August – Vår korrespondent i Göteborg

Somriga poesipromenader

Jag hade en idé om sommarpromenader, strövtåg i bygden där jag bor. Att stillsamt vandra i mina penséer (djupa tankar) genom staden. Det kan förstås tyckas trivialt och lite småborgerligt att promenera när världen ser ut som den gör. Klimatkrisen, USA:s institutionaliserade orättvisor, farsoten och tusen andra bedrövelser ligger över oss i ett 2020 som ännu bara hunnit halvvägs. Men har jag lärt mig en sak av postapokalyptiska verk är det att när samhällen rämnar kan man komma behöva gå mycket och långt.

Därför, samt av andra skäl: promenader! Jag tänkte som så att jag skulle kunna ge vandringen en poetisk nyans och letade uppslag. Jag började med att göra det lätt för mig. En liten tur till Opaltorget kunde vara sympatisk som inledning. Där har ett av brunnslocken bytts ut under våren. Som ett led i jubileumssatsningen Rain Gothenburg ska ett antal lock bytas ut under året. Det nya locket har en lika nyskriven dikt, av Lina Ekdahl. Det är ett fint initiativ av den kommunala förvaltningen Kretslopp och vatten, och jag tycker mycket om dikten (det finns än så länge likadana brunnslock på Wieselgrensplatsen och i Alelyckan. Utflykten blev rent ut sagt, om jag får säga det själv, en pyramidal succé.

Stärkt av denna framgång beslöt jag mig för att bege mig till Ramberget, den topp som i norr reser sig en liten bit över staden. Där, hade jag läst, skulle det finnas en sten med ett citat ur en dikt av Albert Ulrik Bååth. Själva stycket är inte riktigt min favorit så jag upprepar det inte här. Men nog kunde det ha varit fint att se själva skapelsen. Det är också en rejäl promenad, lite beroende på var man påbörjar den. Särskilt vägen över Älvsborgsbron är att rekommendera. Jag arbetar en del med broar som ett extraknäck vid sidan av att vara korrespondent för Populär poesi. På min arbetsplats har jag satt upp ett citat av göteborgspoeten Anna Greta Wide (henne ska jag återkomma till någon gång): Alltid har människan älskat broar. / Av alla byggen är bron det främsta — / längtans väldiga andetag / häver ett revben ur jordens bröstkorg! Det tycker jag man ska tänka på när/om man någon gång promenerar över Älvsborgsbron.

Nu visade det sig att just den dag jag valt för min rambergska eskapad var en gassande het försommardag och när jag väl kommit upp på toppen av berget var jag varm som en kamin. Förargligt nog hade jag dessutom glömt ta med mig någon vätska. Sökandet efter diktstenen blev dessvärre inte så lyckad. Mitt sökande bååthade föga, skulle man lite göteborgskt kunna säga. Men lite majestätisk utsikt över älven och den gråa Hisingen fick jag mig i alla fall till livs. Det är mest tall där uppe men jag såg en björk och föreställde mig att löven var dess små öron, som jag tror Ann Jäderlund skrivit. Promenaden var åtminstone god.

En annan vinkel på poesipromenaderna är att besöka de diktare som står staty i staden. Boye vid stadsteatern, Andersson på Järntorget och så Taube bakom operan. En staty i brons av Eino Hanski. Väl värda ett besök alla tre men eftersom jag inte vill bidra till trängsel i stadskärnan skjuter jag den idén på framtiden. Dan Andersson nämner för övrigt Masthuggskyrkan i en dikt med den nätta, behändiga titeln Avskedssång till Finnmarksskalden broder Joachim vid hans avresa från Göteborg en höstkväll: Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga, / och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn! Vesper är en aftonbön. Ont om den ringningen den här våren men har man väl tagit sig till kyrkan går det nog bra att föreställa sig resten.

Och apropå Taube skrev han en gång en dikt om att speja ut från Masthuggsberget. Där är alltså stadskärnan sedd från söder. Stycket är en frejdig sak med mycket hell dig i. För att slå två flugor i en smäll (den anderssonska och taubeska flugan) beslöt jag mig för att promenera dit en dag. Jag ville se om jag kunde uppfyllas av det där, av den karga kust där framtidsdrömmar gro. Lite framtidsdrömmar hade jag inte tackat nej till. Jag hade här tröttnat på att fotografera vyer, så föreställ er, är ni snälla, hur storslaget det var.

I dikten kallar Taube för övrigt Ramberget (som alltså syns från Masthuggsberget när han står och spejar) för kung bland berg, symbol av manligheten. Jag vet inte jag, Evert. Men om en ung poet kom till mig och sa: August, jag behöver en manlig förebild som kan ge mig en gräns för vad jag ska vara och en höjd att sikta på. Ett ramberg.

Då hade jag svarat: Unge poet. Välj i så fall den goa kullen på Hisingen och inte Örjan som din förebild.

August Löfgren Sparresäter
Göteborg