|
|
 nr 12 Alternativ Poesi |
| Startsida | Tema | Dikter | Essäer | Småtexter | Länkar | Om oss | Arkiv |
| RECENSIONER | Hallon och bensin Red:Casia Bromberg & Sanne Näsling Brombergs Bokförlag, 120 sidor |
|
|
Brombergs nya poesiantologiserie Blå blixt har fått sitt namn från en dikt ur Edith Södergrans diktsamling Framtidens skugga: Blixt som höljer dig i moln, / blå blixt, den jag ser, / när skall du bryta fram? / Blixt, du välsignade, / åskladdade, befruktande, renande, (…) / Den citerade dikten kan ses som en allegori till antologiserien som helhet och raderna passar därför ypperligt som inledning i den första delen. Om de smakprov som just Hallon och bensin serverar är blixtnedslag är de, precis som förordet säger, höljda i moln. Mer eller mindre. Den fräscha satsningen från Brombergs sida – att via litterära fält och områden eftersöka vad poesi är i dag – har genererat sju nya poeter för den svenska publiken att bekanta sig med, och resulterat i ett smakprov på hur poesi kan se ut i dagsläget. De sju rösterna är både lika och olika. Grafiskt sett finns många variationer: centrerad tidningsspalt, uppbruten fri vers, prosalyrik, inlånad bunden vers (en Runebergsk strof) samt fri vers i fast och regelbunden struktur. Innehållet i bidragen knyter an till Södergrans Framtidens skugga. Det finns en mörk stämning som guppar fram genom samtliga bidrag – och detta gör dem paradoxalt nog belysta av det ljus Brombergs redaktörer skriver i förordet att de olika uttrycken kastar över varandra. Med ”mörk stämning” menas dock inte att det är fråga om en rakt igenom tungsint antologi. Det går överhuvudtaget inte att placera in de olika rösterna i Hallon och bensin under en och samma etikett, likhetsstråken till trots. Lina Hagelbäck är först ut, och presenterar Violencia, en karaktär det verkligen mullrar kring: "Violencia består av fara och explosiv ömhet. Hon har en vulkanhermeneutisk sjukdom som doftar fobikällare, fyrverkeribegär och sprakande neuros". Mycket ryms i de tio avsnitt ur Hagelbäcks svit som antologin bjuder på. Allt ifrån egenknåpade ord till Rilke, Backusfestsyftningar och bondepraktikan. Med Andreas Svanberg får vi följa med på en filmvisning: "Det är vanligt folk som visas upp, felbara löntagare i enplansvillor och hyreshus" så nu "är det upp till besökarna att känna med människorna i stycket". Medan de äter popcorn och dricker läsk visas en enkel historia om en fabrik och dess nedläggning. Såväl publiken som läsaren får bekanta sig med Per-Evert som "hör till massan, dem med värk i händerna". Brustabletter och hostmedicin flyttar på slutet utomlands, och Per-Evert byter om och går sedan "mot en ny tid". I mitten av antologin kommer Sofia Pulls Mot sorgen tar jag sorg, en gripande prosalyrisk berättelse om den tid som följer efter att en kär vän gått bort. Hunden. För "där viltstängslet slutar råkar döden ta vid" och "plötsligt finns det ingen rygg att klia". Efter den enkla begravningen kommer min favoritstrof i denna berättelse: "Skogen stammar mig till sorg". Ordlekarna är något som genomsyrar så gott som hela antologin. Påhittiga, nya och ibland klockrena sammansättningar, avledningar och kombinationer dyker upp lite varstans. En annan återkommande ingrediens, som dock inte syns hos alla, är intertextualiteten. Det osar Litteraturvetenskap om flera av referenserna. Antologins sist presenterade poet är Tove Mörkberg, och genom henne får läsaren ta del av ytterligare tre röster, nämligen Lindas, Ida Marias och Stefans. De är alla karaktärer i Mörkbergs Barnen, i vilken deras respektive liv tecknar sig med skiljeteckenslösa ögonblicksbilder. Det känns som autentiska utsnitt, som fotografier, och ger en djup avslutning som kontrasterar mot det stundtals abstrakta i Hallon och bensin, exempelvis Mimi Åkessons bidrag tisdag klockan tretton som ligger precis innan. Sammantaget är det en intressant diktsamling med ett par unika röster som stannar kvar och ett par som försvinner. Och även om de sju bidragen inte låter sig fångas under samma etikett kan de sannolikt stå under samma paraply. Ljusglimtar i form av språkliga konster glittrar till ibland, men det ligger en tung eller dyster stämning i luften under den största delen av läsningen, och det är ju precis vad Södergran säger redan på första raden i förordet: Blixt som höljer dig i moln (…) Carola Mikaelsson |
|
