|
I en berättarglad och fri form breder Birgitta Lillpers dikter ut sig innanför det häftiga bokomslaget, som hon själv står som skapare av, med ett foto av en broderad duk vilket tagits av Caroline Andersson. Med den inramningen bär jag med mig många förväntningar in i läsningen men får vänta länge innan de infrias. Tankar på äldre släktingars handarbeten och deras förhållningssätt till dessa hålls tillbaka av mer abstrakta tankebanor vilka kantas av ordlekar, bilder, kloka ord och liknelser. Ibland kommer förmaningar eller iakttagelser som tycks rikta sig till var och en: ”Men vi är på så långt avstånd från oss själva och från allt att vi aldrig begriper hur mycket i alltings villkor som är likartat, och vad vi egentligen lyder.” Eller som jaget konkluderar för sig själv: ”Var jag frånvarande / var det väl för att jag på djupet visste / saker jag på ytan inte visste om.”
Genom hela diktsamlingen finns sammansatta ord som får mig att stanna upp: Ikring, kantänka, mellanverklighet, handlingsovilliga, framom, mattgrov (tråd), iråkade, Nedom. De skänker ett gulnat ljus, en ålderdomlig stämning som i dag känns näst intill exotisk. Men det sammanfogade ger mer än så. En bit in i läsningen utkristalliserar sig titeln och blir bärande på ett tydligt sätt: Industriminnen är sammansatt av människor, ting, tid och rum. Själva ordet innehåller dessa beståndsdelar med å ena sidan människan som minns, och å andra sidan industrierna med tidsaspekter, saker och lokaler, funktion och ideologi med mera. Samma förhållanden bygger diktsamlingen på, och förekommer där detaljerat beskrivna, drömska eller konkreta, med personliga minnesbilder och med historia. Men även i frågor om och funderingar kring döden ges utrymme, såväl inför den, med rädslor eller ett välkomnande, som när den inträtt: tillvaratagandet av möbler och minnen, bevarande av föremål och svunnen tid, anekdoter och tillbakablickar. Nummer 81 av de 98 numrerade dikterna handlar om just detta; ”I rummet där jag i solen / bland sextiotalsting och damtidningar i högar / röjer efter en avliden skoaffärsexpedit …” Det är denna dikt som greppar tag i mig och börjar skruva åt. Det är främst strofen om jagets far som biter sig fast:
Min far: ibland länge tyst vid köksbordet, ofta
med slutna ögon,
till synes sysslolös.
I själva verket tänkte han då detaljerat ut
hur de saker borde byggas
som ännu inte fanns, men av vilka
det uppstått behov.
I samma dikt, som löper över hela nio sidor, kommer den strof om jagets farmor som också återfinns på fliken:
1941 broderade farmor en duk
med hårt ordnade
små rosor och
nejlikor i korsstygn.
Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset
och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet,
med hårdaste sinnet sytt blommor, och
de blad som hör till
Denna dikt sticker ut både i det att den spänner över flera sidor medan de flesta andrahåller sig till mellan en och en och en halv, och i det att den tycks gå djupare in i minnesbilderna vilket gör att jag som läsare kommer väldigt nära inpå de personer det skrivs om. Det känns verkligt, som om det var privata minnen av de människor som beskrivs.
Jag föreställer mig åtminstone två sorters historiska människor: de som uppfinner, ser behov och mättar dem, utvecklar och gör att sin tid skiljer ut sig från andra tider, respektive de som vårdar: de som städar och håller rent, ser efter och underhåller, tar vara på det som är, använder och förlänger livstiden (!) på bruksföremål och nyttosaker. Steget är inte långt till att tänka tanken fullt ut om en tredje slags människa: dagens. Dagens människa som materialist, som konsument, som en individ som köper sig tillgång till andras uppfinnande och andras vårdande. Om detta är Lillpers mening vågar jag dock inte säga.
I motsats till detta står dikt 82, där det snarast är tingen som bärs upp, och inte människorna: ”det utslitna piano som nu slås och skruvas isär / inköptes vid 60-talets mitt begagnat i Leksand. / Ett foto som i fyrtio år legat i dess inre lämnar mig oberörd, men / själva detta instrumentets nu blottade arbetsrum […] det berör ...”
Liksom i dikt 96: ”Närheten till alla dessa händelser och platser / känns hela tiden i / hela kroppen”
Stundom lyser bildspråket med en enastående kraft, och bryter av det annars jämna prosalyriska flödet. Som vid slutraderna av dikt 94, vars titel "(klyv dig och rädda en hälft / men den är mindre då, än halvan)" också är värd sin stund i rampljuset: ”det blåser från fjällen om natten / det rycker i enen / men stjärnorna tycks sitta så fasta”.
Carola Mikaelsson
|
