Under tallen

Jag bär hundens huvud
genom skogen

på en bricka av glas.

Den är till för att dämpa
fallet,
släppa mig sakta till
marken.

Om kinden rotar sig i mossan
är det för att jag vill ha det så.
Ett lod ner mot systemen
där nere. Vara under tallen.

Jag bar ju huvudet hit
för att avtjäna mitt straff:

att ligga med ansiktet tätt intill
tallörten
jag inte får röra.

Ljusskygga lilla parasit,
ditt bleka kött blånas lätt.
Fjällen sluter sig om sig själva då,
som skammen
jag får vara ensam med här.

Matilda Södergran