PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigerad 4/2 2012 


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Katarina Frostenson – Flodtid

Wahlström & Widstrand, 156 sidor


Från debuten 1978 med I mellan har Katarina Frostenson varit en symbol i sig själv. Under hela 80-talet utvecklades poetskapet vilket ledde till att hon, även för människor som inte var särskilt orienterade inom poesin, tillsammans med Kristina Lugn blev själva sinnebilden för poeten. När jag frågade mina vänner på gymnasiet om hennes dikter var det få som begrep särskilt mycket av det som stod, men vi var överens om att det fanns meningar som hängde fast inom och som vägrade att släppa taget. Redan som 39-åring tog hon 1992 plats i Svenska Akademien. Det var ett ganska självklart val, ingen kunde vara mer lämpad.

 

Frostensons poesi är hårdare knuten till språket och dess klanger än vad någon annan svensk poets verk är, framför allt är det därför dikterna är svåra att få ordning på. Innebörder är inte underordnade språkljuden hos de flesta läsare. Men det är på så sätt poeten läsaren en ny uppfattning om tillvaron.

 

Personligen tycker jag därför inte att Karkas (2004) och Tal och regn (2008) var en nydaning för poeten, inte heller är dikterna speciellt direkta. Annorlunda i förhållande till tidigare böcker är snarare Håkan Rehnbergs lay out och möjligen en viss ysterhet i lekarna med språket, några av de inledande diktböckerna var mörka skapelser. Den nyligen utgivna Flodtid är således ytterligare en del i ett förunderligt författarskap.

 

GRÅ åkrars lugna inverkan på JAG   (allt blir likt)

 

                    utplånad  se långt    f ö r d r a

 

när stickan skrapdrar över plånet är man förberedd

kom eld – låga på vartenda strå å

ute på de tenngrå fälten brinner allt, syran fräser i en myras gadd

gräshoppa i brand

grön eld, brinner den så brinner Jag  att svedjas ja

så heter det

 

                               här är barmarken

 

Som synes är dikten inte lättbegripligt men som nämnts ägnar sig Frostenson bara delvis åt innebörder, hennes språk vidgar på andra plan. Lägg märke till leken med vokalerna a och å och hur de rör sig i svaljet när man läser dikten högt, fånga rytmiken, hur den tilltar och avtar, ungefär som dånet i en brand. Ljud och innebördet i språket går ihop i läsningen, vilket skapar effekten. Någon sida längre fram heter det i dikten ”Orden mot”: ”Solen går i moln / vad hörs i orden   oro / molm   en mor går bort utan steg”.

 

Frostenson genomför ett konstnärligt verk vars lekfullhet i betydelsen spontanitet nog är överdriven. Här binds dikterna samman i en sträng och betänkt rytmik och ljudbild som poeten helt medvetet låter brista. Effekten av att låta det mycket strängt hållna ge efter ger ett lekfullt intryck men är oerhört medvetet utfört i boken.

 

Samtidigt som boken består av mycket svår dikt finns de enkla partierna där språkljuden går in i betydelser på traditionellt vis, om än bara för att snart glida ut. Jag misstänker att det är de här raderna som dröjde sig kvar hos gymnasisten. Det gör de fortfarande. Ur ”Maten man äter / Klagan” finns några strofer som är svårglömliga:

 

Som främling sveper du om hörnet på butiken sju till elva,

ögonen tar upp orden Rea på fika

Fråga oraklet vad de gör med din kropp

det känns som ödesvind och klippskär

vrakbitar i halsen, sticker ut pinnar i kind och tinning

mest ur ögonen

 

 [– – –]

 

Under skylten Matglada varor står pocketen Styckmordet på min son

vem tog den, la den i sin korg bredvid en rot

ett mjölkpaket skvalpande intill

 

Flodtid är en diktbok av Katarina Frostenson. Hon är mästerlig som poet, inget i boken tycks vara lämnat åt slumpen, allt åt den medvetna tanken. Vissa människor gillar att finna betydelser efter många omläsningar, i allmänhet är det samma människor som tycker om Katarina Frostenson, andra fångas av mer direkta dikter. Personligen tycker jag att värderingen är svår, boken är anmärkningsvärt skickligt skriven, men det är arbetsamt att läsa och tolka. Även om jag tycker att den vridning av livsvillkoren, den variant av tillvaron som texten ger är värd det avsevärda läsarbetet har jag förståelse för att andra inte tycker det. Läsningen av Frostens Flodtidär ett arbete som ger lön. Men det är ett tungt arbete.

 

Åsa Berglund


Foto: Sandra Qvist