Vilken var den första poesi som du blev berörd av? Hur är poesi som du berörs av? Har du någon favoritpoet?
Den första poesi jag blev berörd av var när jag av författaren Benkt-Erik Hedin fick en diktsamling han skrivit, ”Dikter tillsammans”. Jag kan ha varit elva eller tolv år och det är mitt tidigaste minne. Förutom det är jag uppväxt med författande föräldrar som tidigt gav mig tillgång till poesi och övrig text. Poesi jag berörs av idag är den omde stora livsinsikterna, dödens slutgiltighet, kärlekens kraft och livets korta varande. Jag har, förutom de gamla storheterna som t.ex. Pär Lagergvist, Karin Boye och Edith Södergran, en klar favorit i Eeva Kilpi.
Vad skriver du om? Hur medveten är du om formen på dina dikter? Varifrån får du inspiration?
Jag skriver, hur klyschigt det än må låta, ur hjärtat, ur mitt inre, ur ett driv att förstå och bli förstådd. Betraktande livet och döden. Jag skriver så det tilltalar mina ögon estetiskt men tar ingen hänsyn till formen i övrigt. Inspirationen kommer från allt runt mig, barnen, kärleken, politiken, världens storhet eller skosnörens förmåga att knyta upp sig själv. Häpnaden och vördnaden är, skulle jag själv säga, min största tillgång.
Varför valde du att publicera dig på nätet? Har kommentarerna som du har fått utvecklat ditt skrivande? Publicerar du dig på flera olika forum samtidigt?
För att nå andra människor, testa hur långt mina dikter kunde beröra. Kommentarer är ofta inte konstruktiva vilket jag tycker är fullkomligt ok. För mig är det stöd att fortsätta uttrycka mig, givetvis är bekräftelsetörsten närvarande. Jag publicerar mig inte på fler ställen, hittills.
sonen till en mor
alla dina ord börjar med h
mina börjar med kärlek
dina ögon ser ingenting
inom dig växer oceaner
i allt är du magisk
om du bara visste vad himlen var
hur molnen seglade och fåglarna sjöng
jag ger det till din barnasjäl
som tårar i nattens tomma rum
november
vi springer ifatt
längtan och liv
i mitt hjärta
virvlar höstlöv
röda
–
november kommer aldrig igen
häpnad (jag åker till Ikea en annan dag)
nej, jag
är inte
kåt
men jag
har
bra
minne
och ett långsamt döende barn
för många ord mellan mig och moll
melankoli
jag hade mil
av grönska
vid mina fötter
då valde
du
att vända om
Jag vet att världen bortom isen brinner
Jag vet
att du brukar se
på mig när jag sover.
Jag brukar blunda då. Sover gör jag inte. Jag drömmer. Att
jag önskar att jag var någon annanstans. Mellan månen och
kung Bores land, mellan Venus och det svallande sundet i
väster. Var som helst men inte här, bortom isen som
brinner.
Bärandes det barn jag aldrig fick. Närandes den kärlek som
aldrig blir
min.
Jag vet. Jag drömmer hemska drömmar. I en värld av vaket
barbari,
drömmer jag om
kärlek.
minnet av det som aldrig blev – längst in
mina fingrar minns dina lockar lockande slingrande mörka
min ryggrad minns dina händers sökande smekande läkande
minns ditt bröst mot mina varma längtande dina tår på mina
trippande dansande mitt hjärta minns sorgen svärtan ångan
fnösket dagarna som aldrig kom
Morfar
bilden av dig luktar tobak
och hav
hav morfar, och kärlek
dina fårade kinder
lyser stolt socialism
din själs röda fana
din stolta näve du en gång spottade i
före påtvingad nazihälsning
”ja jävlar, där höll man på att stryka med”
ja, jävlar morfar
vad stolt du vore
om du visste
vad stolt jag är
över arbetarblod
mitt röda hjärta
mina barns tankfullhet
och omtänksamhet
ja, jävlar morfar
vad vacker du var
