August – Vår korrespondent i Göteborg

Om en höstpromenad

Text uppläst vid At the Fringe i Tranås 2020-10-16

En fringe, som denna, är ju fylld av skickliga scenpersoner och kunnigt folk. Det är en plats för insikter och intryck. Där vill jag komma med en liten disclaimer att det här blir något annat. Jag tänkte det var bäst att poängtera detta så ingen råkar börja lyssna med några förhoppningar. Förhoppningar ska vi vara noga med att kväva i sin linda.

Den göteborgsanknutna recensenten Mikaela Blomqvist sa i en recension på Örnen och kråkan angående diktsamlingen Under tiden att dess ordknapphet riskerar göra läsaren slarvig, impressionistisk och självupptagen, och att poesin behöver ha som uppgift att bekämpa den slarvige läsaren. Så med detta i åtanke har jag tänkt att om jag läser långsamt och med en lugn stämma verkar jag i alla fall i någon mån för lyriken. I annat fall kan det åtminstone ge en stunds respit mellan alla upplevelser som festivalen är fylld av. Jag serverar en tunn buljong för den som blivit mätt av det digitala bruset. Jag hörde om detta i ett samtal på den elektroniska bokmässan i år. David Zimmerman, Marie Pettersson, Alexandra Nedstam, Thomas Alm pratade om att när scenerna stängde ner var det många poeter som sökte sig ut på webben och skapade en form av mättnad. Det blev svårt att navigera bland allt det oredigerade flödet av poeter som satt hemma i köket och läste upp alster.

Jag är då alltså tidningen Populär Poesis göteborgskorrespondent. Det innebär att jag bevakar, bejakar, den poetiska horisonten från ett västkustskt perspektiv. Vilket, ett år som detta när så mycket ligger i träda, inte riktigt ger sig självt. Vi har en tid, ett vacuum, som till stora delar är inställt på strömsparläge. Lampan lyser, men ingenting händer och energin sipprar bort hela tiden. Den här analogin var jag mer nöjd med när jag började med den än nu. Det är en bra bild för något, det här att våra apparater blir allt svårare att stänga av helt, och därför står och drar ström hela tiden fast det heter att de är i energisparläge. Jag är likadan jag, går runt och drar, lite men hela tiden, energi och blir bara tröttare.

Litteraturbanken postade ett citat ur Hjalmar Söderbergs roman Martin Birks ungdom: ”Det är med förändringarna man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta den med.”

På något vänster smet september förbi, på samma gång var det som om den knappt märktes och som om den sträckte sig ett decennium. Hösten har varit långsam. Inte alls så grå som årstidsvisan (Ode to joy) säger. Än är träden på Slottsberget, alldeles bakom Ruddalens IP, mestadels gröna. Den kommer som en långsamt läst dikt (inte någon slarvig och impressionistisk höstning). Men att det mörknar minut för minut (som Jansson skaldat) är inte mycket att göra något åt. Jag får skynda mig om jag ska hinna ta någon liten skogspromenad efter jobbet. ”Nu kommer skymningen. Det gäller att hinna ut och återse sina riktmärken”, för att tala med Tranströmer.

Det gäller att hinna ut, tänker jag medan ett helvetesregn vräker ner på fönsterrutorna. Det finns vissa väder som är som till för att ströva runt i medan andra är mer konstruerade för att sitta inne och lyssnas på. Göteborg har gott om de senare. Att det inte är vädren som är dåliga utan kläderna stämmer såtillvida man är frikostig med tolkningen av vad som egentligen är kläder. Kan vi tänka oss lägenheten som en rejäl överrock? En hattstuga, som hos Beskow. Skogen är fattig mans kofta heter det.

Idag hinner jag inte ut. Rätt vad det var hade dagen gått förlorad och natten råder i region Västra Götaland. Det enda som lyser är väl snart min lilla strömsparlampa som blickar rödögt ut i natten. Strömsparlägena är dagens tekniks rädsla för döden. Om något skulle stängas av kan det inte uppdateras, genom sin koppling till wifit under natten. Alphonse de Lamartine skrev om skymningen att det är ”som om naturen och allt som ger den liv och ande fruktade, när ljuset gått förlorat, att dö!”. Likadant med datorn, telefonen, skrivare, skivspelaren etc.

Jag lider av en sorts årstids-fomo (fear of missing out). Inom mig hörs en röst som mässar att när vädret är såhär, vid denna flyktiga tid på året, borde jag, säger mitt inre jag (jobbiga människan). Det jag borde är att ta mig ut till någon plats där naturen är ett sant spektakel för att åskåda detta. Lövsprickningen, sommarblomstringen, de gula löven, vinterns grå snömodd. Att fånga dagen är mycket begärt men kanske få en skymt av en månad ibland, inse att vatten flutit under broarna sen senast. Ofta är det just skogen som lämpar sig extra bra för detta. Till exempel havet är i jämförelse sig ganska likt. Göteborg har sin slottsskog, Änggårdsbergen, Botaniska, trädgårdsföreningen, Bergsjön och så vidare. Det är förstås futtigt i jämförelse med de egentliga skogarna men i stan får man inte ha för höga pretentioner. En gång i tiden flyttade jag från poesins Mecka Malmö bland annat för att jag fann bristen på skog för deprimerande.

Det bästa hade säkert varit att ha en trädgård. Leva ut årets framfart i sina egna spadtag, hösta in oktober i frukt och rovor, som en ung Göran Greider. Den poesin är mer grävande än krävande. Trädgårdar har man inte i hyreshusen där jag bor. På sin höjd en odlingslott. Själv hade jag väl aldrig åkt och grävt på min odlingslott. Jag hade suttit här vid mitt köksbord, lyssnat på regnet och tänkt att till odlingslotten borde jag åka ut snart. Någon gång undantagsvis hade jag tagit mig dit och sopat undan lite av det skröfs, fnas och gamla spindelnät som tagit över. ”Damm och stoff lägger sig över skrivbordet och överallt”, precis som Ileana Mălăncioiu säger.

Slingan bakom Ruddalens IP som jag ändå tar mig ut till titt som tätt är ett elljusspår som går genom ett litet men naggande gott skogsparti där tall, björk, asp, hassel, sälg, vildkaprifol till och med några ekar växer. Där syns förbiflytande årstidernas gång med önskvärd tydlighet. Mitt på rundan ligger det lilla vattendrag som heter Slottsbergsmosse. En plats att möta skymningen på. Apropå bokmässesamtalet, som tidigare nämnts, skrev GP:s Sanna Samuelsson att den djupa koncentration som krävs för att läsa poesi är hotad, inte minst inne i stadskärnan där det är ett ständigt buller och ståhej. Det är mindre sånt på min lilla runda. Där går jag i mina cirklar, som allt annat, intet sig nytt, solen har sin gång, kvällen skymmer precis som den skymde förra året (även om klimatet förrädiskt nog förändras – visst det är vårt fel men känns ändå svekfullt). ”Det som sker har redan skett i tankarna och nattens dunkla tecken”, som den polska poeten Julia Hartwig-Międzyrzecka skriver. Jag har till exempel tänkt på att gå ut och gå flera gånger den här veckan men dröjt med anledning av vädret och mörkret. Kanske är det fokus och koncentration som gör att tiden går mig förbi. Allt upprepar sig, men om man ändå hann med att uppfatta svängarna, hann tänka att nu är det oktober igen.

Regnet har börjat avta i dunklet utanför mitt fönster. Promenaden får anstånd till imorgon. Jag har en vag förhoppning om att jag inte missat något väsentligt under tiden som går och det är inte mycket att se i mörkret ändå. Men inre rösten är givetvis inte nöjd. Det finns något passivt i uttrycket under tiden som om vi legat under hjulen där tiden farit fram. För den, för den och för er lyfter jag på hatten (en bildlig hatt och alltså inte huset som då var tolkat som en faktisk hatt) och slår av strömmen via grenurtaget. Det här var allt jag hade på hjärtat. Vad fröjd att glida undan, som Diktonius skrev, ”i sämja med det övriga, känna sig utnyttjad, räddad – och förlöst”.

August Löfgren Sparresäter
Göteborg

se Löfgren Sparresäters uppläsning här