Allt har sitt piss av Ludvig Johansson

Jag har blivit pissad i munnen. Gulsotsurin är en utmärkt törstsläckare.

Sara Tuss Efrik, Mumieland

Ännu en klibbig och kladdig årstid är förbi. En i ovanlig ordning oförutsägbar sommar under vilken jag har passiviserats i ännu högre utsträckning. Naglar och nagelband är förstörda, trots myndigheters varningsrop gällande händernas närkontakt med den egna kroppens slemhinnor. Mun, näsa, ögon. Mina händer är överallt över mig. Snart höst, sedan vinter igen. Vit snö, gul.

Som barn drömde jag ofta mardrömmar om Pippi Långstrump med pupillösa ögon, kroppen blek, späd och överrörlig, som om hon vore en syster till Samara Morgan i The Ring-filmerna. Måhända att det är minnets efterkonstruktioner som talar här, men jag tror att denna gestalt kom till mig efter att ha bläddrat i en äldre upplaga av Dassboken hemma hos en vän, i vilken en punkigare Pippi porträtteras med arg uppsyn och hård eyeliner. Nöden har ingen lag (alternativ rubrik: Tyngden och nöden), även om det för ett ängsligt barn kan innebära en prövning att gå på toaletten vid behov. I synnerhet när den lille skitungen ifråga är hemifrån. Pippigestalten uppstod hos vännen med Dassboken, och det är inte för inte som Pippi i fransk språkdräkt har fått namnet Fifi. Som en gyllene dusch från himlen, genom ett hål i väggen, en ren impuls: undersök toalettlektyr som fenomen, eller den svenska buskishumorns tillstånd i samtiden. Nej, lätta på trycket. Pissa i min mun. Skriv om pisset, hur det rinner genom poesin.

Det sägs, eller har sagts, att en svensk man aldrig pissar ensam. Aldrig är vi ensamma när vi pissar, men i litteraturen? Skrivandets ensamhet, läsarens ensamhet, alla ensamhetens former, evigt upprepade troper. Men vilka gestaltandets möjligheter ges för att skriva i kors, in och ut, genom varandra? Kanske är det vad Johanna Frid och Gordana Spasic prövar i Familieepos, deras bärnstensskimrande storverk som banar väg i begyndelsen för det äkta pisset att Rinna:

vet du nåt om piss? alltså äkta piss
vad vet du om piss
det som verkligen Rinner
pisset går genom min familj
genom mig och mina vänner
piss är tjockare än katten
[…]

Tillåt mig att låna dedikationen i Familieepos, ”Till mamma och pappa”, för att rikta mig till mina egna föräldrar om de hittar hit: stanna här, läs inte vidare, för nu ska jag skriva något om pisset i familjen. Jag är mellanbarn. Varken yngst eller äldst, inte störst och inte heller minst. I sinnessvaga stunder är jag helt övertygad om att det är vad som ytterst har format mitt ”jag”, såväl som mitt begär. Det är barndomen jag famlar efter, mellanvarandet och utforskandet av den egna kroppsligheten genom leken. Heligheter, håligheter, hemligheter. Handtag famntag, klapp eller kyss. Barndomens murverk inhyser det obehagliga i att vara fången i en barnkropp som svullnar och sväller, växer och värker, omringad av karlar som klappar till en på rumpan. Man vågar inte gå på toaletten i skolan, någon kan få för sig att rycka i dörren. Man biter ihop och kniper igen, men man kissar på sig på vägen hem. Den varma vätskan värmer som en vän.

Så jag följer pisset tillbaka, ett spår i asfalten. Frid och Spasic skriver att ”pisset rinner genom texten”. Nog är det så, om texten är en förlängning av kroppen eller tvärtom; när texten blir en köttkropp som fylls och töms. Olyckor äger rum. Textens nöd är allas nöd. Texten pissar, det rinner mellan raderna. Den yttre verkligheten bankar på, bryter sig in, angriper allt. Som hos Fialiten, diktjaget i Sofia Rapp Johanssons genomsmärtade debutbok Silverfisken, när hon

Sitter ylande på nerpissad plastmadrass
naken och nonchalerad
gör allt för att ta mej in i den men
gummit är hårdnackat och mina slöa naglar ger vika före
jag gillar den sköna känslan då den genomskinliga lilla nagelbiten
liksom böjer sej bakåt i ren bräcklighet
den dova och ilande smärtan
den röda svullnaden och pulserandet

Den som lever får se vem som har naglarna kvar efter det här. Rapp Johanssons Silverfisken visar att verklighetens våld alltid överträffar dikten, samtidigt som dikten med nöd och näppe, rim och reson, håller jaget kvar i livet. Att försvinna är ingen konst. Doften av piss får mig att betvivla existensen av en förnimbar skärningspunkt mellan liv och död, om allt är gråzoner och det handlar om att göra sig så liten som möjligt, att äga sin egen nöd innan uppenbarelsen eller undergången. I en av Silverfiskens senare dikter heter det: ”När nöden är som störst är döden som närmast”. Om nöden hade några lagar så skulle dikten redan ha brutit mot dem.

Överallt ser jag rött. Sådan är jag lagd. Inuti känner jag bara skummande, skvalpande gult.

Arazo Arifs röda diktdebut mörkret inuti och fukten är sårigt paketerad i koagulerad hårdpärm med ouppskuren inlaga, vilket resonerar med raden ”bli till genom någon annans beröring”. Någon är jag när mina händer håller i boken, någon annan är jag när jag med fickkniv sprättar de tunna sidorna. Textkroppen öppnar sig. Dikten läcker, lämnar svarta ordfläckar på pappret:

ett hål där
ett hål
(i mig)
in ut i

Här fylls parentesen – hålet – med ”i mig”. Mitt in-ut-i omges av parentesens inhägnad, hålet. Det inre blottat inför det yttre, markerat av öppningen mellan det som är i mig och det som är utanför. Min svaghet för lekar med textuella hål blir om möjligt ännu mer kännbar vid diktens ”in ut i”, det ord som här slits isär eller sönderdelas inför läsarjagets ihärdiga ögonarbete och ger upphov till ett slags våldsrörelse: först in, sedan ut, och till syvende och sist – kvar i. Och kvar är jag i mörkret inuti och fukten, i diktens själva våld, men samtidigt är jag på väg bort.

Arazo Arif medverkade som debutant i tidskriften 10TAL år 2015, med ett bidrag med samma titel som den fem år senare utkomna diktsamlingen. För Kulturnyheterna berättar hon att boken började som två skilda skrivprojekt: det ena om ett barn i en kärnfamilj, det andra om en ung kvinna. Fem år är en evighet, men här vill jag kasta ett särskilt ljus över två rader ur Arifs bidrag ”Mörkret inuti och fukten” i 10TAL. Två renande rader som, efter fem års tid, har runnit ut ur diktsamlingen och försvunnit i det förflutnas flod:

en droppe kiss rinner nedför benet
jag har släppt taget om mig själv

En väninna gör mig uppmärksam på franskans faire pipi, att det i franskan finns ett görande inbegripet i kissandet. En ”göra-kiss”, vilket Gilles Deleuze och Felix Guattari sveper förbi i duons magnum opus Tusen platåer när Freuds lille Hans (pojken med hästfobi och drömmar om att någon hjälper honom kissa) äntrar scenen. Man måste lära sig göra-kiss, kissgörandet, likt det sätt på vilket man lär sig andra göranden. Man lär sig den hårda vägen, då det handlar om behärskning och kontroll. Kanske ligger själva konsten att göra-kiss nära, eller åtminstone närmre än vad man tänker sig, konsten att älska och begära. Anne Carson skriver, i Eros den bitterljuva: ”Att ha kontroll över gränserna är att vara i besittning av sig själv.” Man skulle å andra sidan kunna resonera att man upprättar sig själv genom att släppa taget och låta pisset, den egna/rena kroppens (franskans le corps propre) gränsämne par excellence, flöda fritt. Kroppens göra-kiss fortsätter att göra vad den ska, tömma, till dess att den sluter sig, slutar, dör. Men ännu lever kroppen. Den pissar och frodas i pisset, den ger sig hän och ger sig av.

Kristofer Folkhammars diktbok I takt, inatt är azurblå till sitt påklädda yttre, emedan bokens mörka inuti ackompanjeras av Leif Holmstrands teckningar. Sett till för- och eftersättsblad tar Holmstrand den första tonen med Day Two, där ögonen möter vasstandade varelser som utför elektriska skuggritualer. Med Day One avdunstar dikterna. Dag ett blir den sista dagen, för att parafrasera Holmstrands boktitel. I Folkhammars sinnligt taktfulla dikt sugs jag in och suger åt mig, mottaglig som få, av dess bild- och formspråk. Hela boken fullständigt dryper av… Ja. Det rinnande guldet. Nattens – skogars – guld. Så gapa stort, min käre vän. Spotta eller svälj:

Som piss, för glas
Som svalg, i kras

Pisset är det sanna, strilande genom dikterna. Det ritas med pisset och pissas i regnet. I takt, inatt utgörs av sex delar, vilka turas om att leka med den egna formens gränser. Ack, så sköra är alla slags gränser. Dikterna bänder och böjer sig för den pulserande rytmen, blodet i bokens trånga kärl. Sex delar och sexet, närvarande i varje litet skrymsle. Det är sex som berör, förför och förstör läsaren. Jag lägger mig ner med boken på magen, andas djupt och läser den första diktens uppmaningar, om och om igen: ”Om du har hud / dra tillbaka den”, ”Om du har tid / vrid tillbaka den” samt ”Du kan komma på vår sida”. All hud kan dras tillbaka, pillas bort, skalas av. Ansiktshud, förhud, levande och död hud. I Folkhammars dikt, som i den levandes kropp, fyller pisset flera funktioner. Det är en av kroppsarbetets mest elementära delar, något som brukas, delas av och utbyts fritt mellan diktens kollektiva ”vi”. Aldrig är vi ensamma när vi pissar, inte heller när en smitta sprider sig bland oss. Och vi kommer, alltid som vi är. Som piss i ett glas släcker törsten, tröstar, värmer bröstet, gör takten mjuk i natten. Helgade medel.

Du kan svälja på vår sida

Piss är kontinuitet i flytande form. Som något obestämbart undandrar det sig varje yttre försök att fastslås som det ena eller det andra. Rent, orent, både och, varken eller. I artikeln ”The Art of Piss” menar Tim Dean att ”pissets skönhet ligger i dess utstakande av en synligt förbindande båge mellan den mänskliga kroppen och världen”, och vidare att ”som sådant aktiverar pisset ett ständigt förnyande fält av relationer mellan min kropp och alla de andra, mänskliga och icke-mänskliga, organiska såväl som oorganiska.” Pisset är det som är absolut flytande, det som inga gränser skyr. Det är inuti alla, överallt. När pisset lämnar kroppen är det oftast sterilt, ändå är det något om vilket det sällan talas högt. Andra framhåller pissets potential. Tim Dean ser ”ett sätt att utvidga eros bortom knullet” i piss, en möjlighet till en icke-fallisk form av sex mellan män.

Så läskande det verkar
att ha dig i ett glas
ingenting är färdigt
ingenting i kras
gjort är gjort
vi ritade med pisset
kort och gott
vi är inte så stumma
vi kände alla längtan
så länge sen vi sögs

I takt, inatt gör något mer än att gestalta det infantila begäret hos människan att vilja släcka en eld genom att pissa på den. Pisset tillkännages med dess mänskliga värde, värme, välvilja och världslighet, oavhängigt tid och rum. En vän skriver: ”det är så skönt att alla börjar på samma nivå av starka intimitet med piss”, att man ”lär sig” att skyla sig från det med tiden. Andra kroppsvätskor, som till exempel sperma, opererar utifrån andra förutsättningar. Vi skyler oss från pisset i takt med dagarnas förflytande, eller åtminstone tror vi oss göra det. Allt har sitt piss och det kommer alltid mer eller mindre än vad vi har tänkt oss, när vi som minst anar det.

Kanske är pisset som mest verksamt i det fördolda, och vad gäller I takt, inatt verkar det vara just från dunklet som dikterna bjuder oss, oinvigda, sjuka och friska, att komma över till deras sida, där kropparna är gemensamt bebodda ytor. Det Ena har lämnats därhän i Folkhammars diktlandskap för det sammanvuxna och det flerstämmiga att träda fram ur skuggorna i blom. Deans uttryck ”eros bortom knullet” fogar sig till dikterna a priori när du, deras raring, redan i den allra första dikten fordras att dra tillbaka (för)huden och vrida tillbaka (för)tiden. I denna uppmjukande gest, för att mottagaren ska bli mottaglig inför vad som komma skall, uppstår en paradoxal temporalitet. Dra (din hud) tillbaka, vrid (din tid) tillbaka. Börja med att börja om.

En grå horisont i upplösning, skyfall. Patti Smith stämmer in: ”Åh, jag pissar i en flod”. Så är begäret beskaffat. Man begär något som man inte vet med sig att man egentligen saknar. Och man kan inte stiga ner två gånger i samma nerpissade flod. Det är med vatten som med män: vatten kan inte hållas i, hållas kvar, menar Anne Carson i en essä om vattnets antropologi, ur boken Plainwater: Essays and Poetry. Det är med vatten som med män, som med mig, som med pisset. Allting glittrar och kommer att ta slut. Men något är inte slut om det fortsätter att rinna därur. Ända in i det sista och även därefter kan det komma litegrann, som ett avslutande tecken på att något har levat och lästs. Våra hål är oberäkneliga på så sätt, att de ska överleva oss, avtäcka och avslöja oss, när de tömmer oss på våra vätskor och världar, våta drömmar.