Allt lika främmande av Eva Wissting

Jag ska 
lyssna
på dig
men
hjälp mig
du med
genom att 
lyssna
på mig

I Ensamtal (Bonniers, 2019) utgår Ann Jäderlund från två personers brevväxling. Det handlar om poeterna Paul Celan och Ingeborg Bachmann och om deras korrespondens under en tid när relationer inte uppehölls via sammankopplade skärmar utan då distans hanterades med ord och bokstäver fästa på papper, invikta i kuvert, utdragna över tid.

”Jag ska / lyssna / på dig” – utfästelsen, ett löfte. Följt av en önskan om att få något tillbaka: ”hjälp mig / du med / genom att / lyssna / på mig”. Det rör sig alltså om att uppnå kontakt, en närhet. Om att ge men att gåvan också behöver komma från båda hållen. Att det finns aktiva val att göra, men också förutsättningar som den enskilde inte ensam rår över.

Paul Celan (1920–1970) är den rumänske poeten som bodde större delen av sitt vuxna liv i Paris. Född Antschel, även stavat Ancel, vars anagram blev författarnamnet Celan. En son som förlorade båda föräldrarna i nazistiskt koncentrationsläger. Som själv överlevde arbetsläger och lyckades fly till Röda armén. Som behärskade både rumänska, franska, engelska och ryska men fortsatte att skriva på modersmålet tyska. Han kom att både studera och senare undervisa vid L’École Normale Supérieure och översatte lyrik av bland andra Emily Dickinson, Robert Frost och Charles Baudelaire. 

I Wien 1948 träffade han Ingeborg Bachmann (1926–1973), österrikisk filosof och författare med intresse för existentialism. Två av det litterära Europas tyngre namn, som då befann sig i början av sina banor. Även hon direkt påverkad av nazismens framfart, om än på helt annat sätt än Celan. När Bachmann var tolv år intog Hitlers trupper hemstaden Klagenfurt, en händelse som hon beskriver som slutet på sin barndom. Men nazismen fanns både tidigare och närmre i hennes liv, i och med hennes fars medlemskap i det nationalsocialistiska partiet. Bachmann arbetade under början av sin karriär med radio men från mitten av 50-talet ägnade hon sig åt författande på heltid. I samband med det flyttade hon till Rom och hon kom senare periodvis även att bo i Tyskland och Schweiz. Precis som Celan dog hon i förtid. Han tog sitt liv i Seine, hon gick bort efter en brand i hemmet. 

Under drygt två årtionden från deras första möte levde de i olika delar av Europa, men behöll kontakten brevledes. 2008 publicerades brevväxlingen i en första tysk utgåva som finns i svensk översättning av Linda Östergaard och Lars-Inge Nilsson från ellerströms 2012.

Det började som en kärleksaffär och ledde till en livslång relation som med undantag för ett tiotal möten främst byggde på brevväxlingen. Den romantiska aspekten av relationen varierade över tiden och båda hade även andra långvariga relationer, men likväl behöll de det intellektuella och poetiska utbytet under en stor del av sina liv, om än med perioder av tystnad.  

Ensamtal, Ann Jäderlunds elfte diktsamling, har alltså brevväxlingen mellan Celan och Bachmann som utgångspunkt. Det framgår redan av det avskalade bokomslaget, prytt endast av två citat – Celans “En stjärna har väl ännu ljus” följt av Bachmanns “Bara inte ikväll låt oss hitta orden”.

Det är en diktsamling som rör sig framåt med hjälp av det enkla. Det är rättframma svarta sans-seriffer och mycket vit yta. Försättsbladet följs inte av några överflödiga tomma sidor och ingen introduktion. Istället kommer vi rakt in i det enkla språket, där orden staplas på varandra i kortradiga strofer snarare än länkas ihop på rad. Den poetiska värld Jäderlund bygger upp består av röst och öga, berg och flod, brist och ister. Inga onödigt komplicerade begrepp, utan den komplexa verkligheten frammanas med hjälp av till synes enkla byggstenar.

Enkelheten kan tyckas bedräglig. Trots de alldagliga och lättförståeliga ordvalen bjuder de på ett motstånd, dikterna är inte med nödvändighet alldeles enkla att bara ta in och smälta. Det har att göra med hur orden förs samman. Många av dikterna kan läsas som en flytande prosa, som till exempel det inledande citatet här ovan. Men sedan kommer partier som:

jag förstår det
inte sekund
ens enda
sekund

Radbrytningen mellan ”jag förstår det” och ”inte” öppnar upp för den dubbla betydelsen, både till förståelsen och frånvaron av den. Detsamma gäller ”inte sekund / ens enda / sekund”. Läsaren får själv hitta sin läsning och sin förståelse av raderna, utan poetens tydliga fingervisning. Effekten blir en osäkerhet. Känslan kan få företräde framför den enkla betydelsen. 

Naturen är ständigt närvarande, men mer i generella termer som flod, skog, berg och luft än i specifikt utbroderade nedslag. Samtidigt uppehåller sig dikterna i en miljö som glider in och ut mellan natur och människokropp: 

Ställ dig så att vinden
blåser på dig
från köket
köket är en kammare
som går på huvudet
i luften du är
gjord av luft

Och även:

Ljud berg
ögon
de hörs ihop
förstörs
förstör höra

Medan natur och kropp vävs ihop sker en liknande sammanglidning mellan kroppens sinnliga förmågor och språket. Som berg och ögon som tar oss till ljud och höra här ovan och solen och aortan i dikten nedan som för oss till mörker och mörkt ljud som döljs.

Solen går i aortan
ordet för mörker
döljer ett mörkt ljud
vad gäller då

Allt – natur och kropp, sinnen och språk – befinner sig i en rörelse. Som naturens växlingar, med vatten i form av floden som rinner fram men också i form av is, som solen som slår ut sitt ljus men som också kan gå in i mörkret. Och som ordet som tar sig in med den brännande rösten via hörseln och ögat, men som också kan brista.

Som relationer, tänker jag, mellan människor. En pendelrörelse mellan längtan, förståelse, ensamhet. Som relationen, också, mellan dikt och läsare. Rörelsen mellan ord, känsla och förståelse. Aldrig konstant. 

Allting är
lika främmande

Det är en av Ensamtals kortaste dikter, men inte ens i den här fåordiga, fåradiga dikten får ensamheten härja fritt. Inte ens här står ordet helt ensamt och inte ens här står det utan att mötas av läsarens ögon. Det är snarare ett gemensamt, delat främlingskap vi har att göra med. Ett bekant främlingskap i en miljö i ständig framåtrörelse.

Rörelsen pågår framåt tills den tar slut. Solen liksom skogen och forsen, liksom vi – allt färdas vi framåt, fram tills den dag vi inte längre gör det. Kanske är vi – kanske är allt – ständigt lika främmande för varandra. Som Paul Celan och Ingeborg Bachmann, men som trots det omöjliga i att som människor mötas, trots ensamheten, ändå fortsatte brevväxlingen, fortsatte kontakten. Främmande, ja, men även i det bekanta hos det främmande. 

På det här sättet går det att hitta kopplingar i texten till Celan och Bachmann. Med deras citat tydligt utskrivna på omslaget råder det heller ingen tvekan om att de är centrala för diktsamlingen, men för den som inte redan är bekant med dem skulle nog ingen sådan koppling annars göras – och kanske inte heller för den som faktiskt är bekant med dem. Det finns nämligen inga ytterligare klara ledtrådar som kopplar dikterna till just Celan och Bachmann. Även om deras brevväxling varit utgångspunkten för Jäderlund så säger dikterna mer om det allmänmänskliga än om just dessa båda författare. Det ger en diktsamling som står på egna ben och som kan läsas med eller utan Celan och Bachmann i bakhuvudet.

Öppningsdikten i Ensamtal börjar med solen. Symbolen och förutsättningen för allt liv, men också ett konstaterande att den är på väg mot sitt slut. Precis som första ordet i en diktsamling innebär första steget mot dess sista rad. Men där finns också hoppet – just däri: 

Solen dör
öppna fönstret
och flyg
du
om du vill
flyga

Märkt med: ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

3 + 4 =