August – Vår korrespondent i Göteborg

 

Flora och corona

Man har sett så mycket
Verkligheten har tärt så mycket på en,
men här är sommaren till sist

Ur Sommarslätt av Tomas Tranströmer

Sensommaren smög in, tyst som en katt, och som i ett trollslag var juli över. Det märks inte på vädret, som varit opålitligt, ja rent svekfullt, i flera månader. Mina pelargoner fick bjärt röda löv av julinätternas kyla. Numer ser de ut som spretiga kvistar mest. Jag låter dem ändå stå kvar på balkongen eftersom jag tänker det är bra att bidra till lite mer av brokighet i kvarteret. Det kan inte vara bra att alla balkonger har vackra och prunkande blomlådor. Nu i augusti har värmen återvänt, men sommarens färger har ändrat ton. Svärtan och skuggorna kommer tillbaka, natten återgår till mörker. Knappt tändes den bleka våren så falnade glansen av, för att referera Karlfeldt.

Blomstertiden har börjat blomma ut och kvar av de grälla färger blir bara nyanser av grönt. De ståndaktiga röllikorna och renfanorna håller ännu tappert ut. Jag läser en sommarkurs i att teckna blommor (trädgårdens perenner för att vara exakt). Det är ett harmlöst tidsfördriv, ensamt och kontemplativt. Jag går ner till den botaniska trädgården och sitter där med mitt block för mig själv och försöker fånga hur bladen fäster vid stammen. En covid-vänlig form för skapande. Jag har genast anammat självbilden som blomstermålare, Västra Frölundas egen Henriette Sjöberg eller Oluf August Hermansen. Det gäller att teckna fort, fånga med hastiga drag det som varit innan blommorna vissnar och dör, försvinner bort såsom scenkonsten 2020. Jag vill inte möta hösten och vintern utan poesiuppläsningar, teater, bio och konserter.

Men den viskar, vissna blomman,
markens löv, det gula, talar,
ekot av en fågeldrill
från fjärran
bär ett budskap

Ur Blommor vissnar av Helmer Diktonius

Kultursverige har börjat fråga sig om det inte kommer några förhållningsregler anpassade för just kulturlivet. Där får nu knappt femtio blommor blomma, förutsatt att det görs under synnerligen ordnade former och utan trängsel. Jämfört med hur folk tumlar över varandra på flyg och stormarknader upplevs det som aningen orättvist, och kanske framförallt som ett dråpslag för alla dem som försöker livnära sig i branschen. Det är fel att kalla det en debatt. Snarare är det många rösters rop och en tystnad som de bemöts med. En tystnad som är lätt att ta för ointresse. Förbi kulturfrågan tassar regeringen tysta som katter och augusti. Till slut är det väl bara blomstermålarna (nej, hösten är ingen tid för blomstermålare) och ett par författare kvar.

Ingen har varit bortskämd med poesiuppläsningar det senaste halvåret men nyligen hade jag ynnesten att se performancekonstnären och poeten Mauritz Tistelö recitera ur sin nya bok Fejkpoesi (utgiven på mikroförlaget Poesiverken) samtidigt som han bland annat hängde upp en stol i den tråd som hängde ned från en hoprullad vit duk i taket, strax innan ett larm av oklara och ej planerade skäl började pipa. Han sa:

Isarna skulle smälta. Det skulle bli krig.
Världen skulle gå under. Allt som hände
var att en blomma föll från himlen ner i
huvudet på en busschaufför.

August Löfgren Sparresäter
Göteborg