Startsida

Tema

Dikter

Essäer

Småtexter

Länkar

Om oss

Arkiv

RECENSIONER

Småstadshjärtan: Unga röster om livet Redaktör: Ismael Ataria Heidruns, 130 sidor

- Kristoffer Leandoer: Övningsuppgifter - Sören Ulrik Thomsen: Skakad spegel - Jelena Guro: Himlens kamelföl - Stefan Gurt: Så dödar vi en människa - John Donne: Skabrösa elegier och heliga sonetter - Hallon och bensin - Småstadshjärtan - Paul Celan - Den stora tidlösan - Linus Gårdfeldt - Gråbergssång - Philip Levine: 1933 - Kennet Klemets: All denna öppenhet som kommer - Charles Bukowski: Otvättad kärlek och helveteshundar - Per och Patrik Blomqvist: Livet på 60 grader - Tillbaka till Tema - Klara Norling: Man kan inget veta om sedan - Tillbaka till Tema - Johan Jönsson: med.bort.in. - Eva Ribich: Vi vaknar - Thomas Wahlström: Här har man alltid med sig

Under tre år har den kulturella mångsysslaren Ismael Ataria samlat in text och musik från människor mellan 13 och 30 i Hagfors för att göra en bok om staden. Boken är nu utgiven och heter Småstadshjärtan. Den är en samproduktion mellan snart sagt alla instanser i samhället, utom möjligen kommunen vilket är symptomatiskt men obegripligt. Framför allt tackas Svenska kyrkan och Hagfors Gustav-Adolfs församling i förordet.   Till att börja med är Småstadshjärtan textmässigt en typisk ungdomsantologi som är ovanligt påkostad. Som gymnasielärare har jag läst dikterna gång på gång i yrket och funderat på om man verkligen måste vara olycklig som ung och på vad som kommer först, uttrycket av missnöje eller missnöjet självt. Eller om det är en pose, en testad identitet som knyter an till musikaliska förebilder. Eller en misslyckad komparation: allt som syns i media är så mycket bättre att den egna staden tycks misslyckad och inskränkt.   Småstadshjärtan mynnar ut i att bli antireklam för Hagfors. Ingen vid sina sinnen vill efter att ha läst boken flytta dit. Inskränktheten, helgfyllan, bruksmentaliteten, stiltjen råder på boksidorna. ”Femtiotvå helger om året då flaskan styr staden, / fylla slagsmål och ofrivillig kärlek”, skriver Carl Bernäng. Men han avslutar sin dikt ”Småstadsidyll, här är den, staden jag älskar att hata, / som jag hatar att jag älskar”. Det nyanserar. Leken påminner om Håkan Hellströms ordlek i låten ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”. Det är ingen slump att just Håkan Hellström dyker upp som referens, han förkroppsligar tonårsmentaliteten och bokens dikter är skrivna av människor som vill loss och skapa sig en identitet utanför Hagfors påverkan. På det sättet är poeterna förvånansvärt homogena.   Även om bokens poeter genomgående saknar de professionella skribenternas teknik och språkliga känslighet blir det efter hand bokens styrka. Här finns ingen förkonstling, istället frammanas ett ärende: poeterna vill uttrycka något i sin situation och tillåts plötsligt att göra det. Det går ett desperat stråk genom språket och formen. Ofta blir det oerhört träffande i tvåradingar: ”det enda som tycks vara vid liv / är löven som blåser på marken”, ”Mycket mopeder och mycket lagbrytare / Mycket fyllon och mycket skiftjobbare”.   Det blir Fucking Åmål till sist. Det kanske inte heller är någon slump att Hagfors nämns i filmen. Texterna framkallar samma desperation över att sitta fast, samma längtan efter något bättre, samma ilska över att behöva likforma sig, samma frustration över att framgången hyllas och misslyckandet hånas. Dikterna blir vittnesmål från helt ordinära människors inre, många vågar inte ens stå för sina verk utan föredrar att vara anonyma. Det är symptomatiskt, men modet består i att våga tala, i att våga visa. Det är inte obegripligt att Hagfors kommun inte står bakom boken. Småstadshjärtan är ingen reklamprodukt för staden, utan motsatsen. Däremot är den verklig och i avsaknad av andra poser än vardagens.   Går mot toaletten, ostadigt i höga klackar   De svarta nylontightsen har fått en reva och klänningen är fläckig av utspilld dricka, sminket runt de rödsprängda ögonen är sedan länge utsmetat   Peter Nyberg