PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigerad 4/2 2012 


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Brian Turner – Kulan som kommer
Oppenheim förlag, 82 sidor

Skildringar av krig är intressanta, inte minst beroende på att det så lätt blir Rambo av dem. Allt strålar mot våldet, dödandet. Vissa saker händer, spänningen byggs upp lite släpphänt, men så våldet i enorma krevader. Senaste två åren har ett par svenska diktare använt kriget som metafor. I Eva Ribichs Det är vatten så långt jag kan se och längre följer läsaren ett okänt kompani som blir beskjutna på en ö. Även om Ribichs poetiska språk är avancerat är själva krigsskildringen aldrig trovärdig. Detsamma gäller för Jenny Tunedals Mitt krig, sviter, vari krigsskildringen blir en symbol för äktenskapets sammanbrott. Båda poesiböckerna lider av populärkulturens inverkan – allt strålar mot våldet. Det blir annorlunda när människor som faktiskt upplevt krig skriver. Riktningen är den motsatta. Allt strålar från våldet. I Joseph Hellers Moment 22 försöker man fly våldet, i E. M. Remarques På västfronten intet nytt handlar det om krigets vardagsbekymmer och om att avskärma sig från krigandets praktik. Detsamma gäller för Brian Turners dikter i Kulan som kommer (Here, bullet).

 

 Turner har en akademisk bakgrund, han tog en mastersexamen i fri konst vid University of Oregon. Sedan blev han soldat i den amerikanska armén under sju år, bland annat i som gruppledare för det amerikanska infanteriet i Irak. I Kulan som kommer möter vi en tänkande soldat som har den kulturella kontexten klar för sig, han går på historisk mark och beundrar den äldre kulturella sfären samtidigt som han befinner sig i en position där han som soldat är satt att bruka våld mot dess människor. Den naivitet som stör i andra böcker Finns inte, vi sätts in i ett komplext sammanhang med absurda företeelser.

 

Tigris bevarar sina djupa strömmar i hemlighet.

Och ikväll, när vi kör mot ljusen i Balad,

glimmar världen nattsiktesgrön

ställd mot en himmel av stjärnor

 

Så avslutas dikten Blues vid floden Tigris. Därförinnan har Fiorillo läst brev från sin hustru i skenet från en röd signallampa, jaget har huvudvärk och sömnbrist på grund av för lite kaffe, döden viskar från rotorbladen, pansarfordon har glidit av en eroderad väg vilket lett till två döda. I metaforiken har de typiska soldatattiraljerna använts. Det råder ingen tvekan om att det är en mansvärlds fylld av ting med långa serienummer och förstörelselusta som vi besöker. Samtidigt fäster dikterna i den mesopotanska och arabiska kulturen. Kontrasten som skapas mellan de två rollerna blir oerhört effektfull. Döden infinner sig inte i första hand i strider, även om sådana scener förekommer, utan genom dess ständiga närvaro i vardagen. Ibland får den konkreta uttryck men sällan mer ingående än att någon skjuter en fågel, döda tas om hand eller som nedan när de döda går igen (om de alls är döda).

 

Ashbah

Amerikanska soldaters vålnader

vandrar längs gatorna i Balad om natten,

 

osäkra om vägen hem, utmattade,

och ökenvinden blåser skräp

genom de trånga gränderna medan en röst

 

ljuder från minareten, ett själfullt rop

som påminner om hur ensamma de är,

 

hur vilsna. Och de döda irakierna,

de ser på under tystnad från hustak

medan dadelpalmer står längs stranden i silhuett,

 

lutande mot Mecka när gryningsvinden blåser.

 

Språkligt är Turner lätt att läsa, men inte konstlös. Ett rikt bildspråk vidgar läsningen och fyller den med nyanser och innehåll. Utbildningen i fri konst går inte obemärkt förbi i dikterna, seendet i bilder ger Kulan som kommer ett fragmentariskt intryck men på ett sådant sätt att de enskilda bilderna tillsammans skapar en större bild av en humanistisk soldat. Bidragande till intrycket är säkerligen också den finkänsliga översättargärningen av Roy Isaksson.

 

Trots att jag har svårt att ta boken på allvar innan jag börjar läsa den, det har kommit ut allt för många halvtaskiga ”jag var soldat i krig x”-böcker, är Kulan som kommer en höjdpunkt i årets poesiutgivning därför att den inte fäster sig vid våldet utan skildrar människan som utsätter sig för krig. Soldaten reduceras inte till en enkel mekanism utan får djup. Det är en välbehövlig bok, inte minst för att nyansera diskussionen om vad krig är och vad krig leder till för individerna som deltar.     

Peter Nyberg


Foto: Oppenheim förlag