Daniel Helsing – Vår korrespondent i Reno, NV

Luft

Jag sitter i ett plan på flygplatsen i Reno och väntar på att flyga till San Francisco. Solen skiner, ökenluften är kall och klar. När vi har lyft dröjer det inte många minuter innan Sierra Nevada-bergen i utkanten av stan ligger under mina fötter.

Med mig har jag antologin California Poetry: From the Gold Rush to the Present från 2004. Jag ögnar igenom innehållsförteckningen. Den första dikttiteln som drar till sig min uppmärksamhet är ”Still without Life” av Rosalie Moore, och jag kommer att tänka på Brendan Constantines ”Still Life on Mars”, som jag skrev om i min första essä som korrespondent för Populär Poesi. Från hög höjd ser ökenbergen nästan marsianska ut – gulbeigea, kala, torra.

I nästa ögonblick dyker Lake Tahoe upp, Nordamerikas största alpina sjö. Sjön glittrar i solljuset, bryggor ligger utmed strandkanten, båtar rör sig långsamt på vattnet. Jag tittar i boken igen och lägger märke till ”Tahoe in August” av Robert Hass. Vi åkte faktiskt upp till Lake Tahoe på en dagsutflykt i början av augusti, men hela området var rökfyllt. Från den slingrande bilvägen kunde man inte se de mäktiga bergen som reser sig runt sjön, utan man såg mest en dimmig vattenyta med konturer i bakgrunden som försvann i ett guloranget något som inte var särskilt fjärran. ”Fire on the Hills” av Robinson Jeffers hade varit lämplig färdlektyr då. Till slut kom elden så nära att South Lake Tahoe fick evakueras, den märkliga turiststaden som till hälften ligger i Kalifornien, till hälften i Nevada. Kasinon trängs på Nevada-sidan tills man kommer till delstatsgränsen, sedan försvinner de – i Kalifornien får man inte bygga kasinon hur som helst. Staden klarade sig undan branden, och jag gissar att folk har återvänt och återupptagit spelandet.

Vi lägger Lake Tahoe bakom oss och befinner oss helt och hållet i kalifornisk luft. Mina ögon fastnar vid ”Flying Above California” av Thom Gunn. Jag läser dikten:

Spread beneath me it lies – lean upland
sinewed and tawny in the sun, and

valley cool with mustard, or sweet with
loquat. I repeat under my breath

names of places I have not been to:
Crescent City, San Bernardino

– Mediterranean and Northern names.
Such richness can make you drunk. Sometimes

on fogless days by the Pacific,
there is a cold hard light without break

that reveals merely what is – no more
and no less. That limiting candour,

that accuracy of the beaches,
is part of the ultimate richness.

San Francisco Peninsula (Contains modified Copernicus Sentinel data 2019)

.

Lake Tahoe (Contains modified Copernicus Sentinel data 2018)

Kalifornien äger utan tvekan en rikedom som kan vara berusande. Där finns det hårda ljuset som kan lägga existensen i öppen dag och genomlysa ens vara i grunden. Där finns också ett mjukt ljus, en rikedom av ett mytiskt slag. Ända sedan guldruschens dagar på 1850-talet har ”The Golden State” symboliserat en gyllene tillvaro, ett möjligheternas glittrande land, en drömvärld – alldeles oavsett vad det hårda ljuset uppdagar i varats vrår. Det sker en dubbelexponering – drömbilder vilar på röntgenbilder. Jag läser ”Double Mirror” av Ann Stanford:

As this child rests upon my arm
So you encircled me from harm,
And you in turn were held by her
And she by her own comforter.

Enclosed, the double mirror runs
Backward and forward, fire to sun.
And as I watch you die, I hear
A child’s farewell in my last ear.

Ljuset hittar in i planet. Vi flyger över skogklädda berg. Jag läser ”HIGH” av Philip Lamantia och känner mig smått yr:

O beato solitudo! where have I flown to?
stars overturn the wall of my music
as flight of birds, they go by, the spirits
opened below the lark of plenty
ovens of neant overflow the docks at Veracruz
This much is time
summer coils the soft suck of night
lone unseen eagles crash thru mud
I am worn like an old sack by the celestial bum
I’m dropping my eyes where all the trees turn on fire!
I’m mad to go to you, Solitude – who will carry me there?
I’m wedged on this collision of planets/Tough!
I’m ONGED!
I’m the trumpet of King David
the sinister elevator tore itself limb by limb

You can not close
you can not open
you break yr head
you make bloody bread!

Den höga seglatsen fortsätter tills vi kommer till jordbruksmark och tilltagande bebyggelse. Snart ser jag San Francisco och Golden Gate-bron. Staden vilar på en halvö, San Francisco Peninsula, som den tar i besittning fullständigt: gator, byggnader och parker täcker allting. Nära vattnet vid halvöns nordöstra hörn stiger skyskraporna mot himlen som legohus. Vi börjar nedstigningen och slingrar oss nedåt som en serpentin från rymden. Till slut landar vi. Jag stiger ut ur planet, vandrar omkring på flygplatsen ett tag och hittar gaten jag letar efter. När jag väntar på nästa plan läser jag ”At the San Francisco Airport” av Yvor Winters (de två sista stroferna av fem):

The rain of matter upon sense
Destroys me momently. The score:
There comes what will come. The expense
Is what one thought, and something more –
One’s being and intelligence.

This is the terminal, the break.
Beyond this point, on lines of air,
You take the way that you must take;
And I remain in light and stare –
In light, and nothing else, awake.

Luften bär mig vidare. Och därmed tackar jag för mig. Och jag tackar er för er uppmärksamhet.

Daniel Helsing, 15 december 2021