Att begripa det obegripliga

Verklighetsuppfattningen hos Tomas Tranströmer och Per Olov Enquist

/ av Anna Tagaro Andersson

Tranströmer skriver

På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.

Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.

Enquist skriver

Vaknade 3.45, drömmen fortfarande alldeles levande. Strök ofrivilligt med fingret mot ansiktet, mot kindens hud.
Hade varit mycket nära svaret.
Gav upp.

Det skrivna är ett mångbottnat rum. Litteraturen kan ge oss ett andrum från verkligheten, samtidigt spelar den en viktig roll i vår förståelse av den. Den ger oss inga svar, men möjligtvis är den svaret; här kan även det abstrakta bli handgripligt, men utan att förlora sin dunkelhet. Genom att släppa ambitionen att vara tydliga och konkreta kan vi teckna bilder som annars vore omöjliga. Under 1900-talet förflyttas fokuset från författaren till dennes verk; författaren betraktas som en vanlig människa, men dennes verk blir istället ett alternativ till Gud: någonting som omfamnar det obegripliga och vår oförmåga att förstå det.

Sommaren då jag var femton år gammal lånade vi en lägenhet av en bekant på Stigbergsgatan i Stockholm. I tamburen fanns höga bokhyllor fyllda med böcker och en soffa att sjunka ner i. Hissen var av den äldre sorten med spaljédörrar, rött trä och speglar, en såg både sig själv och våningsplanen en passerade. Vår granne hade varje dag nya paket från Bonniers hängande ur brevinkastet. Det visade sig att det var Tomas Tranströmer som bodde där. Min pappa brukade recitera hans dikter högt, och det var bara tack vare det som jag var bekant med hans namn. Därför kom jag den sommaren att gå på antikvariatet högst upp på Drottninggatan och köpa 17 dikter. Jag läste den med Tranströmer i rummet intill och jag undrade ifall han skulle svara om jag knackade i väggen.

Flera år senare kommer jag i kontakt med Per Olov Enquists böcker, och till sist kommer jag att läsa dem intill varandra. Tranströmer och Enquist levde och verkade under samma period, och deras verk både liknar varandra och skiljer sig åt när det kommer till att ta sig an det obegripliga. Vad som är säkert är att de båda närmar sig de stora frågor som alltid kommer att förbli obesvarade, och att de förvandlar det slukhålet till en sjö för oss att simma i.

TECKNINGEN AV LANDSKAPET OCH DRÖMMEN

Hur skapar Tranströmer och Enquist ett landskap som är inbjudande för de existentiella frågorna? De båda skriver naturnära, den vana Tranströmerläsaren vet att en relativt stor del av hans dikter har anknytning till någon form av naturfenomen. Enquist inleder sin roman Nedstörtad ängel med att blicka ut över en sjö, han beskriver fåglarna som rör sig där och återvänder genom hela berättelsen till dessa fåglar som får gestalta ömsom liv, ömsom död. Denna närhet till naturen bidrar till att förankra de annars rätt så utsvävande berättelserna i det jordiska. Det är viktigt för känslan av att berättelsen är relevant, att den handlar om oss. I poesin rämnar alltid verklighetsuppfattningen, dess själva bas är att bilderna är otyglade och löser upp verkligheten. Det är här jag tycker att Enquist i sin prosa närmar sig poesin och specifikt Tranströmers. I hans roman är landskapet på väg att luckras upp, och således blir gränslanden synliga. Bilden av detta gränsland är grunden för hela berättelsen, som behandlar linjerna mellan frihet och ensamhet, människa och monster. Han skriver:

Dimman var så låg att den bara lämnade vatten och fåglar kvar att se, ingen bortre strand, bara en bred svart orörlig vattenyta, ett oändligt hav. Jag kunde föreställa mig att jag befann mig på en yttersta strand, och framför mig ingenting.

Dimman gör det tydliga otydligt och får verkligheten att likna drömmen, ett tillstånd som Enquist lyfter fram som ett sätt att förstå verkligheten: ”I drömmen läggs det oförklarliga sida vid sida och jag förstår. Det är inte konstigt alls. Allting är möjligt att förklara.” I stycket från Enquists Nedstörtad ängel som inleder denna essä, beskriver berättaren hur han vaknat ur en dröm där han varit mycket nära svaret, men att han när han återbördats till det vakna tillståndet ger upp, som Tranströmer skriver i ”Preludium”: ”uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Verklighetens ramar är alldeles för skarpa för att inrymma svaret. Tranströmer och Enquist löser detta genom att låta många av sina bilder utspela sig nattetid, då allt är i omstöpning och saker som legat i dunkel paradoxalt nog blir synliga. Det är fritt fram för vilda tankar. Tranströmers dikt ”Spår”, högst upp i min essä, tycker jag behandlar drömmen på samma vis som det inledande stycket från Nedstörtad ängel – som ett tillfälle att gå in i någonting så djupt att en kan greppa det, inte nödvändigtvis förstå det, men för en stund smälta samman med det. Det är hit, till frånvaron av det ofattbara, som jag härrör lugnet i Tranströmers diktning. Han skriver om det obegripliga men han gör det på ett begripligt sätt, och därför utplånas det svåra i den stund vi läser hans rader. Det finns, alltså finns det inte.

TECKNINGEN AV EVIGHETEN

Hur hanterar Tranströmer och Enquist den konstant av obegriplighet som finns i evigheten, med vilket mått mäter de det oändliga? Enquist skriver:

Himlen var, som i den gamla drömmen, mycket mörk, och jag visste att långt där ute fanns ett berg, en mil långt, en mil brett, och en mil högt. Och vart tusende år kom en fågel flygande och vässade sin näbb mot berget. Och när berget var bortnött hade en sekund av evigheten gått.

Denna bild som Enquist tecknar skulle jag kalla ett ”säkert kort”, han använder sig av så kolossala jämförelser att det inte kan bli annat än obegripligt, ingen av oss kan relatera till tidsrymden tusen år, det är långt mycket längre än vad någon någonsin kommer att existera, och således är det inte jämförbart med någonting som har med människan att göra. Han talar till det vi inte kan förstå, och skapar på så sätt en bild av det ofattbara. Enquist vidgar blicken och spärrar upp ögonen så att vi nästan får kramp, och där, i det kosmiska teleobjektivets lins, lämnar han oss andlösa. Jag upplever att Tranströmers lins snarare zoomar in, att hans evighetsperspektiv fungerar förminskande, likt en makrolins. I motsats till Enquist använder han sig av bilder vi kan förstå, men han tar tag i dess hörn och drar, så att världen och dess människor blir till en titthålsteater. I sin dikt ”Schubertiana” skriver han:

I kvällsmörkret på en plats utanför New
York, en utsiktspunkt där man med en
enda blick kan omfamna åtta miljoner
människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande
driva, en spiralgalax från sidan
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över
disken, skyltfönstren
tigger av förbipasserande, ett vimmel av
skor som inte sätter några spår.

Tranströmer frammanar känslan av det oändliga genom att göra oss små – oviktiga om vi så vill – i förhållande till någonting yttre, som måste vara större än mänskligheten, någonting kolossalt som med en enda blick kan omfamna hela vår tillvaro. Han inrymmer det oändliga i en bild som vi kan mäta, i Hemligheter på vägen skriver han ”Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick”. Således framstår tillvaron som svindlande och enkel på samma gång, den blir nästan saklig, som när han skriver i ”Porträtt med kommentar”: ”Han sitter vid bordet med tidningen utslagen. /Ögonen slår sig ner bakom glasögonen”. Han ringar in verkligheten så tydligt för oss att den känns överexponerad. Här skulle jag också vilja lyfta fram Tranströmers dikt ”Romanska bågar”:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes
turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
[…]
En ängel utan ansikte omfamnade mig och
viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte
för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom
valv oändligt.

TECKNINGEN AV DET MÄNSKLIGA, MENINGSLÖSHETEN OCH KÄRLEKEN

I dikten ovan placerar Tranströmer oändligheten inuti oss, och anknyter samtidigt till en annan tematik som jag hittar hos både honom och Enquist, nämligen undersökandet av det essentiellt mänskliga. Vad är det att vara människa, vad är vi i denna värld, och vad är världen i oss? Enquist tar sig an denna fråga genom hela sin roman Nedstörtad ängel. Bland annat genom berättelsen om Pasqual Pinon. Pasqual Pinon föddes med en utväxt på sitt huvud, i vilken en annan person lever, och betraktas av omgivningen således mer som ett monster än en människa. Till en början förpassas han till underjorden, och får efter befrielsen därifrån uppträda på cirkus. Genom hela berättelsen tycker jag dock att Enquist lägger ut Pasquals mänskliga egenskaper för oss, och ifrågasätter på så vis antagandet att han skulle vara ett monster. Här öppnar Enquist upp för frågan om vad som egentligen gör en människa till en människa. Pasqual kan uppenbarligen känna kärlek, och han kan skämmas. Vad är egentligen det omänskliga med honom? Kanske är denna fråga egentligen svaret på vad vi kan klassa som det essentiellt mänskliga: behovet av att särskilja oss från det monstruösa och hävda att vi är någonting annat, någonting som inte är ohyggligt. Pasquals monstruösa yttre läser jag som Enquists sätt att gestalta människans potentiellt monstruösa inre, och att det är den tunna linjen mellan det onda och det goda som han egentligen vill belysa när han berättar om Pasqual. Han skriver: ”Man har gömt dem i oss, kan man säga.” Om vi plötsligt får syn på det onda på utsidan blir det ett hot – alltså vill vi klassa det avvikande som monstruöst, för att kunna skjuta det ifrån oss. Jag tänker på Mary Shelleys Frankenstein, där omgivningen stämplar Frankensteins skapelse som ett monster, men egentligen är han bara en individ som vill ha kärlek och gemenskap, precis som Pasqual Pinon och precis som alla oss andra.

Någonting annat som också spelar en viktig roll när det kommer till att ringa in det essentiellt mänskliga, är det ständiga sökandet efter mening. Vi kan inte lämna någonting oförklarat. Detta upplever jag att Enquist särskilt gestaltar genom berättelsen om K, K:s hustru och deras relation till pojken som dödar deras dotter. Det finns sällan en överordnad anledning till att döda någon, men här verkar det inte ens finnas något personligt uppsåt. Enquist skriver ”det var bara oförklarligt, vilket kanske var det skrämmande” och ”den rationella ondskan är hanterlig men den orsakslösa ohanterlig”. Meningslösheten finns naturligt inskriven i människans livsvillkor, men blir den för uppenbar blir den hotfull och makaber. Samtidigt som tillvaron på sätt och vis alltid är en flykt från detta, är människans behov av att närma sig det obegripliga och makabra överväldigande. Förmodligen är detta anledningen till att K inleder en vänskap med pojken trots att han med kallt blod dödat deras dotter. Vi kan se den här också, den tunna linjen mellan gott och ont, och hur vår fascination vid denna ständigt får oss att närma oss den och tänja på gränserna, vi vill vara med på en liten bit av det onda, men helst på avstånd, och helst betraktar vi våra egna skuggsidor genom någon annan.

Enquist beskriver kärleken på ungefär samma sätt – som någonting vi inte kan förklara och således någonting vi inte kan låta bli. Att ta emot kärleken blir således att totalt förloras i det obegripliga. Det gestaltar Enquist på flera sätt, dels genom passagen om Ruth Berlau och Brecht, där Ruth ger sig hän åt kärleken och allt vad den innebär, medan Brecht spottar den i ansiktet och vägrar erkänna den. Kärlekssynen, eller egentligen gestaltningen av relationen mellan människor rent generellt, i Nedstörtad ängel kan överlag beskrivas som grotesk. Vid ett tillfälle beskriver berättaren hur han ibland tror att K älskade pojken mer än han någonsin älskade sitt eget mördade barn. Kärleken kan knappt bli mer motbjudande än så. Han beskriver också kärleken mellan Pasqual Pinon och Maria, där de bokstavligt talat är inneslutna i varandra. De är fångade i sin kärlek och kan bokstavligt talat aldrig bryta upp från varandra, förrän Pasqual dör åtta minuter innan Maria: detta är den enda stunden i hela hennes liv som hon existerar utan honom. Enquists framställning av kärleken når sin kulmen när han beskriver Pasquals före detta vårdare Helen Portiz agerande efter hans död, då man i forskningssyfte skilt huvud och kropp åt. Helen syr på eget bevåg ihop Pasqual igen, med bara händerna och med en vanlig sytråd. Detta är en uppenbar kärlekshandling från hennes sida. Kanske är det först när vi framställer kärleken på detta groteska vis som den helt och hållet blir synlig med allt vad den innebär. Jag tänker på att det krävs kärlek för att sätta ihop en människa, och att det var detta Frankenstein misslyckades med när han skapade sin varelse. Därför blev den ett monster.

Enquist kopplar också samman människans problematik med att närma sig andra, med problematiken i att närma sig en själv. Berättaren i Nedstörtad ängel beskriver hur han under en läkarundersökning, där man gått in med en kamera i kroppen och han följt det hela på en videoskärm, förstått att han befann sig inne i sig själv. Han skriver att kraften av denna insikt nästan dödat honom. Jag tänker att det är denna känsla som är roten till både vårt behov av närhet och orsaken till galenskap, och kanske främst förklaringen till att dessa företeelser ibland smälter ihop. Berättaren lyfter sedan fram ett annat tillfälle då han fått syn på sig själv, nämligen då han betraktat ett likkort av sin far. Han ser sig själv genom att se någon annan, och hamnar för en sekund utanför sin egen kropp. Den utomkroppsliga upplevelsen beskrivs som nödvändig för att han ska få syn på sig själv. Jag tänker på paradoxen i detta, och hur den säger någonting väsentligt om de villkor vi är utelämnade till. Hur vi alltid är förvisade, främst till oss själva men också till varandra. Det är ett ständigt avstånd att överkomma, men som Enquist skriver: ”Tillsammans var vi en människa.” Vad är det jag kan få syn på när jag låter mina ögon slå sig ner bakom Tranströmers glasögon, och när jag vandrar i den skarpt nedskurna dalen i Enquists landskap till den bäck som finns på botten av klyftan? Kanske ingenting annat än just det självklara som de båda riktar en ficklampa mot för att vi ska kunna få syn på det i mörkret. Om inte annat så får jag syn på mig själv.

Jag skulle vilja avsluta med några rader av Tranströmer, som jag tycker knyter ihop säcken:

I dagens första timmar kan medvetandet
omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

fem × 4 =