PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigerad 4/2 2012 


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen: Dikter 1982-2011
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Ulf Eriksson – Stämmor av ljus fördelar världen: Dikter 1982–2011

Albert Bonniers Förlag, 469 sidor

 

I augusti kom Ulf Erikssons diktsamling Stämmor av ljus fördelar världen: Dikter 1982–2011. Eriksson har under en lång tid varit en av Sveriges finaste poeter, högoktanig kritiker och finkänslig essäist, dessutom avancerad novellist. Han har mottagit en mängd litterära priser (visserligen från det egna förlaget och den egna tidningen, men också De nios pris och ett par akademipriser) men aldrig fått ett brett genomslag. Få utanför de avancerat litteraturintresserade vet vem Eriksson är och vad han gör. Samlingsboken förklarar både det ena och det andra, Stämmor av ljus fördelar världens 469 sidor exponerar en mycket avancerad tänkare som ofta glider in i en romantiskt färgad mystik, vilken avkräver sin läsare oerhört hög koncentration och en hel del bildning.

 

Boken omfattar utdrag från Ulf Erikssons 19 år som diktare (varför inte vänta in det 20 året?). Den börjar med debutboken Varelser av gräs och slutar med den nya I solens rike. Poeten meddelar i en not att han inte har kunnat hålla sig borta från dikterna utan slipat till dem lite inför nypubliceringen, vilket kan vara en anledning till att poesin över tid förändras mariginellt. En viss glidningen i poesin handlar om att Eriksson i de senare böckerna blir mer sparsmakad i sitt uttryck. Det tjänar författarskapet på.

 

I grunden är Ulf Erikssons författarskap filosofiskt i den betydelse att han ställer och tänker på de stora frågorna runt existensen. Gestaltningen kan i en strof vara enkel för att ögonblicket efter störtdyka. Det ger en svindlande men inte alltid lättsamt följbar läsning. Erikssons undersökningsområden preciseras ofta i dikterna. Inte sällan låter han ett landskap och dess symbolflora illustrera den filosofiska grundfrågan. Ofta på ett oerhört vackert sätt, som i inledningen av Folarium:

 

Blåsten bläddrar iväg en gulnad

innehållsförteckning framför

färglösa tjärnar vars

isiga blinkningar blir vinterlånga.

 

Längs de vägar som förbinder oss genom oktober

strövar personer i robusta kläder

med händerna fästa vid regnfärgade plastkassar

fyllda av äpplen och ringblommor.

Oförberedda

stiger rösterna mot singlande himlar.

 

Ofta glider dikterna över i surrealism: ”När ljuset vänds avigt / ockuperas staden av otänkta tankar, skuggor / av underlåtelser, ekon av kärlek som / inte blev kallad vid namn”. Jag tror att det är ord som ”underlåtelser” som får många att fly Erikssons poesi, ett lite avancerat ord som böjs till grammatiskt och därmed blir svåruppfattat. Detsamma sker ofta med bilderna, de vrids till och går inte att direkt uppfatta utan tankekrångel. Det är givetvis också där Erikssons styrka ligger, tillvridningen ger oss även verkligheten i nytt sken. Samtidigt finns direkta satser som ”ekon av kärlek som inte blev kallad vid namn” som får läsarna att framhålla Erikssons diktargärning framför andras.

 

Sammantaget är Stämmor av ljus fördelar världen en bok som visar upp en briljant diktares verk så långt kommen. Problemet med dikterna är att svårighetsgraden är så hög att samlingsvolymen knappast kan rekommenderas den diktläsande novisen. Om man däremot som poetiskt intresserad djupläsare missat Ulf Eriksson har man en hel karriär av storverk samlade i en bok att se fram emot. 

Peter Nyberg


Foto: Cato Lein