|
Populär Poesi |
(c)Peter Nyberg 12/12 2010 |
| Startsida | Dikter | Tema | Essäer | Debatt | Recensioner Jessica Andersson: Den vita staden Rainer Maria Rilke: Duinoelegier David Vikgren: Folkmun Markus Åberg: Grand design Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset Emil Boss: vad avlägsna vi ser ut... Adam Zagajewski: Antenner i regn Kashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt / Dikter och prosa 1954-2004; Jonas Ellerström: Tomas Tranströmers ungdomsdikter Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå Eleonora Luthander: Kranvatten |
Om oss | Arkiv |
David Vikgren: Folkmun
W & W, 204 sidor
Efter att ha läst om ANTIKEKSIKVÄDE, som utkommit på Black Island Books nyligen och är ett kväde i några olika språkformer, ska erkännas att det var med viss bävan jag öppnar Vikgrens nya, till ytan lysgula verk Folkmun. Genast förvånas jag. Texten innehåller de faktorer som formade Inomhuslektionen men i en betydligt mer lättillgänglig form. Å andra sidan går det inte att tala om enhetlig form i en 200–sidig bok där varje avsnitt har sin egen utformning, något som förtydligar känslan av mångfald. Folkmunnen skulle kunna sägas föra ordet genom boken, inte en röst utan ett sammelsurium av röster som talar till och förbi varandra, både på ett allvarligt och ironiskt plan. Stockholmarna, entreprenörerna och statens grymheter mot glesbygden är ett vanligt mål. Ofta är det en grovhuggen norrländsk röst som talar bak en slöja av bildning. Saken är solklar som isvaksspad; Man måst först så för å skörda Lilla berörda bybo, bastuflotte, salt sjö strör du ju med socker Satsningen som sker, med guidade turer, så hur långt kan man sjunka Så nå ä de ba komma å tästa Hiva förststenen, frys ut n´andra Hämta fast ett helt jävla sandtag Slanga beffa, sen boffa En sån förstår inte charmen Blyga barn hakar bara upp sig Som synes används i hög grad norrländska dialekter och tornedalssvenska i dikterna, de är ju en del av den Vikgrenska folkmunnens väsen. Liksom i tidigare diktböcker dubbelexponeras mellanöstern mot de företeelser som omskrivs i dikterna. Impulserna från mellanöstern visas i den föregångarlista som finns i slutet av boken och som vad jag förstår blandar Vikgrens kompisar med mer namnkunniga storheter. De litterära preferenserna duggar tätt: ”ohygglit, ohygglit svårt det här / leva i samhället” bör klinga mot djävulskaraktären Kurtz sista ord i Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta. Men boken innehåller också mer rofyllda delar, de självbiografiska prosastycken som infogas mellan dikterna är lokalpatriotiska men i tonen tillbakadragna, nästan sorgsna: ”Man vågar tro på sig själv. Den kärleken vill man dela med sig av. Här hemma vill jag alltid bo och känna mig stolt när jag säger Norrland. Att få höra tystnaden tycker jag är Norrland. Men det är inte sant att norrlänningar är tystlåtna och tillbakadragna. Många jag träffat är mer öppna än greker.” Den del som griper mig mest är när Vikgren behandlar, vad jag läser in som, nedläggningen av sågverket på Seskarö. Det sociala patoset blir oerhört tydligt, ilskan stegras, ironin spetsas till när människorna står utan jobb och identitet. Och knog vart vårt enda, ständigt samma visa: gnäll och jämmer från billig arbetskraft sura trotsiga treåringar i sandlådan istället för att göra nåt åt saken, inne i en väldigt osäker person som för att hantera det bygger upp verkligheten runt sig själv Folkmun fungerar således på två plan, å ena sidan är den enklare än föregångaren, leken med dialekter och språk förblir begriplig, å andra sidan lurar bråddjupen mellan diktraderna i dess klangbottnar och dubbelexponeringar. På det här sättet blir texten något extraordinärt, samtidigt en bok för vem som behagar ta upp den, som för oss insnöade poesinördar. Peter Nyberg Ps på förlagets hemsida finns en uppläsning av några dikter i Folkmun, gå hit om du vill ha ett smakprov Ds
