I dikten ”Greklands gudar”, skriven i slutet av 1700-talet, beklagar Friedrich Schiller att den moderna människan bara har en fysisk och mekanisk blick på rymden. För antikens greker var himlen befolkad av gudar.

Där vi nu med våra lärde bara
Ser ett eldklot gå i själlös takt
Sågs i gyllne vagn i etern fara
Helios i majestätisk prakt.

Schiller ställer här två världsbilder mot varandra. Den mytiska ser i solens gång över himlavalvet en gud som styr sin gyllene vagn. Den vetenskapliga ser blott ett eldklot som rör sig mekaniskt.

Trots den skarpa motsättningen mellan de två alternativa världsbilderna tar båda för givet att det vi ser i skyn är något vi bara kan se. Vi är hänvisade till att betrakta och tolka, om än på olika sätt. Det är som att himlakropparna, oavsett om de är gudar eller klot, befinner sig i en annan dimension. Det var kanske först med luftballongen som tanken på att rymden var en utvidgning av vår egen värld verkligen fick fäste. Berättelser om månfärder av populära författare som Edgar Allen Poe och Jules Verne spred uppfattningen att även om det var långt till det närmaste klotet var det i princip möjlig att åka dit. Det enda som krävdes var bättre farkoster.

Man skulle kunna säga att samtidigt som rymden avförtrollades så återbefolkades den. Greklands gudar är borta, men i stället skedde en inflyttning av äventyrslystna människor och, inte minst, allehanda utomjordingar. Sedan tvåhundra år kryllar kosmos av liv i våra gemensamma fantasivärldar. Även de berättelser där rymden är en kall och ödslig plats, som Harry Martinsons Aniara, vittnar om att vi hoppas att vi inte är ensamma. Tomrummet efter gudarna måste fyllas.

Jag undrar vad Schiller skulle tyckt om rymdresornas förverkligande. Är det en fullgod ersättning? Har utforskandet av rymdens hemligheter, med satelliter och människor, åter gjort vår blick på rymden poetisk? Hade han avfärdat det som en missriktad entusiasm? Ganska säkert hade han i alla fall tvekat inför följande poetiska försök att uttrycka glädjen och stoltheten över människans första rymdfärd:

Vem är han Gagarin, seklets stolthet
Vem är han?
Jo, en enkel människa i Sovjet
En kommunist, en kommunist!
Det stolta ordet fyller allas hjärtan
Och alla gör vi tummen upp
Och ropar gång på gång på alla språk
Gagarin leve!

Dikten kan höras i ett avsnitt av Sveriges Radios Radiofynd från 2006. I inspelningen, som är från 1961, hör man Magnus Faxén kämpa med att hålla sig för skratt. Han lyckades inte och inspelningen förpassades till arkivet.

Jag har inte fått fatt på poetens eller översättarens namn. (Redaktionen på SR vet inte heller.) Men jag vågar ändå utgå från att det rör sig om en sovjetisk propagandadikt.

Det känns som det finns en sensmoral att hämta här. Kanske säger denna dikts öde något om riskerna med att använda poesi i propagandasyften. Det blir lätt så erbarmligt uselt att meddelandet skrattas bort innan det ens når mottagarna.

Men jag tror att det avgörande felet är att dikten är helt inriktad på att påtala att det var kommunismen, och inte kapitalismen, som skickade den första människan ut i rymden. Detta ideologiska motiv framstår som småttigt och fantasilöst i jämförelse med den hisnande framtid för mänskligheten som Gagarins färd symboliserade.

Populär Poesi nr 53 har tema rymden. Ett smakprov kan läsas här: Naozō Ichinohes Hoshi – Om populärvetenskapligt återbruk av kosmisk dikt.

Mycket nöje!

Kenneth Lindegren, chefredaktör

(Schillercitatet är från Greklands gudar och andra dikter (h:ström förlag, 2022), översättning Jimmie Svensson.)