Ann Hallström - Saknaden

W & W, 103 sidor

Det är sju år sedan Ann Hallströms Öppna hjärta låg på bokhandelsdiskarna och tio år sedan debuten Det är en frånvaro av steg som knastrar. Inte minst därför är poetens nya verk Saknaden efterlängtad.

Den apokalyptiska känslan etableras genast och förblir central i dikterna. Likaså känslan av det upplösta subjektet; jag får intryck av att det är avsaknaden av egentligt jag som titeln anspelar på. Flera gånger betonas berättarens oväsentlighet i dikterna. Frasen ”Den som skriver är ingen” återkommer i olika språkformer. Samtidigt finns en genomträngande indignerad röst som motsäger just detta. Läsaren konfronterar exempelvis tsunamin, prostitution och gerillasoldater, vi rör oss mellan bland annat Sri Lanka, Stockholm, Georgien och Kanada. Den som skriver är onekligen viktig men inget enskilt subjekt. Även när vi på ett tydligt sätt får landa i ett subejkt under några dikter tycks frånvaron av jag vara markerat. På samma sätt som geografin är vilsen är också människan. Allt glider. Konstans efterlyses av dikternas vilsna gestalterna.

Rapporteringen från de olika platserna, för det handlar om en rapportering: ”jag är mån om att försöka ge en noggrann och välformulerad rapport”, sker inifrån människorna, inifrån själva vilsenhetens kärna om man så vill. Påfallande ofta sprängs engelska fraser som skapar en blaserad stämning in: ”Lucky Tsunami!”, ”I´m dead now, honey”, ”Suck dick White / pink / black bitch”. Rapporten förses också med en viss stegring. I slutet genomlyses texten av direkt existentiell desperation:

Jag kan döda

Men inte spärra in dig

Jag är vid vägens slut

Brott är det enda som lönar sig

Inbakat i texten finns mängder av motiv, analogier och anspelningar på händelser och verk. Diktböcker som omfattar så mycket tenderar att brista, själva fokuset upplösas. Ann Hallström lyckas obegripligt nog hålla samman sin dikt och samtidigt göra den relativt lättläst. Trots det upplösande och glidande har poeten skapat ett verk som både klarar en enda och flera läsningar. Det är oerhört ovanligt och synnerligen imponerande.

Mitt hopp är att det inte dröjer sju år till nästa bok.

Efter att ha läst ser jag länge på framsidan. Den är gjord av Ladislav Kosa och föreställer Don Quijote och Sancho Panza till hälften dolda bakom solfjädrar. Över dem en stjärnhimmel. Mellan vissa av stjärnorna har streck dragits. Vad symboliserar karaktärerna? Don Quijote är den i grunden goda människan som slåss mot väderkvarnarna, mot sin egen inbillning. Medan han utför sina, utifrån sitt subjekt, genuint goda handlingar tycker omvärlden, som i böckerna är ondsint och självisk, att han är galen när han ser väderkvarnar som onda jättar, vilka måste besegras. Samma känsla i Saknaden: En fullkomlig förvirring rörande det goda och det onda vilket leder till att ondskan, själviskhet och arrogans, transformeras till norm. 

Peter Nyberg

Åsa Ericsdotter - Svårläst

Albert Bonniers förlag, 132 sidor

Slas skrev i en av sina krönikor att han under en intervju svarar journalisten att han inte har något budskap i sina böcker, att det där med budskap hör hemma i predikstolen. Journalisten håller då med och menar att har man läst en av Slas böcker har man läst alla och är klar med författarskapet. Slas verkar tycka att det är tröttsamt att utvecklas och jämför sin rika bokproduktion med orkesterledaren Sidney Bechet vars hela repertoar uppgick till 20 jazzlåtar som han år efter år turnerade med. ”men för att förstå räckte det inte med att gå på en av orkesterns konserter eller ens två. Det var nåt man skulle förstå inom den ram han valt.”

Detsamma gäller för Åsa Ericsdotter. Likheten med en improviserande jazzmusiker är slående, hur vissa partier tas om gång på gång. Inte för att uppnå perfektion utan för att läsaren ska få chansen att verkligen förstå. Föreställer jag mig.

Egentligen är inte så mycket förändrat i den nyutkomna Svårläst. Enligt förlaget ska genren vara en annan, möjligen för att prosa är mer ekonomiskt att ge ut än poesi. Personligen har jag svårt att se någon större skillnad mellan den här och hennes tidigare böcker. Scenerna är fragmenterade, språket är sönderslitet, om än i något mindre omfattning än brukligt. Innehållet är identiskt med tidigare böcker: Det centrala är oförmågan att få förhållandet mellan hane och hona att fungera. Med tiden har det möjligen skett en förskjutning mot att det ska gå att ha ett fungerande förhållande. Det är där en första tolkning tar sin utgångspunkt.

Det faller sig naturligt att hänge sig åt genustolkningar, att i Ericsdotters bok hitta gestaltningen av hur heteronormen upplöses. Ledmotivet med recept och bakning symboliserar det stabila, konsekventa. Överfört till den inledningsvis i tredjeperson (småningom i förstaperson) gestaltade kvinnan är också förhållandet till mannen receptbelagt: Det monogama förhållandet är hur det ska vara. Men det fungerar inte. Ångesten tränger sig på, både för närhet och för avsaknaden av närhet. Heteronormen är inte gångbar i Ericsdotters värld.

Kanske inte heller tolkningen, slår det mig när jag kommer till slutet. Vad är så lyckat med heteronormens upplösning om man inte blir lycklig av den? För det centrala hos den gestaltade kvinnan är hennes rädsla för närhet, hon känner sig fängslad i förhållandet till mannen, vilket gör att det runt henne svävar ett okänt antal manliga kroppar, som i otaliga scener går ifrån henne. Även hon försöker anta den manliga rollen genom att lämna, men inte heller det gör henne lyckligare. I ett försök att forma tillvaron efter normen får en av männen nyckeln till hennes lägenhetsdörr, vilket leder till att skräcken stegras för att dörren när som helst kan öppnas. Man kan ana någon typ av kontrollproblematik.

Genom hela Ericsdotters produktion, inalles sex böcker, finns samma låsning vid sexualitet som avståndsskapare: När själva akten är avklarad finns bara en intensiv och rörig känslosamhet kvar som hur de inblandade än gör etablerar ett avstånd mellan dem. En för mig intressantare tolkningsgrund än genustolkningens finns i Erik H. Erikssons psykoanalytiska teori. Som jag förstår psykoanalytikern så uppkommer i den sena ungdomen en konflikt i skapandet av jag-identiteten. Om konflikten blir löst på ett positivt sätt skapas lojalitet och trohet till en partner. Om den inte blir löst uppstår en låsning i psyket som gör att den vuxna människan inte förmår skapa fruktbara parrelationer. Lojalitet och symbiotisk närhet till en annan människa blir omöjlig och belagd med ångest. För att han ska gå eller för att förälskelsen ska gå över i vardag och blir arbetsam. Det är i oförmågan att lösa den konflikten som Ericsdotters gestalt befinner sig genom hela sviten av böcker. Till en början är konflikten naturlig men efterhand tycks den ha stelnat och blivit en mental låsning.

I den tolkningen blir gestalten inte en hjältinna som upplöser heteronormen utan en tragisk söndersliten människa som inte klarar av närhet till följd av sin historia.   

Jag gör inte anspråk på att helt förstå, inte efter bara sex konserter. Men kanske finns en ingång, en vidgning av Ericsdotters värld genom Eriksson. Jag undrar redan nu hur den sjunde spelningen kommer att bli.

Peter Nyberg 

 Leif Holmstrand - Vid mardrömmens mål

Albert Bonniers Förlag, 122 sidor

Det finns något sympatiskt med en manlig stickningskonstnär och poet vars vurm är skräckfilm. När Leif Holmstrand dessutom gör något som skulle kunna betecknas som skräckfilmspoesi kan utgångspunkten knappast bli mer lockande. Längst bak i Holmstrands nyutkomna fjärde diktbok Vid mardrömmens mål finns en rad filmer som legat till grund för poesin, bland andra Motorsågsmassakern, Frankenstein, Frankensteins brud, Cujo, Psycho, The Ring, Zombie Holocaust och Nosferatu. Idel genreklassiker.

En av de tydligaste överföringarna från skräckfilmens värld till poesins handlar om den fundamentala råheten inom genren: Det lustfyllda delandet av kroppar, hud som läggs över ansiktet som en mask, leken som eufemism för dödandet.

Utgångspunkten är som sagt utmärkt: Holmstrand lägger beslag på en, visserligen ur cineastisk synvinkel söndertolkad, värld som mig veterligen aldrig översatts till poesi. Till en början lyckas han förvalta stoffet i små mycket laddade dikter:

De kommer för att häkta oss men vi är redan

döda.

Jag reser mig ur högen, åter levande och mörk,

och tittar på mitt land,

hemlös,

allas herre

…

Jag börjar roa mig

Den avslutande eufemismen blir oerhört effektiv. Skräckfilmsmiljön finns angiven, liksom den humor som är kännetecknade för genren. I början av Vid mardrömmens mål har flera av dikterna samma typ av spänning. Därefter trubbas boken (möjligen läsaren) av.

I långa stycken analyserar poeten filmerna i den akademisk prosans form. Abstraktionsnivån skjuter i höjden, inte till följd av att innehållet i sig kompliceras utan till följd av att språkbruket gör det, vilket leder till att det komplicerade plötsligt finns i formen, inte i innehållet. I början av boken är det tvärtom, den enkla, knappa formen fylls av avancerat innehåll. Det infinner sig en mättnad på grovheter ungefär samtidigt som det naivt abstrakta hejdar läsningen ytterligare. Författaren tycks ställa sig framför verket och täcka för det.

I de inledande dikterna spelar poeten med hålrum, passager som läsaren själv får fylla ut med hjälp av orden. Eftersom dessa kontrasterar varandra på ett djävulskt sätt skapas en spänning som är mycket stark, speciellt om man som läsare kan fylla ut dessa tomrum med minnen från filmerna som anges i dikternas titlar. ”Inseminoid” är ett tydligt exempel:

Genom ett transperent plaströr

pumpas

stora klumpar ljus marmelad

in i mamma,

som blir farlig.

Det är mellan den trygga laddningen i ord som "marmelad" och "mamma" och den betydligt läskigare laddningen i orden "farlig" och "transperent plaströr" som spänningen i dikten skapas. "Mamma blir farlig" är samma eufemism som den tidigare beskrivna "leken" och att farligheten tycks ha att göra med klumparna av marmelad som pumpas in i mamma gör också dem i grunden positivt laddade orden onda. Överföringen är lysande.

Den här typen av spänningsskapande avtonar som konstaterat efterhand. Den första tredjedelen framkallar verkligen skräckrysningar, de avslutande två tredjedelarna är mest som allvarligt menat splatter, på gränsen till det triviala och främst effekter.

 Peter Nyberg

 Niclas Nilsson - Love Me Tender

W & W, 64 sidor