August – Vår korrespondent i Göteborg

 

Tankar vid den förlorade våren

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.   

/Södergran

Från mitt köksfönster kan man, såhär om våren, fågelskåda en del. Där finns duvor, kråkor, trutar, måsar och skator. Skatorna ger ett lite intellektuellt intryck som skrämmer mig. De sägs sörja för sina döda och till och med ordna små skatbegravningar. Som att de vet mer än de låter oss förstå. En gång flög en skata in genom den öppnade balkongdörren. Den fladdrade inte omkring stressat som man hade kunnat förvänta sig. Nej, den krafsade lite, välte nåt men landade sen på hyllan och väntade på att jag skulle öppna sovrumsfönstret och släppa ur den. Om jag bara haft en byst av Pallas Atena hade den väl satt sig på den, som en ren Poe-referens.

Våren 2020 är vid sidan om fåglarna en förlorad vår som snart gått oss förbi. En vår för termosfika på långt avstånd från varandra och för fågelskådande från köksfönstret när man blivit för trött för allt annat. Vi får minnas och sakna den när sommaren är här. Skuggorna är mörka om våren. Även om dagarna är varma kyler nätterna på. Livet är bra men jag var besviken på våren, och sommaren – även höstarna och vintrarna var väl sällan det jag ville.

Jag tänkte jag skulle fånga vårens sista stoff. Därför gick jag till Karlfeldt, det är mycket rosor och dagg där. Vårsång, Vårskymning, Vårlåt, Vårskuggor, Ungsommar. Här är våren ung och kvinnligt kodad, nåt så fruktansvärt ljuvlig och en aning ekivok.

Se, din vän i längtan går.
Hur de ungas hjärtan darra
liksom lärksång i hembygdens vår!

Det är inte maj mellan Västra Frölundas höghus nådens år 2020 det handlar om. Det är i alla fall ett som är säkert (ja, det fanns förstås inga höghus här på Karlfeldts tid, bara dalaidyller). Det här är inte tiden för ungas nattliga möten, på så vis en förlorad vår, en tid av icke infriade möjligheter och ogjorda val.

På dödsbädden ångrar vi det vi inte gjorde mer än vad vi gjort, finns det en klyscha som säger. Egentligen borde vi kanske inte lägga en så stor tonvikt på dödsbäddens ånger. Att vi ligger för döden innebär ändå att det är en tydligt avgränsad tid vi behöver ångra det hela. Värre då med den ånger vi går runt och dras med under våra mer livskraftiga dagar. Den kan vi få bära vem vet hur länge? Dessutom bygger det på en romantisk bild av att vi ska ligga fridfulla i en säng, någorlunda smärtfria och klara i huvudet. Sen ska våra nära och kära kanske komma fram och berätta, med få och mycket välvalda ord hur mycket, vi betytt. Om man dör genom [här ombeds läsaren använda sin egen fantasi till att föreställa sig någon mycket grym och ensam död] har man förmodligen annat att tänka på.

En ganska sliten ståndpunkt vid det här laget är att vi är dåliga på att tackla och prata om döden (i Göteborg men säkert också på andra platser). Vi håller den på avstånd, avskärmar oss från våra äldre, gör begravningen till en nästan byråkratisk procedur. Det är nog lite både och med det. Vårt välstånd gör att vi kan hålla döden på avstånd. Vi behöver inte bo flera generationer trångt insprängda i samma lilla stuga. Småbarnsdödligheten och många av de dödligare sjukdomarna är allt sällsyntare. Och vi såg att detta var gott. Men på avstånd blir döden mer främmande och svårgripbar. Att livet ska sluta blir nästan abstrakt.

Samtidigt finns döden ändå där i kulturen hela tiden. Jag tar den närmsta bok jag har till handa, Jenny Wrangborgs Vad ska vi göra med varandra, och slår lite förstrött, hittar på sid. 126: ”Vi har haft tur/städerna som bombas är andra länders städer/ husen som sprängs är andra människors hus/ människorna som dör är andra systrars bröder/vägarna fyllda av kratrar heter inte/ Björkvägen”

Ett passande stycke för sammanhanget får man säga.

Kristina Lugn var bra på att prata om döden. Och nu är hon död. Hon och Yahya Hassan, två poeter som dog för unga (även om det var drygt femtio år dem emellan). Inte var väl de så lika men det är lätt att ändå fundera över likheterna nu när det hela aktualiserats. Något om det äkta, att hålla fast vid det och inte ge efter för det tillrättalagda. Deras död gjorde mig sorgsen och förvånad. Jag hade inte förväntat mig det. Något över Lugns energi fick henne alltid att kännas ung.

Vi pratar för lite om och med döden, men vad ska man säga? Jag är så dålig på kallprat. Plötsligt sitter man där på varsin sida av ett bord på konditori Brogyllen (det får inte verka snålt) och bligar på varandra, kanske ångrar att man swajpat höger, eller utmanat på schack, eller hur man nu bär sig åt. Skatorna har förresten särskilda läten som de ger ifrån sig vid sina vänner och anförvanters död.

”Livet är en förlorad sommar”, heter det i en gammal schlager från 2013. Kanske är livet också en förlorad vår. Ett sent maj som vi tittar på genom våra köksfönster. Längsmed de slingrande vårstigar vi försöker ta, i hopp om att inte råka stöta på folk att hålla avstånd till, går vi mot döden vart vi står.

bredvid varje falukorv jag skurit upp
har döden stått och nickat menande
mot den dyra knivens vassa egg

Skriver Lugn i Bekantskap önskas med äldre bildad herre.