I tystnaden mellan fotografiet och dikten

Dikter och fotografier i samma verk. Av en och samma konstnär, eller ett samarbete mellan en poet och en fotograf. Växla mellan att skriva och fotografera, utan att blanda de två konstformerna. Ta sig an kombinationen som en utmaning. Populär Poesis temaredaktör Eva Wissting har samtalat med Rebecca Norris Webb, Johanna Lindgren, Anna Clarén och David Söderlind – fyra konstnärer som på olika sätt arbetar med relationen mellan dikt och foto.

@Rebecca Norris Webb, Cloud, 2014, from the Radius book, Night Calls

”Så långt tillbaka jag kan minnas har jag dragits till vissa bilder, som det blommande plommonträdet på vår bakgård, mitt favoritgömställe som barn”, berättar den amerikanska fotografen och poeten Rebecca Norris Webb, som skyller det faktum att hon blev poet på att hon som ung flicka läste alltför mycket Emily Dickinson.

Av 1800-talspoetens ”certain slant of light” lärde sig Norris Webb både att se landskap och att känna deras känslomässiga resonans. Som tolvåring började hon skriva dikter och några år senare skapade hon hemgjorda böcker. Familjen hade flyttat från det lantliga Indiana, där barndomsvännerna fanns, till präriernas och stenöknarnas South Dakota. Hon började skriva ner favoritrader från Dickinsons dikter i olinjerade spiralblock och varva dem med egna diktfragment och kollage av fotografier och bilder som hon klippt ut ur tidningar. ”Kanske var det ett sätt att ha en kreativ konversation med Dickinson, av att uttrycka hur jag, precis som poeten, var ’Nobody – too’. När jag nu tittar tillbaka undrar jag om jag undermedvetet försökte göra samma sak med de upphittade bilderna som Dickinson gör med de återkommande tankstrecken vid slutet av hennes rader – för att skapa en visuell motsvarighet till tystnad. Kanske är det delvis vad jag har försökt att göra med mitt arbete ända sedan dess.”

När Norris Webb studerade poesi på universitetet var hon särskilt intresserad av den så kallade deep image-skolan med bland annat den serbisk-amerikanske poeten Charles Simic samt Tomas Tranströmer. Hon identifierade sig också starkt med Elizabeth Bishops poetiska blick och först senare insåg hon att Bishop, precis som Simic, även var målare. I likhet med Tranströmer är Norris Webb intresserad av att utforska lyriska mötesplatser – mellan den egna, inre världen och den yttre, naturliga; mellan liv och död; mellan det mystiska och den fasta marken under våra fötter.

@Rebecca Norris Webb, Blossoming, 2019, from the Radius book, Night Calls

Efter universitetstiden upplevde Norris Webb att poesin övergav henne och hon började fotografera, främst som ett försök att hitta ny inspiration till poesin. Då upptäckte hon att det var samma öga med vilket hon såg bilderna i poesin som hon också använde bakom kameralinsen. Hon beskriver sig själv som en dagdrömmare och har märkt att hennes blick ofta återger den känslan. Med sin senaste bok, Night Calls (Radius Books, 2021), arbetade hon ofta före soluppgången – den tid på dagen då hon föredrar att skriva poesi – och flera av fotografierna återspeglar något halvsovande, drömmande.

Poesin är ofta ett fönster för Norris Webb in till hennes projekt. När hon arbetade med Night Calls läste hon Tranströmers Östersjöar och inspirerades särskilt av idén att vandra med sina familjespöken. Så kunde hon själv känna vid Blue River Road, där hennes hundraåriga pappa gått som pojke på 1920-talet liksom fyra generationer av hennes släkt sedan 1800-talet. Pappan, som var läkare, gjorde hembesök runt om i bygden och det är dessa som är utgångspunkten för Night Calls. En viktig inspirationskälla till boken var även läkarpoeterna, som John Keats och William Carlos Williams, varav den senare ibland till och med skrev poesi i sitt receptblock.

En annan fotograf är Johanna Lindgren, Populär Poesis bildpoet under 2020. Även hon började först med poesi, framför allt under tonåren, och det är inte förrän på senare år som hon har satsat mer på fotograferandet. Det är fotografierna som hon delar mer publikt, men det är poesin som hon mest identifierar sig med. Hon läser också mycket poesi, både kända och okända poeter och det är en medvetet bred läsning hon ägnar sig åt. Hon glömmer sedan snabbt både namn och titlar, men tänker att allt hon läser ändå tar plats inom henne och gör något med skrivandet. Hon beskriver det själv som en ständigt pågående, ogripbar pendelrörelse mellan det lästa och det skrivna. På samma sätt tänker hon kring fotografer och fotografiska verk, där några av hennes förebilder är Vivian Maier, Sally Mann, Anders Petersen och Francesca Woodman.

Till skillnad från Norris Webb, som framför allt kombinerar text och bild, föredrar Lindgren att fokusera antingen på skrivandet eller på fotot. Hennes upplevelse är annars att fotot och texten lätt kan konkurrera med varandra om det estetiska utrymmet under den kreativa processen. Hon kan också känna att hon tappar skärpan i den visuella blicken under perioder när hon arbetar med texter, och tvärtom vad gäller språket när fotograferandet står i fokus.

Just det här med hur foto och text kan interagera är något som en annan fotograf, Anna Clarén, har funderat mycket på. I hennes senaste bok, När allt förändrades, kombinerar hon foton med texter i en berättelse om en familj. Fotografi har alltid varit hennes sätt att berätta och hon har dessutom jobbat som uppdragsfotograf i många år. ”Jag tror inte jag är ensam om att komma till en punkt där man längtar efter en kanal till eller ett ben till att stå på,” säger hon. Men när många av fotografkollegorna då går över till rörlig bild kände Clarén att det verkade både dyrt och krångligt. Dessutom är hon mer intresserad av det förkortande som finns inbyggt i en stillbild – att det bara är en sextiondels sekund ur ett helt sammanhang, utan ljud eller rörelse. Betraktaren får istället själv fylla i, precis som poesiläsaren.

Foto av Anna Clarén
Från serien: When everything changed (2018, Bokförlaget Max Ström)

Den här längtan efter en ny kanal fick Clarén att söka sig till kurser i litteraturvetenskap och dramatik. Där fann hon klassiker som Shakespeare, Brecht och Ibsen och fastnade särskilt för dramat som form. Det återspeglas i När allt förändrades där texterna består av korta dialoger, nästan fragmentariska, utformade som repliker i ett manus. ”När man läser ett manus måste man som läsare också själv fylla i – hur ser de ut i ansiktet, eller vad händer i tystnaden mellan replikerna – och det tyckte jag väldigt mycket om,” säger Clarén.

För ett antal år sedan var Clarén med om omvälvande händelser i sin familj som hon fick ett behov av att berätta om. Det mynnade sedan ut i När allt förändrades. ”Jag har alltid fotograferat det jag upplever i min närmaste vardag och det gjorde jag under den här tidsperioden också,” säger hon. ”Så det låg flera hundratals fotografier och skvalpade i datorn och jag visste inte riktigt hur jag skulle knyta ihop dem till att göra den här berättelsen.” Hon kände att fotografierna inte räckte till, men när hon plötsligt förstod att det var dialoger hon skulle skriva till fotografierna så föll alla bitar på plats.

När dialogerna var skrivna så ordnade hon dem i en linjär berättelse och då blev det ganska lätt att sortera fram vilka fotografier som passade in. Däremot följer inte fotografierna samma tidskurva som texten, utan där är det mer rytm och färgskala som fått styra.

Men hur gör man för att fotografi och text inte ska konkurrera om det estetiska utrymmet? När kombinationen fungerar väl uppstår det, menar Lindgren, något helt nytt i dialogen mellan text och bild, ett slags friktion. Bilden kan inte bara vara en illustration av det som texten säger, och på samma sätt kan inte texten bara vara en förklaring av bilden. Hon tycker att det ofta blir mindre intressant när det finns en tydlig hierarkisk relation mellan texten och bilden där det ena mediet bara finns med för att förklara och stötta upp det andra.

Clarén tycker att det är alltför vanligt att text och bild kombineras för att säga precis samma sak, vilket gör att de ”äter upp varandra.” När text och foto kombineras i ett poetiskt uttryck så ska båda vara poetiska, men de kan inte vara poetiska på samma sätt, menar hon. Det blir frustrerande för läsaren, som får samma sak serverad två gånger. I När allt förändrades är texterna avskalade och extremt konkreta, medan bilderna har en mjukare emotionell laddning. I mellanrummet mellan den avskalade, hyperkonkreta dialogtexten och de mer hoppfulla bilderna uppstår en tystnad.

När allt förändrades är första gången som Clarén publicerar sina poetiska foton tillsammans med text av henne själv, men hon har tidigare samverkat med andra som har skrivit till hennes foton. För snart tio år sedan kom boken I några sekunders oändlighet (Concret, 2012) som är ett samarbete mellan Clarén, fotografen Mats Andersson och poeten David Söderlind.

Söderlind berättar att det som först blev en och sedan flera gemensamma böcker började med en kreativ utmaning. Ett av Anderssons fotografier väckte en tanke hos Söderlind, som skrev en text som ett slags respons. Det ledde till att de växelvis, varannan vecka, fortsatte att skriva en text som svar på ett fotografi och sedan ta fram ett fotografi som svar på texten. Tidsbegränsningen på en vecka blev en positiv press, med en uppgift som ändå var väldigt mycket friare än arbetet på reklambyrån.

Precis som Clarén och Lindgren har även Söderlind tankar kring hur foto och dikt bäst fungerar tillsammans. Det är viktigt, menar han, att dikten inte gör anspråk på att beskriva bilden utan den ska lämna öppningar, det ska fortfarande finnas möjlighet för läsaren att tolka.

Söderlind talar över huvud taget varmt om att låta olika konstnärliga uttryck, och framför allt fotografi, utgöra näring till skrivandet. ”Jag har lärt mig olika metoder för att komma runt skrivkramp och komma igång och då är bilden för mig superviktig,” säger han. ”Då tittar jag ofta på bilderna – vad luktar det, vad smakar det, hur kändes det? Det är ett jättebra sätt för att återkalla det minnet… Just att se någon form av bild gör jättemycket för min skrivprocess.”

Lindgren berättar också om motsatsen, där texten är utgångspunkt för fotografiet. Som bildpoet för Populär Poesi förra året lät hon ofta bildserierna utgå från titeln till ett lyriskt verk som sedan fick färga fotoserien. Att arbeta tematiskt och fokuserat just på det sättet var ett nytt angreppssätt för henne.

Foto av Johanna Lindgren
Från serien: “Alla träd väntar fåglar” (Populär Poesi, 2020)

Hon fotograferar oftast i stadsmiljö, alltså i en miljö som kan vara både rörlig och rörig och fylld av olika sensoriska intryck. ”När jag skriver sitter jag vanligen stilla, rakt upp och ner på en stol, men när jag är ute och fotar är jag oftast i ständig rörelse,” berättar hon. ”Om jag i skrivandet försöker koppla på något inre, så uppstår istället de fotografiska situationerna i en ständig dialog mellan mig själv, på flera olika nivåer, och den högst konkreta omgivningen, särskilt när jag fotar människor. Just gatufoto, som jag sysslat mest med, handlar mycket om tajming, om att fånga tillfällen som dyker upp spontant och försvinner lika snabbt. Utmaningen är att vara receptiv för det som sker och därtill blixtsnabbt försöka finna en komposition som fungerar.”

För skrivandet lyfter Lindgren i stället fram ensamhet, tystnad och obruten tid som viktiga förutsättningar. När hon fotograferar abstrakta och mer folktomma miljöer kan hon uppleva processen som mer introvert, att den sker mer inom henne själv och att den mer liknar skrivandet som kreativ process än när hon fotograferar i stadsmiljö.

En likhet mellan fotot och poesin som Lindgren ser är deras koncentrerade form som möjliggör kraftfulla och direkta upplevelser. Viss poesi kan därför liknas vid fotografiska snapshot, men det finns också foton som mer liknar prosa genom att generera frågor eller fokusera på berättande. Hon tycker också att målning och dikt i någon mening kan sägas ha mer gemensamt än foto och dikt, eftersom både målningen och dikten växer fram på en yta som från början är tom, medan fotot subtraherar från det som redan är befintligt i ren fysisk mening. Samtidigt är alla konstnärliga uttryck intimt förknippade, menar hon. ”Estetiska verktyg eller kvaliteter som till exempel komposition, rytm, metaforer, känslor, textur, symboler, färg och form används på olika sätt i alla dessa konstformer. Det visuella fältet bearbetas och görs begripligt i en språklig kontext och det verbala språket är laddat med bilder och musikalitet.”

Även Clarén jämför fotografiet med text och säger att där texten har meningsbyggnad och olika vokabulär och stilfigurer så har fotografiet sin egen grammatik i form av ljusets riktning och karaktär, skärpans djup – om det ska vara skarpt hela vägen eller bara en liten bit – och kompositionen med olika vinklar och avstånd till det som fotograferas samt färg och färgmättnad. Fotografiet har precis som texten flera olika byggstenar som man kan välja att använda beroende på vad man vill säga. Hon anser därför att både text och fotografi har liknande möjligheter att vara antingen subjektiv eller att sträva efter objektivitet.

Foto av Anna Clarén
Från serien: When everything changed (2018, Bokförlaget Max Ström)

Lindgren fortsätter jämförelsen med att beskriva fotografiet. ”Fotot sägs ju frysa nuet, men är ju i en mening också alltid nuets bödel, ett slags instant death.” Just den dubbelheten gör fotot väl lämpat att utforska teman som tid, förlust och förgänglighet, menar hon. ”Fotot är beständigt och obeständigt, närvaro och frånvaro på en och samma gång. Att fotografera är en djupt vemodig syssla, upplever jag. Fotots spår av igenkännbar fysisk verklighet ger också många möjligheter att med olika medel osäkra just denna förment objektiva verklighet på ett intressant sätt. Jag tycker personligen mycket om fotografer som jobbar med kontrollerad oskärpa, suddighet, skuggor, reflexiva/transformerande ytor och liknande.”

I jämförelse med dikten konstaterar Lindgren att även den är relativt ”snabb”, i alla fall jämfört med prosa. Men hon menar ändå att diktens läsart nog ändå är att betrakta som långsammare än fotots. ”Dikten kan skildra inte bara en utan flera bilder, efter varandra, i en och samma dikt, vilket kanske skulle kunna likna den vid en slags fotografisk sekvens. Språket har en möjlighet att röra sig obehindrat i både tid och rum, skildra både synliga och osynliga världar, och för mig är lyriken, när den är som bäst, verkligen oslagbar i sin förmåga att på bara några få rader, ofta liksom insmugglade från sidan, inte bara blixtbelysa men också fördjupa komplexa och undanglidande existentiella erfarenheter och smärtpunkter.”

Att diktjaget ofta sammanblandas med poeten – att de antas vara densamma, som om all dikt skulle vara självbiografisk – tror Lindgren har att göra med att dikt ofta uppfattas som en subjektiv uttrycksform. Det motsvarar på sätt och vis uppfattningen att fotot helt enkelt avbildar en objektiv verklighet. Tvärtom, hävdar Lindgren, att ”den stora tjusningen med poesi är dess möjlighet att osäkra både tillvaron och jaget och leka med olika röster, positioner och vinklar.”

”Vi lever i ett samhälle där vi är överösta med fler bilder än någonsin tidigare i historien, och den här förtrogenheten med bild och bildspråk, tror jag gör att folk känner sig hemma i mötet med bilder på ett helt annat sätt. I det oerhörda (över-) flödet av bilder på plattformar som Facebook och Instagram finns dock en stor risk för mättnad,” fortsätter Lindgren. ”Kanske att viss poesi som publiceras på olika forum på nätet går samma öde till mötes. Med det sagt är det ju ändå något i grunden gott att nätet har öppnat upp för så många fler att förmedla sig, bortom de traditionella kanalerna.”

Foto av Johanna Lindgren
Från serien: “Den undermedvetna staden” (2020, Populär Poesi)

Lindgren berättar också att hon tar långt fler bilder än vad hon publicerar, ofta är det kanske en eller två bilder av hundra som hon i slutändan är nöjd med, vilket hon har förstått är vanligt bland personer som fotograferar mycket. Hon lyfter också fram att det kan underlätta att få hjälp av någon annans blick för att sortera bland alla fotografier.

För Norris Webb tenderar fotografiet att komma först och skrivandet senare. Med åren har hon insett att hennes bilder är klokare än vad hon själv är. Ibland tror hon sig veta vart ett projekt är på väg, men långsamt visar fotografierna henne något annat. Hon har lärt sig att lyssna till bilderna, och följa dem.

Även Clarén tar mycket fler foton än hon publicerar. För henne är det sedan viktigt att låta tiden gå. Hon lägger undan fotona och tittar inte på dem på kanske två-tre år. När hon återkommer till dem försöker hon aktivt att frikoppla sig från vad hon var med om när fotografierna togs. ”Om du bara var vem som helst och såg de här, skulle du känna något då?” frågar hon sig själv. I ett senare skede kan hon prova dem på andra människor, någon som hon litar på.

För att ett fotografi ska vara poetiskt tycker Clarén att det måste vara intressant för någon annan än den som var med när bilden togs, den ska väcka en retning i form av ett känsloläge hos betraktaren. På så sätt blir fotografiet en bro för emotionella tillstånd. Claréns främsta förebild är den amerikanska fotografen Diane Arbus som var tidig med att vara subjektiv i hur hon tittade på världen och som vågade visa människor fula. Hon fotograferade till exempel barn som gråter, som är kladdiga och har glass överallt eller par som är gifta men som är olyckliga och där det är iskall stämning. Det är ett ärligt sätt att fotografera det hon upplevde i en situation, mer än hur de som är på bilden kanske önskar att det var.

Clarén tar också upp formgivningen av boken, att även det är ett viktigt samarbete som är avgörande för läsarens upplevelse. Hon förklarar hur Henrik Nygren, formgivare av När allt förändrades, la in mellanrum som markörer i texten. ”Det är inte slumpmässigt valt utan vi har tillsammans pratat om vilka ord som ska lyftas fram. Det är för att markera tystnaden mellan och kanske också stämningen i luften. Det är någonting som jag tror alla poeter ser som ett självklart redskap när de gör en bok, att hur man formger texten blir viktigt för upplevelsen.”

Även Norris Webb ser formgivningen som central. Night Calls har en särskild vikt och närvaro som objekt, tycker Norris Webb, mer än någon av hennes tidigare böcker och det är mycket tack vare formgivaren David Chickey. Hon menar att formgivningen ger boken en skulptural, tredimensionell utformning som påminner om Anne Carson’s dragspelsbok Nox. Eftersom hon väver samman ord och fotografier så ser Norris Webb sig främst som bokskapare, inte som poet eller fotograf. Bokens form uppkommer organiskt ur processen av fotograferande och skrivande och hon föredrar att arbeta i längre format – hennes projekt tar ofta sex eller sju år.

Hon arbetar framför allt intuitivt, oavsett om det är med penna i handen eller med kameran och hon berättar att hon har skapat några av sina starkaste fotografier när hon har varit känslomässigt obekväm. Till exempel har hon under den pågående pandemin ofta drabbats av tvivel, rädsla och förvirring. Men hon har också lärt sig att lita på att bara hon kan plocka upp kameran och lyfta blicken så kan seendet förankra och lyfta henne, även under tider av oro. Däremot har hon märkt att skrivandet kan överge henne på ett sätt som fotograferandet inte gör. I samband med att hennes bror gick bort kunde hon inte skriva på flera år. ”Kanske måste jag först lyssna djupt till landskapet, innan jag börjar höra orden.”

Norris Webb tänker på poesi och fotografi som syster-konstformer, eftersom de delar samma upptagenhet med tid, minne, död, outplånliga stunder och genljudande bilder. Dessutom har både poesi och fotografi samma begränsning i att de som bäst förmår antyda dessa flyktiga och mystiska företeelser. Trots dessa likheter finns det också uppenbara skillnader, där det mest uppenbara är att fotografi är ett universellt språk, till skillnad från det skrivna ordet. Men vad som framför allt intresserar Norris Webb är hur de två uttrycksformerna tillsammans kan skapa en mer expansiv kropp av verk som varken den fotografiet eller dikten kan göra var för sig.

/ Eva Wissting