August – Vår korrespondent i Göteborg

Det är gattet jag går vidare på

Tillvaron är kompakt grå och har förlorat sin skärpa för mig. November är en tavla i gouache. Den statligt påbjudna ensamheten har gjort huden kring hjärtat spröd och tankarna sköra. Sinnesfriden är en nattgammal is som öppnar sig för också de små vågorna. Det är mörkt på jorden. Dagarna liknar alla varandra. Det är som i barnsången, den där dagar plötsligt försvinner och man måste ropa ”måndag, måndag, kom tillbaks – annars fattas det en dag” (Veckovisan av Jujja och Tomas Wieslander). Plötsligt fattas det dagar, ja hela veckor som gått förlorade. Det finns så lite att hänga upp dem på längre. Det enda nya som sker under, ja inte solen, snarare det jämngrå molntäcket är att jag ibland glömmer bort att andas.

Då återvänder jag till Gattet: sånger från barnasinnet. Det är Åsa Nelvins första diktsamling och sista bok, utgiven kort efter hennes död, 1981. Jag har läst den förut men läser den igen. Som man gör med bra poesi. Andra har sagt bättre saker om boken än jag kommer kunna, till exempel Peter Nyberg [läs här]. Den som vill förstå Åsa Nelvins författarskap kan jag rekommendera Marie Öhmans Här kan jag äntligen tala. Visserligen en doktorsavhandling, men som sådan läsvänlig och ändå gripande. Vad jag istället vill är att uppehålla mig en stund vid läsningen, berätta om hur jag tänder den lilla läslampans varma sken och brygger en kopp te.

I 41 numrerade dikter, samt sex drömskildringar i diktform, skildras en sommar i barndomen. En sjuårig flicka, hennes bror och mor har lämnat hemmet i Göteborg och bor hos sin morbror och moster i Helsingborg. De bor på Gattet, en trång och illa ansedd gränd i stadens arbetarkvarter. Det är den sista analfabetiska sommaren i flickans liv. Till hösten ska hon kliva in i något nytt. Året är 1958.

Den berättande poesin skildrar vardagliga händelser och miljöer. Det är veckotidningar och kök, potatis, tvättmaskinsluckor och kafferep. Men i allt det triviala breder också det groteska och mörka ut sig. Gattet är egentligen inte någon vidare trygg eller tröstande läsning. Även om det finns värme och gemenskap handlar barnets perspektiv, som allt berättas ur, om något annat. Boken skildrar den stora utsattheten i barndomen, vilsenheten i världen, korkmattor och överspunnen ljung. Det är en värld fylld av vassa gränser.

Gränserna som går mellan livet och döden, verkligheten och drömmen. Gränslandet är ett osäkert hav mellan vassa klippor, där monotonin och konventionen är Skylla och hotet om galenskap är Karybdis (odjuret och malströmmen). Hur ska en ung och ambivalent flicka kunna bli en egen och skapande människa under de omständigheterna? Hur ska det kunna tillåtas på en sådan plats som Gattet, i en sådan släkt som deras? Den ambivalensen får sin kanske skarpaste kontur i hur mostern Äster framställs; hon som redan vid 16 förklarats vara galen. Hon får manifestera allt som släkten ser som onormalt och det är i jämförelse med henne som deras egen normalitet framstår. Hela hennes uppenbarelse är ett hot mot deras sköra världsbygge. Hon drömmer för mycket om nätterna och är alltid överhettad (om morgnarna ägnar hon timmar åt att försöka tvätta sig) och stampar så hårt i golvet när hon går att silverfiskarna skräms. Stilla och med långa pauser går jag fram genom barnets existentiella utforskande. Jag trodde det fanns gott om luft.

Vuxenvärlden är fylld av minor, utspridda i havet som förlista själar som för minsta lilla, ibland inget alls, kan brisera i ett utbrott. Hon är medveten om världen men världen är ännu otillgänglig för henne. Den varma 50-talssommaren fylls av svällande, kroppsliga, köttiga liknelser. Det är groteskt och dryper av en svart humor.

Trängseln i deras kök har nästan en exotisk tjusning efter åtta månader av avståndstagande. Jag bäddar ner mig i filtar, tänder ljus och läser. Ibland stannar jag upp och läser högt för mig själv, till exempel: Mormor står stilla borta vid hon / med otillgängligheten inristad över kindbenen eller Min mun råkar stå/ vidöppen. Vinden / blåser in mellan de ihåliga tänderna / som ett horn. Jag försjunker i detta. Låter mig slukas, känner att jag är där hos henne och delar den oförfalskade otryggheten och ovissheten.

Nej, det är ingen tröst, ändå läser jag om Gattet som en form av eskapism. Inte som en verklighetsflykt egentligen. Skildringen är nog så verklig. Men som en flykt in i något annat än det här. Gattet är som diktsamling fylld av starka konturer och grälla färger. Det är något annat det än det grå mörkret som smugit sig så tätt intill husknuten igen och som suddar ut allt till en sörja. Än är mitt te varmt och jag läser högt för mig själv: Jag tvättar min hud ren från vingar. / Jag är tvungen – / Jag tillhör de krypande primaterna.

Nej, det är inte en trygg poesi att återvända till. Men den är bra. Aldous Huxley definierade god poesi (i en kort introduktion till poeten och skräckförfattaren Richard Middleton) såhär: ”Good poetry is always an account of facts, whether facts of the senses, or of thought and passion and imagination. It is not a collection of vague phrases and unbodied verbiage, but a significant expression of truth.” Nelvin är skoningslös i sin dikt, hon skärskådar allt det imbecilla och otillräckliga. Hon skär i sig själv och de andra. Barnets blick fångar mig och framstår för mig som fakta, som avsaknaden av det vaga och kroppslösa. Jag kapitulerar inför den unga ångesten, hudlösheten och ambivalensen. Fy, tvi, såhär är det. Jag målar fram några vassa kanter med akryl. Formen är naket enkel och rättframt berättande. Sån här är poesin när man tycker mycket om den. Jag drar filtarna om mig och minns att andas.

Ur ”Gattet”, Dagens dikt (P1)

August Löfgren Sparresäter