En kväll sitter jag och bläddrar bland klipp från Idol på youtube. Jag fascineras över operavinnarna, sångarna som de senaste åren blivit berömda genom programmet. Jag ser krämaren Paul Pott (vilka världsfrånvända föräldrar ger sin son ett sådant namn?) lomma fram på scenen med sina sneda tänder, jag ser den skojfriska hemmafrun Susan Boyle skämta nervöst och hånas av juryn och publiken, jag ser en hemlös kinesisk pojke kliva upp på scenen. Och deras sång är fulländad. Givetvis ges de alla samma typ av dramaturgisk bakgrund, möjligen med undantag av denne Paul Pott som var först. De ser anskrämliga ut, hånas och tar sin revansch. Det är actionfilm. Vad som på allvar intresserar mig är hur bra de är i förhållande till hur vardagliga alla andra är. Kan man bli så bra operasångare utan att slå igenom? undrar jag. Eller är det själva formen som imponerar, kraften i operasången? Eller är det just kontrasten mot de andra som gör att vi uppfattar dem som extraordinära? Efter programseriens slut blir de ekonomi och myt, vilket väger upp en eventuell brist på skolad förmåga.
Charles Bukowski säger apropå sin poesi i ett youtubeklipp att det inte är så att han är speciellt bra utan att det är alla andra som är så förtvivlat dåliga (översatt ur minnet). Det tänker jag på medan jag läser Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen. När jag för länge sedan började läsa Bukowski gjorde jag det för snusket, för att få dyka ner i en värld där jaget helt bestämmer vad som ska ske. Är man kåt, knullar man. Är man arg, dödar man. Man åker till galoppbanan och spelar på hästar. Man dricker sprit och letar efter luder. Några kvinnor utöver ludren är inte att tala om. När jag åter läser Bukowskis allra mest kända verk ser jag en annan sida, som jag tycker betydligt bättre om. Han skriver också om skönheten. Skönheten får alltid stå i kontrast till det råbarkade. Ofta på ett oerhört fokuserat sätt:
Kattens hopkrupna lekamen,
koncentrerat laddad, platt mot marken,
sa mig att den var vettlöst besatt av något byte;
och när min bil närmade sig
reste den sig upp i skymningen
och gick iväg
med en fågel i munnen,
en stor grå fågel,
med vingarna hängande som trasig kärlek,
klorna indragna,
liv kvar
men inte mycket,
inte särskilt mycket.
Därefter utvecklas bilden i ytterligare två strofer och blir en metafor för jagets förhållande till omvärlden. Men han är inte katten utan duvan vars nacke knäckts. Nyansen är behövlig för några sidor senare stoltserar jaget med att ha nitat piccolon på ett skabbigt hotell.
och när snuten kom upp
hade jag ställt soffan för dörren
och satt på kedjan och
2:a satsen i Brahms första symfoni
och hade handen halvvägs upp i häcken på
en kvinna gammal nog att vara min mormor
och de bröt upp den satans dörren
och skyfflade soffan åt sidan;
jag gav den skrikande subban en örfil
och vände mig om och frågade,
vad är det som står på, mina herrar?
och en ung grabb som aldrig rakat sig
dängde sin batong i skallen på mig
och nästa morgon låg jag i en cell
fastkedjad vid sängen
Precis som Skakespeare är Bukowski tvingad att smickra olika sidor hos sin publik. I The Globe fanns en ståplatspublik som roades av obscena skämt men också ett herrskap som föredrog ljuvhet. Charles Bukowski växlar i Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen på samma sätt som Shakespeare gjorde mellan de två nivåerna. Det går inte många sidor mellan våld- och sexskildringarna men inte heller mellan de oerhört vackra partierna. Själv letar jag efter det sköna numera. Det förråande blir tröttsamt men fyller naturligtvis sin funktion, det lockar in den unga läsaren i dikten. Själv bär jag länge med mig bilden av den knäckta duvan i kattgapet. Framför allt är jag övertygad om att Bukowski underskattade sig själv i klippet från youtube, det är inte bara de andra som är så förtvivlat dåliga.
Peter Nyberg
