PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigeraf 4/2 2012


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION
Czeslaw Milosz – Ärlig beskrivning
Brombergs, 94 sidor

Tre av de absolut största poeterna under efterkrigstiden har kommit från Polen: Czeslaw Milosz, Wislawa Szymborska och Adam Zagajewski. Under dem vilar en rik poetisk tradition som blivit viktig, inte minst för att kontrastera landets historia. De tre poeterna har berört men inte gjort förintelsen till sina livsnerver. Istället har man gjort vardagen till sin och ligger nära den poetiska varianten av magisk realism.

 

Ärlig beskrivning är en hyllningsbok till 100-årsminnet 2011. Här samlas Milosz verk på 94 sidor. Urvalet har gjorts av den svenska översättaren Anders Bodegård och Leonard Neuger. Med min förförståelse är urvalet utmärkt och översättningarna av Bodegård, Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Eva Bruno och Nils–Åke Nilsson är direkt ömsint genomförda. Läsningen blir tack vare dem värdig nobelpristagaren.

 

Vad som förvånar är hur lika de tre inledningsvis nämnda poeternas stilar är samtidigt som deras drag gör just deras poesi speciell. Milosz är berättaren av de tre. Han är också den mest visuella diktaren, i verket är det i hög grad poetens ögon läsaren får följa. ”Vad gör du i ruinerna / av Den helige Jans katedral, o poet, / denna soliga vårdag?”. Med den iakttagelsen inleds till exempel dikten ”Warzawa” där poeten försöker hantera krigsslutet. ”Ögonen håller jag slutna” blir i dikten ”Mittelbergheim” därför ett fullkomligt avståndstagande från tillvaron.

 

Jag ville säga sanningen,

och det gick inte.

Jag prövade bikten

men kunde ingenting bekänna.

Jag trodde inte på psykoanalysen,

skulle ha ljugit munnen full.

Och alltjämt bär jag på skuldens hopringlade huggorm.

 

Så inleds ”Vipera Berus” som avslutas med att det är lättare att beskriva ränderna på huggormen än att beskriva ”de andliga äventyren”. På flera sätt är det visuella, det världsliga mycket närvarande i diktningen. Så fort poeten kommer in på andliga dimensioner blir det tungt och kräver omtagningar, motsatser och paradoxer. Ändå verkar det som att Milosz inte kan sluta närma sig transcendensen, ändå ger han inte upp sina försök att förstå. Och just däri, i det eleganta sättet slå sig blodig mot det obegripliga, tror jag hans storhet ligger och den frammanas av vår tilltro att han kommer att finna en tanke eller en väg in i mysterierna genom det yttre som han iakttar. Det gör han inte. Vi blir lämnade med samma gissningar som poeten själv leker med:

 

Kom, helige Ande,

du som böjer (eller inte böjer) gräset,

som visar (eller inte visar) dig över huvudet i en eldtunga

vid höstslåttern eller när traktorn kör ut att plöja

i dalens hassellundar eller när snön

kväver de förkrympta granarna i Sierra Nevada.

Jag är bara människa, behöver alltså synliga tecken,

jag blir fort trött av att bygga abstraktionens trappa.

Många gånger har jag bett, som du själv vet, att statyn i kyrkan

skulle lyfta en hand endast för mig, en gång, en enda.

 

Ärlig beskrivning är en fin ingång i Milosz diktning. Om man tycker om de två andra polska poeterna kommer inte den tredje att göra er besvikna, tvärtom. Här finns berättelsen inbakad i poesin och magin inbakad i realismen. Att ge ut Milosz poesi är en stor välgärning.

Peter Nyberg


Foto: Lee Israeli