PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigerad 4/2 2012 


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg - Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Kristian Lundberg – Min kropp lyser vit

Ellerströms, 48 sidor

Ytterst få poeter lyckas utan att bli patetiska göra sina dikter spröda, så att de lägger sig helt nära intill och blir mänskliga utan poser. Problemet handlar ofta om att poserna blir för emotionella, att man i sin iver att vara sann går ett par steg för långt i lösgörandet av den egna känslan. Att distansera sig får motsatt effekt. Dikten hamnar på avstånd och blir ofta ointressant. Kristian Lundberg lyckas i sin diktning hålla balansen, även om han ibland glider på gränslinjen mot patetism.

 

I och med debuten Genom september 1991 etableras en uppsättning motiv och bilder som återkommer från diktbok till diktbok. Detta att befinna sig i det slutna kontra det öppna gestaltas genom rummet och dörren, exempelvis.

 

I Min kropp lyser vit placeras läsaren i ett tydligt berättande jag. Även om jaget återkommande skriver om ”dikten” så handlar det genremässigt mer om prosalyrik. Lundberg använder sig av en uppsättning grepp som är typiska för romanen såsom gestaltning, berättande i förstaperson och relativt korrekt satsbyggnad samtidigt som raderna bryts, även om de är långa. Det ger läsningen en fin rytmik och genomgripande sjunker man in i textmassan. På det sättet görs texten åskådlig och ovanligt direkt för att vara poesi.  

 

Innehållsligt glider texten mellan skapandet av jagets dikt som samtidigt är texten vi läser och en kristen bildflora. ”Herre förbarma dig” återkommer, liksom tilltalet till Herren och den vita kroppen vidgas till Kristus uppståndelse. Kanske handlar texten om sorgen efter den 12-åriga flicka som nämns och ibland har jag känslan av att vi som läsare är inne i hennes döda medvetande. På liknande känslomässiga snarare än logiskt resonerande premisser tänker jag mig att vi är inne i moderns huvud större delen av texten och att det är hennes sorg som gestaltas. Närheten mellan de två är gripande: ”Vi liknar varandra / Idag är jag denna 12-åriga flicka med hårda ljusa ögon.”, ”Det händer att dikten blir så intensivt / närvarande att jag inte längre kan avgöra / om jag är en levande människa som går bland / de döda eller om jag redan somnat och går / vilse bland alla som redan är vakna”. Det rörliga jaget är fascinerande och inbjuder till flera läsningar.

 

Lundberg rör sig över en romantisk sfär. Ofta blir det känslomässigt intensiv dikt om en människa i utsatthet och hennes förhållande till Kristus och i förlängningen till religionen. Det är just innerligheten som gör texten läsvärd. Lundberg bäddar inte in ironier och brasklappar i sin dikt. Det är allvar, full satsning. I en poetisk omvärld där ytterst få vågar allvaret utan att bygga in en bakdörr om de ifrågasätts eller hånas blir Lundbergs dikt behövlig och texten genuint gripande.

 

Peter Nyberg