August – Vår korrespondent i Göteborg

Majornas tredje rote, Göteborg, onsdag

Såhär när det kvällas och ens ögon blir tunga är det lätt att tankarna söker sig bakåt. Jag minns inte minst en kväll i slutet av januari:

Midvintern går blöt och blåsig (som så många av stadens årstider) fram på Stigbergsliden. Pub Poesi har sin sjunde afton och firar med den ett (1) år. Inne på Elis Corner är atmosfären varm och lokalen fylld till bredden av människor. Här samlas poesins unga vuxna fanskara. Fräsiga människor vars hela garderob utstrålar kulturellt kapital tar sig en öl i goda vänners lag. Här syns andra poeter, skribenter för Göteborgspostens kulturbilaga och folk som bara i allmänhet har stil och något kulturellt på gång. En salongskultur uppstår här, direkt ur produktionsförhållandena, som Malte Persson en gång skaldade.

Rustad, rak och pansarsluten har jag ställt mig med ett glas vin, i ett hörn, för att inte stå i vägen. Långa personer bör som regel söka sig långt bak när de står upp i publiker, av hänsyn till alla kortväxta människor som kilar runt bland våra fotknölar. Hörnet är också en öppning till ett litet och alldeles tomt utrymme som ser ut som om det håller på att byggas om till att bli något. Ibland kommer folk förbi och tittar om det inte ska finnas någon toalett i utrymmet men det gör det alltså inte. Till min stora lättnad är det ingen som framhärdar med att uträtta sina behov där.

Sju poeter kommer läsa idag. Det är en mer än vad som är brukligt men det förklaras med att det bara var fem som läste vid förra tillfället. Konferencieren säger att man kanske inte vågar vara PK nuförtiden men att han ändå tycker om när saker jämnar ut sig. Kanske det roligaste som blev sagt från scenen under kvällen.

Scen är för övrigt ett starkt och lite missvisande ord. Zonen kanske är bättre, scenzonen. Vi får föreställa oss scenen som funktion snarare än som ett föremål. Där finns en stol och en mikrofon. Det behövs inte mer än så. Poesin är en behändig konstform. Som ett litet björndjur anpassar den sig till de rådande omständigheterna och har sin livskraft i det. Men åter till scenen och poeterna.

Poeterna skojar inte runt.

Julie Mendel läser på en sällsamt vacker danska, stilla och tydligt. En tanke är att språk rent generellt är vackra om de talas långsam och med övertygelse. En så enkel rad som (och nu får ni ursäkta min danska) ”jeg vet godt hvem jeg elsker” får plötsligt en tjusande charm.

Döden och barndomar nämns ett par gånger under kvällen. ”Utan beröring är vi ingen – redan döda”, reciterar Johnny Olsson. Ett illavarslande besked. ”Morfar gick precis efter mormor”, en rad av Erik Lindman Mata (en ung poet med keps inomhus) som fastnade för den fina bildens skull. Jag har också antecknat ”ståtliga, statliga september”. Jag tror det var Johanna Sköldbäck Martell som skaldade så vackert.

Kvällen avslutas (jag vill inte säga kröns eftersom alla poeter var där i sin egen rätt) av Jenny Tunedal. Det är något visst, kanske en pondus, med någon som vet precis hur hon vill betona orden – som har en så rutinerad diktion. I mötet med den upplästa dikten blir rösten så potentiellt underbar. Därpå tystnar poeterna. Mitt glas vin är urdrucket (bägarn gapar emot mig som tömd, så tom på pärlor, så märkt av törst och misär, som Stina Aronson skrev en gång) och det är hög tid för mig att göra kväll. Ut i det blöta igen för att ta en spårvagn mot Järntorget och vidare hem.

August Löfgren Sparresäter
Göteborg