Antilokalpoeten – Obesvarad kärlek till Halland / av Jenny Luks

.

Tidig söndag morgon, bara tuppen var mer vaken än jag
Där han satt på sitt torn och undra om allt var som det ska
Halmstads gator dom låg tomma bredvid
Jag hade ingenting att hämta mer
Jag måste hitta henne om hon finns och andas och är
(Per Gessle, ”Flickan i en Cole Porter-sång”)

 

Jag andades. Jag andades Halmstad. Varje gathörn, doften av salta flickor i Tylösand, kullerstenarna på Lilla torg, den där ingefärskatten som strök runt i Norre katts park. Alla kände henne. Hon tiggde matrester vid Rotundan. Änderna var mer framgångsrika. Min första älskares fumlande händer innanför min tröja bakom sportstugan på Kärlekens IP. Nissan brusade alltid lite extra i oktober, innan vintern drog täcket över staden, som om den tog ett djupt andetag inför sitt ide.

Det finns dock en lucka i min historia. Jag hade aldrig varit i Halmstad. Men två av mina hjältar kom därifrån och hade lärt mig att förundras inför Halland: den förlöjligade popsångaren Per Gessle och den aktade men något bortglömde vispoeten Alf Hambe. De står på varsin sida av svensk musikhistoria och har närmast uppseendeväckande lite med varann att göra, trots att de är Halmstads stora musikprofiler. Gessle med banal kärlek till stadens flickor, och Hambe med en mer invecklad, metaforisk kärlek till Steninges skogar och stränder.

Musik har alltid varit en av de främsta drivkrafterna i mitt skrivande. Musik är en nödvändighet för att min poesi ska existera. Soundtracket till min första bok var jazzgruppen Tonbruket. Min andra bok hade Alf Hambe som kuliss. Och min senaste bok blev till genom en enda låt, av singer-songwritern Victor Furbacken.

Genom musiken färdas jag till fantasiplatser. Och en av dessa platser är Halland. I min fantasi är Halland ett Narnia och Nangijala och Niagarafallen på samma gång. Halland är vad jag vill att det ska vara och jag har aldrig känt behov av att gestalta mitt eget Östergötland. Jag är en antilokalpoet som är lokal på en plats där ingen är intresserad av min lokalpoesi. En medioker författare utan tillräcklig karriär för att vara någons patriot. Halland skiter ju i mig. Det är obesvarad kärlek, lika fåntöntig som Per Gessles kärlek till flickan i en Cole Porter-sång. Finns hon ens? Finns Halland?

På NRK:s hemsida – Norges motsvarighet till SVT – finns ett teveprogram från 1969, som heter Visestund med Alf Prøysen. Där är Alf Hambe gäst för en kväll och det är en av de få inspelningar som finns tillgängliga med honom från hans yngre år. Alf H berättar för Alf P om sina olika fantasiplatser och ska till att sjunga visan ”Vindpinan eller Balladen om tre bröder i Halland”. Innan han börjar spela säger han till Alf Prøysen med pillemarisk uppsyn: ”Halland finns i verkligheten”.

Det är givetvis inte självklart för en norrman att känna till namnet på alla svenska landskap, men för mig som tittare blir det fnissigt – i synnerhet då Halland ju är ett fantasilandskap för mig. Men hur kommer det sig att jag fascineras av en plats där jag knappt varit, i stället för att skriva om mina egna hemtrakter: industriorterna Finspång och Norrköping? Där skulle jag ju kunna bada i arbetarromantik. Sådant inger alltid respekt. Det är det finaste man kan göra inom svensk litteratur: skildra arbetet och dess vedermödor.

Jag skulle vilja vända på frågan: Varför skriva om sådant som vi ser varje dag, som är så pass bekant att det absorberats av ens DNA? Var finns utmaningen i det? Varför skriva om den naggade kaffekoppen på frukostbordet när det finns glittriga champagneglas någon helt annanstans, vars historia inte ligger serverad på ett fat som en svettig ostfralla?

Det är enkelt att vara sin stads profet. Alla vill ha en sådan hjälte att skryta med. Författare, skådespelare, musiker och idrottspersoner. Hur många varv de än flyttat runt jorden, kommer de ändå alltid från Ludvika eller Skellefteå eller Bräkne-Hoby. Man är sin hembygds stolthet. Det är ett tacksamt uppdrag. Alla blir glada. Man kan till och med vara en riktig mästertjuv eller sociopat – det finns ändå alltid något kittlande i att ha en lokalkändis.

Jag är faktiskt oerhört förälskad i mitt Östergötland. Jag längtar alltid till Norrköping. Det är ett konstant brustet hjärta som häftas ihop med temporära klamrar varje gång jag är på besök. Kärleken fick mig att flytta till Göteborg och jag har allt jag behöver här: vänner, jobb och nätverk. Men det borde falla sig naturligt att jag skriver en bok om Norrköping och Finspång. Vem vet, jag kanske gör det en dag.

Men precis som min första älskare på Kärlekens IP och den röda katten i Norre katts park, är allting för bekant. Min riktiga första älskare fumlade sig fram i mitt tonårsrum i Finspång och min katt var svart och hette Primus. Ska jag skriva om Primus? Varför det? Hur triggar man sin fantasi kring det bekanta? Det är en sak att beskriva sin omgivning, och en annan – där jag finner lockelsen – att hitta på en helt egen. Men kanske är det svårt att skriva sin egen historia. Och kanske är det jag som är enfaldig som fuskar mig fram.

Det finns så klart en önskan att just lilla jag någon gång i framtiden utropas till en Finspångsförfattare, att någon är stolt över Finspång för att jag kommer därifrån. Men jag vill vara lokalpoet i Halmstad. Och det är en utmaning. Jag har framför allt stått inför en klurig nöt att knäcka: den obesvarade kärleken till Halmstads stadsbibliotek.

2020 släppte jag en diktsamling på temat Alf Hambe och Halland. Givetvis var det en klurig tid: pandemin slog till exakt samtidigt. Hösten 2019 hade jag kontaktat stadsbiblioteket i Halmstad för att sälja in mig själv. Svaret var relativt torrt där jag blev avspisad på grund av fullbokat program. När boken var på gång upprepade jag proceduren. Men redan i januari hade biblioteket satt programmet för resten av året. Jag köpte inte riktigt den påstådda anledningen.

Okej, jag är ingen stjärnförfattare – det kan jag ge dem – men en bok inspirerad av den gigantiske vissångaren från bygden, borde inte det vara av högsta intresse? Jag hade faktiskt haft en diktuppläsning på Göteborgs stadsbibliotek, inför en näst intill fullsatt salong. En viss dos av storhetsvansinne kanske hade drabbat mig, men i ärlighetens namn blev jag irriterad. Hur många lokalpoeter har Halmstad? Varför ville de inte importera en utomsocknes? Jag serverade mig själv på ett fat: varsågoda! Här är jag! En poet som är ödmjuk nog att erbjuda sina lokalpoetiska tjänster till en annan stad.

Lagom till sommaren minskade smittspridningen och jag passade på att boka min drömresa. Nej, inte till Maldiverna eller Svalbard, utan till Halmstad. Sommarstaden där de där saltstänkta babesen i Tylösand hoppade jämfota till Gyllene Tider twentyfour-seven. Jag har aldrig åkt på solsemester. Mitt resmål brukar vara Berlin. Äta vegandöner och gå på syntklubb.

Nu var jag upplagd för uteserveringar längs Nissan och ”Sommartider hej hej” i varenda högtalare. Att hotellet hette Hallandia gjorde inte saken värre. Jag var äntligen i Halland. I staden där jag hör hemma, där min poesi hör hemma. Efter två dagar hade jag dock inte sett ett spår av vare sig Gessle eller Hambe. Inte. Ett. Spår. Kunde det vara så att den extremt framgångsrika popsnickraren Gessle inte bara bespottades nationellt, utan även i sin hemstad? Om inte ens Halmstad vill ha sin ”Kung av sand”, hur ska då jag kunna slå igenom här?

Vid vattnet ligger det glastäckta stadsbiblioteket, delvis byggt på pålar i Nissan. Jag gick dit med ett okynneskittel i magen. Jag gillar uppenbarligen att göra odramatiska saker till något spännande. Men det är ju mitt bibliotek. Det var här min bok skulle stå frontad på hyllplanet och glittra som om omslaget vore prytt med paljetter. Men den fanns inte där. Och självaste Alf Hambe hade ingen bronsbyst i foajén han heller. Jag gick fram till receptionen och presenterade mig. Jag ljög och sa att jag hade vägarna förbi och fått ett infall att ge dem min bok. I själva verket hade jag planerat detta hela veckan.

Damen bakom disken tackade med en lätt flackande blick, och påpekade att boken för den skull inte nödvändigtvis kommer tas in i katalogen. Jag bejakade rimligheten i detta, tackade för mig och gick. Jag tog en selfie utanför, postade på Instagram och skrev: ”Min sista kväll i Hambstad. I dag var jag på Stadsbiblioteket och spanade lite. Snyggt ställe.”

Några veckor senare fanns boken i katalogen. En vän passade på att låna den. Ett år senare hade den plockats bort.

På kvällen satt jag på hotellrummet och lyssnade på Gyllene Tider. Jag kom plötsligt på idén att parafrasera mig själv. Om jag kunde skriva dikter inspirerade av Alf Hambe, kanske jag kunde skriva dikter inspirerade av Gyllene Tider. Så där lite på skoj. Och varför inte haiku, som jag egentligen inte finner någon som helst charm med? Haiku tilltalar mig lika lite som blåjeans. Alla har dem, men de har samma färg och variationerna är minimala.

Haikusviten fick namnet Kåt i Halmstad. Min version av ”Flickan i en Cole Porter-sång” fick bli:

Pojke vill ha dröm
Flyger över Atlanten
Dubi du dam da

Jag tyckte jag var ofantligt rolig. Men det tyckte nog ingen annan. Jag intalade mig själv att ointresset för Gyllene Tider – Sveriges svar på The Beatles – var mer utbrett än befarat. Sista dagen promenerade jag ut till havet, satte mig på en uteservering och drack en kall lager. På vägen tillbaka sket en mås mig rakt i huvudet. Det var Halmstads sätt att säga fuck off.

I sången har i alla fall kärlekskranka Per kommit hem igen.

Kom tillbaka i november efter Rio, Rom och Rotterdam
Köper tidningar och ringer runt och läser små annonser när jag kan
Mina gator ligger kalla och grå
Det finns ingenting att tveka på
Jag måste hitta henne
Henne han sjöng om i den filmen jag såg

/Jenny Luks