PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigeraf 4/2 2012 


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Ewa Nillgård – I hästens år är andetagen

King Ink Förlag, 100 sidor

För ganska många år sedan gick jag en folkhögskolekurs för litterärt skrivande. En gång i veckan skrev och kritiserade vi varandras texter. Efter hand framarbetade klassen omedvetet en inomgruppslig norm. Om jag skrev texter där bilderna myllrade fick jag beröm av både mina klasskamrater och lärarna. Andra typer av texter bemöttes mer tveksamt. Det spelade ingen större roll om bilderna hängde ihop eller bildade betydelsesammanhang, bara de var häftiga. ”Snyggt” var det högsta berömmet. Jag kommer att tänka på de där, i efterhand märkliga, textkritiska sessionerna när jag läser Ewa Nillgårds diktbok I hästens år är andetagen eftersom hon skulle ha varit gruppens drottning. 

 

För ordnings skull: den föreliggande diktboken är Nillgårds andra. Den första gavs ut på eget förlag och hette Stengäss.

 

Först blir jag gripen av I hästens år är andetagen. Bokens bildspråk är välformulerat och oerhört vackert. Dikterna tål högläsning och jag tycker mig uppfatta en inre rytm som är skön att falla in i. Som i ”Frist”:

 

solen vilar mot ovanlädret

och ängslan sover middag

väcker sig

när klappjakten skallar mot tinningen

drar i kläderna

 

Det är surrealistiskt måleri. Naturen besjälas i de flesta av dikterna, vilket är något som bildar grunden för Nillgårds mystiska värld. Här korsas konkretioner och abstraktioner, ”blanka röster”, tingen omvandlas och blir funktioner i det mänskliga psyket eller det mänskliga psyket omvandlas och blir funktioner hos tingen. Det drömlika är ständigt närvarande: ”jag såg marsmorgonen / i bets av kåda och nyslagen frost”.

 

Framför allt äger Nillgård ett mästerskap i att finna fina konkreta substantiv. Ytterst få dikter saknar lantliga uttryck som ger dikten karaktär: blusliv, klarbär, murkelsyrsan, sälgpipor, stenpress, golvspringor, skarvtiden, älgkors, nyfräst, rönnens klyka, daggkåpor, umbran, vindflöjel, vinbärsnäckor och så vidare.

 

Tyvärr kommer jag ganska snabbt till en punkt där jag vill begripa något av vad jag läser. Här blir jag konfunderad redan vid titeln. Hästens år var enligt den kinesiska kalendern från februari 2002 till januari 2003. Eller från januari 2014 till februari 2015. I det förgångna eller i framtiden. Där är alltså andetagen. Vad innebär det? Jag letar allusioner på andetag som är i olika tidspositioner och därefter söker jag andetag som befinner sig på andra ställen men kammar noll. Över huvud taget har jag svårt att finna begripliga dikter. Det är vackert och välformulerat och fascinerande men det tar stopp där. Något innehåll utöver känslan av mystiskt samband med naturens besjälning får jag inte fatt i. Det gör dikterna ganska tunna i min mening. Egentligen går boken att karaktärisera med ett ord: Snyggt.

 

Åsa Berglund
    


Foto: Privat