Daniel Helsing – Vår korrespondent i Santa Barbara, CA

Schack – matt?

Som så många andra tittade jag på Netflix miniserie The Queen’s Gambit i höstas, om underbarnet och schackgeniet Beth Harmon som når den absoluta världstoppen när hon besegrar den regerande världsmästaren Vasily Borgov i Moskva. På vägen dit har hon fått kämpa mot alkoholmissbruk, ensamhet och ringaktning (eftersom hon är kvinna i en mansdominerad värld). Det var en geniberättelse av den typ jag alltid har varit svag för, och den var enormt välgjord.

Innan jag såg The Queen’s Gambit hade jag inte så bra koll på vare sig schackvärlden eller spelet självt. Visst, jag hade spelat till och från i mina tonår, på det rökdränkta kaféet där jag och mina vänner brukade spendera eftermiddagarna. Och jag hade hört talas om Bobby Fischer – det amerikanska underbarnet som blev världsmästare 1972 och sedan drog sig tillbaka från schackvärlden. Men jag hade aldrig absorberats av spelet, aldrig dykt ner i schackets långa historia.

Efter att ha sett The Queen’s Gambit blev dock lockelsen oemotståndlig. Jag läste David Shenks medryckande och lättillgängliga historik över spelet, The Immortal Game: A History of Chess (2006), och Vladimir Nabokovs fullkomligt underbara roman The Defense (1930), om en schackspelare som gradvis förlorar förståndet. Jag slukade YouTube-videor om schack, i synnerhet sådana som drag för drag går igenom berömda och anmärkningsvärda partier, och jag försökte mig på att spela själv på chess.com, enstaka gånger mot verkliga personer men oftast mot botar. Det behöver knappast sägas att jag inte kom särskilt långt. Men jag började åtminstone förstå hur rik schackhistorien är, och jag började känna igen återkommande spelöppningar, principer och strategier. Och jag fascinerades av den besatthet som människor gång på gång har utvecklat inför detta bräde med 64 rutor som befolkas av 32 pjäser.

Nabokov är bara en av många författare och konstnärer som har fascinerats av schack. Samuel Beckett var en entusiast, vilket är tydligt inte minst i Endgame (1957), vars titel är en schackterm: ”endgame” betecknar ett schackpartis tredje och sista fas (”slutspel” på svenska). Marcel Duchamp blev besatt av schack i 20-årsåldern – så till den grad att hans äktenskap fallerade bara månader efter bröllopet eftersom han inte kunde lägga bort brädet ens under smekmånaden. Albert Einstein fångade spelets förmåga att fängsla hjärnan i en aforism: ”Chess holds its master in its own bonds, shackling the mind and brain so that the inner freedom of the very strongest must suffer.”

Även Lew Welch, en av de mindre kända poeterna i beatgenerationens San Francisco, beskriver spelets förmåga att distrahera från andra göromål. I dikten ”Pawn to Queen 4”, antagligen skriven 1962, kommer schack i vägen för de åtrådda poetiska visionerna:

 I am now sitting in my new rustic studio
 I haven’t had a single vision for 3 months (or more).
 My head is full of chess problems.
 
 
         There are no excuses.
         ”Justify” has become (or should be limited to)
                   a term used by printers.
 
 
 Still,
 
 
 THIS LIFE IS NOT SATISFACTORY!
 
 
 Pawn to queen 4 what?
 
 
         Would it please all those who
         love me and believe in my
         absurdly rich gifts, to know it
         has all come to
 
 
 THIS    ? 

Schack förekommer inte bara som motiv i litteraturen – det används även som metafor. I Aimee Nezhukumatathils dikt ”Chess” från 2015 berättar diktjaget att fyra olika män förgäves har försökt lära henne schack. Sedan växlar perspektivet och dikten beskriver hur en man och en kvinna träffas i Ohio och inleder ett förhållande som slutar i giftermål. Diktjaget måste dock ha lärt sig något om spelet, för utvecklingen av äktenskapet beskrivs med schacktermer:

                                        [...] And
 the months and the honeyed years
 after that will make all the light
 
 
 and dark squares feel like tiles
 for a kitchen they can one day build
 together. Every turn, every sacrificial
 move – all the decoys, the castling,
 
 
 the deflections – these will be both
 riotous and unruly, the exact opposite
 of what she thought she ever wanted
 in the endgame of her days. 

Att använda schack som metafor för ett äktenskap är intressant, minst sagt. Vill diktjaget säga att ett äktenskap består i att två personer försöker överlista varandra och sätta den andra i matt? Kanske. För Nezhukumatathils diktjag verkar dock detta – den ständiga, kluriga, krävande kampen – vara en del av äktenskapets tjusning, vilket ”the exact opposite / of what she thought she ever wanted” tyder på.

Oavsett hur man betraktar äktenskap är schack tveklöst en metafor som ligger nära till hands för konflikter mellan två parter, vare sig parterna är enskilda personer eller grupper av människor. Något som kanske inte ligger lika nära till hands är schack som metafor för inre konflikter – som metafor, märk väl, inte bara som motiv, som i fallet med Welchs schackbesatthet. Men när jag läste Frank Bradys biografi över Bobby Fischer, Endgame: Bobby Fischer’s Remarkable Rise and Fall – from America’s Brightest Prodigy to the Edge of Madness (2011), fann jag en bild som kanske mer än någon annan kan användas som en metafor för att fånga de inre konflikternas paradoxala natur.

.

Fischers besatthet av schack började tidigt i livet, och den var total. Han studerade oavbrutet – han till och med satt med en schackbok i handen när han åt middag. Under de tidiga åren hade han dock inte så många motståndare, inte minst eftersom han inte hade så många vänner. Hans mor och syster ställde visserligen upp då och då, men bara halvhjärtat, och Fischers färdigheter låg hur som helst snart ljusår bortom deras. I brist på andra motståndare spelade han mot sig själv: han började som vit, vände på brädet och gjorde ett motdrag som svart, vände på brädet igen och spelade som vit, och så vidare. Så fortsatte det tills han hade besegrat sin ”motståndare”. Detta kan tyckas omöjligt eller löjligt, beroende på hur man ser på det. Hur kan man spela mot någon vars idéer och strategier man känner in i minsta detalj? Fischers lösning var att försöka glömma bort vad vits planer var när det var svarts drag, och vice versa. Varje gång han vände på brädet försökte han nollställa sig, som om han inte hade tillgång till sin motståndares tankar.

Kännetecknas inte inre konflikter av just detta slags dynamik? En del av en själv vill något, medan en annan del av en själv vill något annat. Ena delen (vit) går helt upp i tankar och planer och utför sitt drag, samtidigt som den andra delen (svart) sitter tyst på andra sidan brädet. När det blir svarts tur glömmer man bort sina tankar och fullföljer en plan vars syfte står i motsättning till tankarna man just hade. Och så fortsätter det tills … ja, tills vad? Tills man besegrar sig själv?

Fischer besegrade till slut sig själv, får man nog säga: han alienerade vänner med jämna mellanrum, utvecklade ett hat mot sitt hemland och förfäktade antisemitiska konspirationsteorier. Innan han lämnade schackvärlden nådde han toppen när han besegrade regerande världsmästaren Boris Spassky 1972 i match som brukar kallas ”the match of the century”. Av de 21 partier som krävdes för Fischer att vinna titeln framhålls särskilt det sjätte partiet som extraordinärt. En internationell mästare, Anthony Saidy, har beskrivit partiet på följande sätt: ”It was like a symphony of placid beauty.”

Eftersom det är svårt för en novis som jag att till fullo uppskatta denna skönhet bestämde jag mig för att se hur partiet skulle låta om det översattes till poesi. Aaron Tucker och Jody Miller har utvecklat ett program som översätter schackpartier till poesi med hjälp av en algoritm. Om man går till den hemsida de har skapat för programmet och matar in dragen i schacknotationsform (det vill säga i formatet ”1. c4 e6 2. Nf3 d5” och så vidare), så skapar algoritmen två dikter – en för vit och en för svart. Jag matade in det symfoniska partiet i programmet och överlåter till läsaren att döma om resultatet.

  White Poem
 
 If that finger mechanizes lock,
 What flavours?
 
 the wasp beside operation and
 applause bases and adds woman (woman)
 
 a worm and blurred textbook
 instantaneous rabbit flowers among purpose
 
 a angle and stage
 down seashell and tunneled wish
 
 this burned deformity and rabbit
 wood  
 
 
 
 Black Poem
 
 estimated centre diagonally hunches (hunches)
 person, instantaneous mime collars zealously
 a path, the riddle
 
 some knight or assured estimate
 boundlessly collars mineral each clutter
 
 Where is iron strand?
 underneath pulse
 
 defeated pitch playfully and mutely
 weeds pulsing weed or
 suspended butt, any plaster 

Slutpositionen från Fischer (vit) vs. Spassky, 1972, parti 6

Daniel Helsing, Santa Barbara, CA

(16 juni 2021)