|
|
 nr 12 Alternativ Poesi |
| Startsida | Tema | Dikter | Essäer | Småtexter | Länkar | Om oss | Arkiv |
| RECENSIONER | Sören Ulrik Thomsen - Skakad Spegel Översättning: Jonas Rasmussen Ellerströms förlag, 52 sidor |
|
- Kristoffer Leandoer: Övningsuppgifter |
”Nyss bli till./Snart förbi./Vi?” Orden är Verner Aspenströms och hämtade ur den dikt som inleder Søren Ulrik Thomsens diktsamling Skakad spegel. Diktsamlingens titel är välvald. Strofen som är hämtad från dikten på sidan 35 kan rymma mycket. Vid första mötet med titeln föreställer jag mig en bild, en reflektion som kastas omkull, en oordning i det som är, ur vilket något nytt skapas av det som var. Läsningen av Thomsens dikter ger känsla av trygghet genom igenkänning, samtidigt är det som avhandlas upplöst och aldrig konstant. Som Aspenströms poem handlar Thomsens dikter om det stora i livet, det som gör livet: tidens gång, minnet, det som blev, det som blir, jag och du, närvaron och frånvaron. De 47 dikterna läses med lätthet, men tillåter också att man dröjer, funderar över vändningarna för att känna igen sig i det som vid först anblick ter sig ovant. Och det är just diktsamlingens ständiga skakningar som gör läsningen spännande. Bilder som vänds och vrids. Diktarens ständiga närvaro blir inte sällan metapoetisk, som i den sista diktens fina tankeloop: Radion har fångat upp en fjärran station där en kör av barn på ett språk om måste vara ryska läser något som måste vara poesi och skulle kunna låta som en översättning av dikten jag alltid drömt om att skriva. Även om de teman vi möter kan tyckas vara allmängods ger metaforerna och liknelserna oss nya bilder och perspektiv. Jag skulle kunna ge många exempel på hur Thomsen i dessa skakningar med enkelhet och i korthet lyckas fånga det stora. Som här på sidan 10: ”Eftersom ingenting av detta ger mening/och ändå äger rum/måste det vara av största betydelse”. I Skakad spegel blir diktarens jag, läsarens jag, du, dig, mig och vi bitvis ”funktionärer i språkets system” som får sina historier genom poesin. Diktaren (jaget) tillsammans med det omnämnda duet är under ständig konstruktion genom nya tillfälligheter och gamla minnen som skakar om det som var till det som blir. Betydelsen av det lånade minnet, hur duets minnen förlänger jagets liv, gestaltas på sidan 30: ”Mitt liv blev ett halvt århundrade kortare/När du dog och lämnade mig kvar”. Vi påminns genom läsningen om den konstanta osäkerhet i minnet, varandet och språket, där nya perspektiv ständigt är möjliga. Det cirkulära är återkommande, ”på samma gång före och efter”. Det redan upplevda blir del av det som ska komma i Thomsens diktning. Idén om diktens förmåga att ge liv till det döda finns här och författaren använder poesin för att återkalla det som en gång varit närvarande och utmanar diktens anspråk att odödliggöra. Detta tema återkommer i den dikt som för mig blev den starkaste läsupplevelsen. Det är också härifrån som titeln är hämtad och i vilken samlingens essens tycks samlad. Diktjaget sitter ensamt vid det innersta bordet på restaurangen med minnet av ett du som inte längre är där ”och försöker fånga din blick/i diktens skakade spegel”. Skakad spegel – en diktsamling som i sin enkelhet bär många centrala, allmänmänskliga frågor. Att verket, skrivet av den danske akademiledamoten, i hemlandet tryckts i 15 000 exemplar är föga förvånande. Ändå infinner sig en viss rastlöshet i läsningen. Igenkänningen som ger trygghet är också det som får mig att då och då tappa intresset. När livet blir en fest och när vi blir karaktärer i ett skådespel då hämtar jag en ny kopp kaffe i väntan på nästa sida. I slutordet kommenterar Thomsen samlingens intertextualitet, vilket för mig blir överflödigt. Att diktsamlingen inte tillkommit i ett vakuum är en självklarhet och kopplingen till andra texter tillför ingenting till läsningen, snarare får det diktens självbärande, inneboende betydelse att blekna. Avslutningsvis förtjänar översättningen av Jonas Rasmussen att uppmärksammas. Rasmussen har hittat de svenska orden som kan bära innehållet och ge rytm och harmoni åt formen. Lo Söllgård |
|
