PP    
Hemlös poesi

Populär Poesi nr 9

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 25/7 2011

Startsida Dikter Tema Essäer Debatt

Recensioner
Jesper Svenbro: Inget andetag är det andra likt
James Joyce: Blänk av Ametist
Ukon: Brukaren
Gunnar Balgård: Landet i väster: Poesi och fotografi
Alexander Carlesson: Livsskriket
Malte Persson: Underjorden

Om oss Arkiv

RECENSION

Alexander Carlesson: Livsskriket

King Ink, 64 sidor

Alexander Carlesson har en bra grund att stå på när han ger ut sin andra diktbok på förlaget King Ink. På baksidan av Livsskriket reklamerar han att dikter har publicerats i GP, Sydsvenskan, DN och GT/Expressen. Grunden är solid, tänker jag.

 

Carlessons poesi är rimmad och någorlunda rytmiserad. I början kommer jag att tänka på Stagnelius, i de senare dikterna glider texten mer mot Ferlins religiösa grubblerier. Boken är uppdelad i åtta delar och kan sägas vara en självmordsbok då sista dikten givits namnet ”Postumt” och i min tolkning beskriver förvåningen över hur efterlivet är. Som i Stagnelius ”Till förruttnelsen” genomsyras boken av dödslängtan. Livet tycks ha intet att ge, kärleken är förlorad och Gud har övergivit jaget: ”Du ensamma människa, / i evigt mörker och stjärnors sken. / Se inte den kalla rymden, / där frågor blir stoft och sten.”.

 

Som i de fyra raderna ovan faller texten alltför ofta tillbaka på vedertagna formuleringar som ”evigt mörker”, ”stjärnors sken”, ”kalla rymden” och ”stoft och sten”. Uttrycken hör hemma i en romantisk sfär, vilket anger dikternas ton. Även formen blir problematisk. Visserligen är texten oklanderligt rimmad och antalet stavelser lika i raderna, men med versfoten är det si och så och grammatiken bänds tills den spricker för att passa formen, något som gör att flera dikter blir innehållsligt märkliga. 

 

Livsskriket utmärks av en ungdomlig överhettning, en gothromantisk pose som är tacksam för en ung man, men som i texten inte blir trovärdig. Hos Stagnelius och Ferlin har livströttheten blivit just trött; längtan efter döden är inte het, möjligen innerlig. När Stagnelius i ”Till förruttnelsen” beskriver döden som ett bröllop, en glädjehögtid, skapas en genial kontrast. Ferlins vardagliga bilder för existentiellt och religiöst komplexa frågor skapar liknande motsättningar. Det är givetvis orättvist att jämföra med två poetiska genier, men Livsskriket stannar oftast i posen att på romantiska manér längta döden.

 

Samtidigt finns korn av sofistikerat tänkande i dikterna. Carlesson tar i sina bästa stunder en tanke lite längre, som i "Ett lika".

 

Fullständigt betydelselösa är vi människor

med våra små korta liv för rymden.

Å andra sidan, hur betydelselös är inte rymden

med dess stora evighet för oss?

 

Peter Nyberg