En kväll läser jag om Philip Levine på nätet. Det har skapats ett sällskap runt poeten, han har en egen fond som delar ut stipendier, han ägnar sig åt skrivarskolor, han reser runt och läser upp sina alster, han har fått de priser varje någorlunda framgångsrik poet suktar efter (bortsett från nobelpriset). Men efter hand inser jag att han är fullkomligt ignorerad i Sverige. Förutom i Kristianstadsbladet där man skrivit om ellerströms utgivning av 1933. Men utöver den texten intet. Jag har just hisnat över amerikanens poetiska förmåga men ingen annan har ens noterat honom. Det gör mig sorgsen – jag vet människor som skulle bli glada och tycka sig vara elitistisk underground i samma situation, men mig gör det enbart sorgsen.
1933 är skriven av en arbetare från arbetarklassperspektiv. Språket är enkelt och utan åthävor – enligt Sofia Stenström i Kristianstadsbladet är diktbokens originalspråk mer arbetarklassgrovt och översättarna har gjort sitt bästa för att höja det. I det enkla återfinns genialiteten tänker jag. Det är få exceptionella poeter som krånglar till språket, de skriver in undertoner och nivåer ändå. På några rader kan de ändå skapa en värld, däri deras genialitet.
Min kvinna stiger ur sängen i mörkret och tvättar ansiktet
hon går in i köket innan vi vaknar
hon plockar fram en stekpanna, ett ägg
barnen går till skolan utan strumpor
maskarna kommer upp i regnet för att leva
min far öppnar telegrammet under månen
kusin Philip är död
min far står på verandan under sin sista sommar
han håller tillbaka sina tårar
han håller tillbaka mina tårar
Det är den näst sista strofen i titeldikten 1933. Det året går poetens far bort och dikternas centreras runt fadersgestalten och familjen och runt Detroit och runt bilfabriken och dess människor. Genom alla dikter går ett sentimentalt stråk. Förgängligheten hos människorna lyfts fram och speglar vår kamp för att överleva. Vi är maskar i ett ständigt regn, tycks Levine mena. Det enda som förskonar är kärleken.
Språkligt tenderar texten att falla tillbaka på romantiska bilder: månen blir till exempel en återkommande symbol i dikterna. Romantiken bryts mot verklighetens krasshet. Kanske är det därför texten blir så stark. Bilskroten kontrasteras av våra egna bräckliga önskningar. 1933 är i en sådan läsning inte en temporär beskrivning utan en evig berättelse om hur våra drömmar spräcks när de når verkligheten.
En blek spindel rusar in mot lampan
och flammar upp som hår
Peter Nyberg