cato Lein