Daniel Helsing – Vår korrespondent i Reno, NV

Osäkerhet

I år har Charles Darwin upptagit mycket av mina tankar. Förra veckan gick jag igenom slutkorrekturet för Resan med Beagle, som jag har översatt för Fri Tanke förlag. Jag har alltid beundrat Darwin och tyckt att han verkar ha varit en sympatisk människa, men jag hade inte läst särskilt mycket av honom tidigare och hade bara vaga föreställningar om hans resa med Beagle.

HMS Beagle i Tierra del Fuego. Illustration av Robert Taylor Pritchett för 1890 års utgåva av Resan med Beagle.

Darwin var bara 22 år gammal när han 1831 steg ombord på Beagle, ett officiellt brittiskt fartyg under Robert FitzRoys befäl med uppgift att bland annat kartlägga de sydligaste delarna av Sydamerikas kust. Darwin följde med som geologiskt och naturhistoriskt intresserad privatperson och FitzRoys gäst. Givet Darwins senare världshistoriska betydelse – inom vetenskapshistorien finns det bara en liten handfull personer med jämförbart inflytande – är det kanske lätt att tro att han var ett underbarn som energiskt gav sig i kast med uppgiften att revolutionera vår förståelse av naturen. Så var det inte: han var förvisso intresserad av geologi och naturhistoria, men han var också en aning villrådig och hade länge varit osäker på vad han skulle göra med sitt liv. Han avskydde medicinstudierna i Edinburgh, så till den grad att han slutade dyka upp på föreläsningarna. Fadern, som bekostade studierna, fick nog och föreslog att Darwin i stället skulle läsa till präst i Cambridge – något Darwin inte hade något emot. Även om Darwin inte var särskilt religiös skulle han åtminstone kunna syssla med naturhistoria på fritiden, vilket i själva verket inte var ovanligt bland präster i Engelska kyrkan på den tiden.

Denna osäkerhet försvann under resans gång. När Darwin åter befann sig på brittisk mark i oktober 1836 visste han vad han ville ägna sitt liv åt: vetenskapen, inte kyrkan. Detta samtidigt som resan själv naturligtvis var allt annat än säker. Utöver seglatsens faror – risken för skeppsbrott var långt ifrån obetydlig – var Darwin med om en hel del farliga äventyr och situationer. Han besteg branta och snöiga berg, reste i öknen utan vatten, träffade urbefolkningar, hamnade i en blodig revolution i Argentina. Var det så att osäkerhet av det högst fysiska, högst kroppsliga slaget fördrev en del av den existentiella osäkerheten? Darwins inre värld var förstås långt mer komplex än så, men det är inte orimligt att tänka sig att det kan ha varit en faktor. Efter hemkomsten lämnade han aldrig mer England – även om det nog också berodde på att han ständigt var sjösjuk till havs.

Osäkerheten behöver dock inte vara upplevd för att finnas där. När Darwin befann sig utanför Valdivia i Chile och händelsevis ”låg på marken i en skog för att vila ett slag” inträffade plötsligt en svår jordbävning. Han hade tur som befann sig i skogen eftersom den stora faran är fallande byggnader och bråte, men han skakades ändå i grunden:

En svår jordbävning förstör med ens en invand och urgammal föreställning: jorden, själva sinnebilden för allt som är orubbligt, har rört sig under ens fötter, som en hinna på en vätska. Omedelbart uppstår en märklig känsla av osäkerhet, en känsla som reflektioner allena aldrig hade kunnat åstadkomma.

.

Osäkerheten finns överallt, i hjärtat av tingen, oavsett om man är medveten om det eller inte. En katastrof som en jordbävning kan få en att få syn på det. Och hur fasansfull en sådan katastrof än kan vara kan insikten om alltings fundamentala osäkerhet i längden paradoxalt nog vara gottgörande. Illusionerna blir färre, närvaron och medvetenheten större. Kanske kan till och med en acceptans inför alltings tillfällighet och förgänglighet följa och därmed ett slags lugn?

Ett sådant lugn, en sådan acceptans, verkar vara vad Jane Hirshfield är ute efter i sin dikt ”Against Certainty” från 2002:

There is something out in the dark that wants to correct us.
Each time I think ”this,” it answers ”that.”
Answers hard, in the heart-grammar’s strictness.

If then I say ”that,” it too is taken away.

Between certainty and the real, an ancient enmity.
When the cat waits in the path-hedge,
no cell of her body is not waiting.
This is how she is able so completely to disappear.

I would like to enter the silent portion as she does.

To live amid the great vanishing as a cat must live,
one shadow fully at ease inside another.

Att uppnå acceptans är lättare sagt än gjort, vilket de flesta som har testat meditation och mindfulness sannolikt håller med om – och vilket Hirshfields ”I would like to” indikerar. Orden kan peka ut vägen, för såväl författaren som läsaren, men stegen måste man ta i det tysta.

Även Darwin var medveten om ordens maktlöshet. Efter några beskrivningar av den brasilianska regnskogen säger han:

Sådana är landskapets beståndsdelar, men att måla intrycken är ett hopplöst företag. Lärda naturalister beskriver dessa tropiska scener genom att namnge en mängd objekt och nämna några av deras karakteristiska egenskaper. En lärd resenär som läser sådana skildringar kan kanske få några väldefinierade bilder i sinnet, men kan någon annan föreställa sig hur en växt ser ut i sin hemmiljö efter att bara ha sett den i ett herbarium? [—] Kan någon som undersöker en entomologs samlingar, med dess glättiga exotiska fjärilar och egendomliga cikador, föreställa sig fjärilarnas lata flykt och cikadornas sträva, oupphörliga musik, som ständigt ackompanjerar middagssolen i tropikerna?

Orden får helt enkelt ett annat djup om de sträcker sig mot en levd verklighet snarare än bara väcker skugglika bilder – även detta för såväl författaren som läsaren. Vad betyder då det för någon som inte har upplevt det en författare försöker förmedla? Jane Hirshfield igen, denna gång de två sista raderna ur ”After Long Silence” från 2001:

The untranslatable thought must be the most precise.

Yet words are not the end of thought, they are where it begins.

Och tillvarons fundamentala, inneboende osäkerhet – ja, den kan kanske bara någon som har varit med om en jordbävning förstå.

Daniel Helsing, 9 november 2021

En ung Charles Darwin. Porträtt av George Richmond, 1840.