August – Vår korrespondent i Göteborg

Omkring Glück och barndomens poesi

Nu är den dystra vinter utbruten, som inte ens Karlfeldt kallar något särskilt.

En stad.
En gränd.
En tiggare.
En sköka.
Mörkt.
Vått.

Som Diktonius säger i sin dikt Dostojevskij. Det är så det känns. Däremot läste jag nyligen dikten ”Teleskop” av Louise Glück, där det bland annat sägs:

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Så känns det inte. Jag kan inte alls relatera till att finnas såsom stjärnorna finns. Kanske till våren. Annars går det väl bra ändå. Man behöver inte tycka om ens all bra poesi. Det är så olika vad som slår an en sträng inom en.

I sin nobelföreläsning talade Louise Glück om hur dikter som ett förtroligt samtal på tu man hand följt henne genom livet. Och jag tror jag läser poesi ungefär på samma sätt. Jag uppskattar det nära, att sitta ensam och se vad orden ger just mig, vad jag kan göra utav dem. Det var synd att vi inte fick se henne hålla talet.

Min barndoms bästa poesi var nu ganska långt ifrån Blake och Foster. En vers om hur Mary hade ett lamm och åt upp det var kanske min favorit. Jag minns den som så rolig att jag inte kunde recitera den själv utan att börja skratta. Vem som skrivit den vet jag inte, så alldeles går det väl inte att utesluta David Blake. Även om det känns osannolikt. Andra tidiga minnen av dikter var en klasskamrat som lärt sig ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp” utantill och hur någon sjöng ”Omkring tiggarn från Luossa” till gitarr. Redan här är det tydligt varför Glück blev nobelprisförfattare och jag blev något annat, trots att vi delade intresse för den grekiska mytvärlden. Min mormor var, precis som hennes, förresten inte heller någon storläsare men hade ett samlingsverk av Bo Setterlind i bokhyllan. Det måste ha varit någon form av folkupplaga för jag tycker mig ha sett den många gånger, just den boken. Jag läste dikten om odalmannen och harpalten på hennes begravning.

När jag någon gång i slutet av högstadiet började att läsa dikter var det i själva verket rent motsatt Glücks ensamma vandringar med Eliot och Dickinson. Jag läste som en pretentiös pose och som en del i skapandet av mig själv som individ i mängden. Det var en roll jag axlade eftersom den passade mig och var ledig. Så jag köpte kavaj och basker på second hand och så var den stigen inslagen på. Det var, skam å säga det, inte för att de sa mig så mycket eller berörde mina känslor som jag gick till Lagerkvist utan för att han verkade cool och sände rätt signaler.

Egentligen var det nog först när jag slutade gymnasiet, och fick inse det löjliga i vilka signaler jag sände, som jag fick mer av en egen smak, och inte bara navigerade mig i en upplevd (vit och manlig) kanon. Per Lagerkvist hade aldrig valt mig, som Dickinson valde ut Louise Glück. Ångest var i själva verket aldrig min arvedel. På sin höjd var väl ängslan och taskiga tänder min arvedel. Men det var nog inte ord som mitt tonårsjag hade accepterat när jag låg och läste efter läggdags. Sån tur det är att växa upp, lägga ifrån sig i alla fall en del av sin ungdomliga pretentiösa ytlighet. Nuförtiden kan jag läsa mina dikter efter läggdags på mina egna premisser, förvissad om att omvärlden struntar helt och fullt i mig. Bara jag kommer upp igen om morgnarna. Min sömn har inte varit vad den brukar det här året. Karin Boye drömde om svärd i natt, Dan Andersson om att de jagande åren skulle lära honom en visa om våren. Så ska jag också tillbringa min vinter.

Det här är min sista text och bra är väl det. För inte har jag mer att säga. Jag har tappat mina ord och papperslappar. Några nya intryck har jag inte fått sen jag minns inte när. Om jag fortsatt längre hade jag väl försökt sammanfatta året som gått och såna dumheter. Det får de som vet och kan något (förslagsvis Malte Persson) göra. Eller så hade jag väl tjatat om sådant som ändå många säger. En stor fördel med Louise Glück är att hon har mer med grekiska gudavärldar och stillsamma trädgårdar att göra än pandemier. Med detta vill jag tacka för mig. Det var trevligt att ni ville läsa. Jag lägger ner pennan med några ord från Diktonius som fångar mitt årsslut ganska bra:

Stämma stummas.
Grinet dör.
Men jag skriker:
vadan allt detta? –
i morgon är allt lika!

August Löfgren Sparresäter