PP  
Tranströmerland

 Populär Poesi 11

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 7/2 2012


Startsida Dikter Tema
Om Tranströmers haikudiktning
Läsarnas hyllningar 
Rinkeby framför kungen
Essäer Krönikor Recensioner Länkar Om oss Arkiv

TEMA TRANSTRÖMERLAND

Den stora gåtan

Om Tranströmers haikudiktning

Svenska akademien skriver i sitt utskick inför tilldelningen av nobelpriset i litteratur: ”Nobelpriset i litteratur år 2011 tilldelas den svenske poeten Tomas Tranströmer ’för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga’ ”. Såhär en dryg månad efteråt är det knappast någon poesiintresserad svensk som inte tagit del av formuleringen, men den förtjänar att upprepas eftersom den sätter fingret på de två företeelser som gör Tranströmers poesi fascinerande, hans bildspråk och hans förhållande till verkligheten.

 

Relationen mellan de två delarna i motiveringen blir i mitt tycke särskilt intressant i Tranströmers haikudiktning eftersom den avkräver poeten minimalistiska penseldrag men avancerat tänkande – vilket i sig skulle kunna vara ännu ett kännetecken för Tranströmers poetiska gärning. Haikun består av 5–7–5 stavelser men har inga krav på rytm och rim. Ursprungstanken är att konkretionen i dikten ska avspegla något djupare genom kontrastverkan mellan de två första och den sista raden. Helst ska någon form av årstidsanspelning förekomma. Innan haikusamlingen Den stora gåtan (2004) berättade Tranströmer i en intervju i Svenska Dagbladet att han fruktade att mästarna skulle tycka att hans saknad av konkretion skulle vara för oortodox. Mottagandet blev tvärt emot hyllande, även från de traditionella mästarnas sida. Tranströmers haikudikting fick till och med ett positivt mottagande i Japan, Haikuns hemland, något som har varit sällsynt bland västerländska haikudiktare.

 

Redan i Sorgegondolen (1996) finns en avdelning med haikudikter. Här etableras de centrala symbolerna och funktionerna som de ska ha i Den stora gåtan. Döden, gräset, löven, havet och kyrkan finns redan i den tidigare boken men symbolsfären utarbetas kraftigt i det större antalet haiku i den senare diktboken, varför Sorgegondolens haikudiktning inte berörs mer här. 

 

Även om formen ibland är oortodox i diktsamlingen är den inte fullkomligt avvikande och ofta traditionell. Till exempel skriver Tranströmer:

 

De bruna löven

är lika dyrbara som

Dödahavsrullarna

 

De två första raderna finns ganska ordinära bilder. De bruna löven och upptakten till en liknelse. Det är i och med den som diktens karaktär förändras i den sista raden. Dödahavsrullarna hittades 1947 av en pojke som kastade in en sten i en grotta och hörde att det krasade. När han undersökte saken fann han en mängd krukor som innehöll skrifter. När forskarna undersökt skatten fann man att de var 2 000 år gamla och kompletterade Bibelns böcker, bland annat fanns en komplett version av Jesaja. Haikuns skepnad förändras därmed från det helt vardagliga till att vara närmast religiös i sin ton. Avläsningen av Dödahavsrullarna är lika viktig som avläsningen av bruna löv. Givetvis sker en degradering av de enskilda rullarnas betydelse om man likställer dem med något som finns överallt, men det är ett stråk som går igenom en stor del av poetens produktion. I C–dur heter det ”Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro”. Gud finns inte nödvändigtvis bara i skriften utan den andliga nivån går att förnimma överallt. Med tanke på Tranströmers övriga mystik är det alltså rimligt att han förandligat löven. Tanken att det även i det vardagliga, som bruna löv, går att avläsa Guds väsen är ingen ny tanke men den har aldrig uttryckts så koncist som i Tranströmers haiku och den öppnar verkligheten för förståelse: vad mer av religiös prägel finns att läsa i vår omgivning?

 

Döden lutar sig

över mig, ett schackproblem.

Och har lösningen.

 

Bilden av människan och döden som spelar schack kan inte ens Ingmar Bergman göra anspråk på. Redan innan Det sjunde inseglet fanns bilden, även om spelet som döden och människan ägnar sig åt varierar beroende på kultursfär. Den sista raden i dikten innehåller inte en lika stark kontrastverkan som i haikun om de bruna löven. Raden snarare förstärker och förtydligare de två ovanstående raderna. För döden är jaget inget annat än ett schackproblem, vars lösning ges i den sista raden även om den inte uttalas. Jag föreställer mig att om döden lutar sig över en människa så kan lösningen bara vara den slutgiltiga. Ändå finns de två nivåerna närvarande, den förtydligande bilden och transcendensen i döden.

 

Just döden återkommer i Den stora gåtan. I en annan haiku heter det:

 

Döden lurar sig

och skriver på havsytan.

Kyrkan andas guld.

 

Detta att skriva på havsytan är ännu en uråldrig och återkommande symbol för att göra något obeständigt. Om döden i förra haikun var den som löser gåtan tycks lösningen inte vara giltig längre. Här lurar döden sig, till fördel för kyrkan. Kyrkan andas guld. Döden besegras. Uppståndelsen är nära. Den kristna tolkningen ligger bra i handen och jag tycker om utvecklingen från den föregående haikun. Ett hopp tänds. Här finns ingen gåta längre, inga frågetecken. Också kontrasten mellan dikterna är väsentlig. 

 

Döden anas i vara just Den stora gåtan. Det är en gammal man med ett slaganfall bakom sig som utger boken och hans filosofiska intresse för döden är inte slumpmässigt. De närmar sig varandra. Men gåtan är i sig ingen ny symbol, den har funnits med hos Tranströmer sedan länge. Inte minst Staffan Bergsten har i Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt konstaterat att just gåtan återkommer ofta i diktarens verk. Till en början som små gåtor men i det sista verket som den stora gåtan som sammanfattar alla de små. Vad denna gåta består i ges inga svar på eftersom det enligt Bergsten skulle urholka den poetiska kraft som finns i ordet. Som ett exempel på hur frågan gestaltas anför istället Bergsten en haiku ur samlingen:

 

Uppenbarelse.

Det gamla äppelträdet.

Havet är nära.

 

Redan det första ordet ”Uppenbarelse” lotsar in oss i en religiös sfär och därifrån är det svårt att inte associera till det fruktträd som inom den kristna traditionen ofta fått ta formen av ett äppelträd, nämligen kunskapens träd, vilket möjligen är diktarens intention då han ger äppelträdet bestämd form och ålder. De två inledande raderna hänger samman men kontrasteras mot den sista raden. ”Havet är nära”. En traditionell förståelse av havet som bild är ursprunget. Vi kommer ytterst från havet och i ett mer österländskt tankemönster är havet ett nav i återfödelsecykeln. Åter blir döden närvarande i texten, men som eufemism.

 

Staffan Bergstens bok avslutas på ett sätt som ringar in hela Tranströmers gärning: ”På den största av alla gåtor finns det ingen lösning. Men Tranströmers diktning låter oss ibland för en kort stund ana ett svar även om det inte kan formuleras på mänskligt språk. Där når poesin liksom allt annat en yttersta gräns. Tranströmer uppehåller sig gärna i denna gränszon och kastar sina blickar ut i, eller ner i det okända. Om vi, hans läsare, ställer oss bakom ryggen på honom och kikar över hans axel händer det att också vi uppfattar en glimt av det outsägliga.”

 

Eller med akademiens formulering: ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.”

 

Eller med Tranströmer själv:

 

Han skriver, skriver… 

lim flöt i kanalerna.

Pråmen över Styx. 

 

Peter Nyberg


Foto: Ulla Montan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Ulla Montan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foto: Scanpix