PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Redigeraf 4/2 2012


Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jonas Modig: Vinter i sommarhuset
Aase Berg: Liknöjd fauna 
Katarina Frostenson: Flodtid
Brian Turner: Kulan som kommer
Sara Gilliard: Dagbok från Babylon Livs
Ulf Eriksson: Stämmor av ljus fördelar världen
Kristin Berget: Der ganze weg
Ewa Nillgård: I hästens år är andetagen
Kristian Lundberg: Min kropp lyser vit
Carina Bergström: Stråk
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen: Halvautomatiska skisser från nattåg
Peter Waterhouse: Blommor
Czeslaw Milosz: Ärlig beskrivning
Rosmarie Waldrop: Äpplets vana att falla
Les Murray: Längre raklång
Länkar Om oss Arkiv

RECENSION

Rosmarie Waldrop – Äpplets vana att falla

Rámus, 204 sidor

Vad gör en text till poesi? Ibland får jag intrycket att det handlar om kortheten i styckena, ibland är jag övertygad om att det enbart handlar om att texterna är flerdimensionella, vilket givetvis är orättvist mot prosan. I många av Tomas Tidholms texter ser jag kortnoveller. Raderna är inte avknipsade och det vimlar inte av bildspråk och olika nivåer. Det är rakt. Men kort. Och aforistiskt klokt. Således poesi. Hos Jane Anne Philips finns en novell som bara är en sida men som enbart består av bilder och är extremt mångtydig. Framför allt i början av Rosmarie Walrdops Äpplets vana att falla funderar jag över om det verkligen handlar om poesi. Ofta blir texten nästan vetenskapligt exakt och den behandlar sina ämnena med vetenskapligt precision. Så varför är det inte en vetenskaplig bok?

 

Det är en naiv fråga. Waldrops bok innehåller inte den vetenskapliga avhandlingens olika stationer, ändå tycker jag mig i texten höra dess sätt att resonera. Rösten är obevekligt logisk och ägnar sig inte åt värderingar. Titeln Äpplets vana att falla är en direkt hänvisning till Newton och snart står det klart att Waldrope går i dialog med Wittgenstein.

 

”Det jag gör här är att fästa ett namn på en svårighet, ett vanligt alternativ till en rak strävan mot den avslöjande marken. Sköldpaddan är geologiskt den äldsta av våra amfibier. Trots att vi lever en någorlunda långsam planet tror jag ibland att världen är på väg bort och utom räckhåll”. 

 

Boken innehåller tre av Waldropes tidigare titlar: Reproduktion av profiler, Det uteslutna tredje ögat och Motvilliga gravitationer, men är ändå fint sammanhållen av de tre översättarna Ida Linde, Niclas Nilsson och Marie Silkeberg. Prosalyriken påminner en del om Silkebergs, men Waldropes jag är inte alls lika djupt förankrat i jaget som Silkebergs brukar vara, utan jaget hos Waldrope är istället den som leder det vetenskapliga resonemanget och som ställer de relevanta frågorna om språket, kroppen, känslan, själen och logiken.

 

Efter hand slutar man att fråga efter genrer. En bra text är en bra text. Prosa, vetenskap eller lyrik spelar ingen roll. Waldrope borrar sig djupt ner i mänskligheten och försöker därefter resonera sig upp igen. Prestationen är anmärkningsvärd.

 

Peter Nyberg
 


Foto: Kashayar Naderehvandi