August – Vår korrespondent i Göteborg

/Min själ är sjuk, men fraser hela ingen

Det finns inget så lättexploaterat
som människors ensamhet.
Det är det som är grunden för hela min
affärsverksamhet.

/Lugn

Göteborgs kulturliv släcker lite trevande sina kulörta lyktor. Stadsteatern har stängt efter att någon smittats bland de som jobbar där. Folkteatern stängde. Operan likaså.  Romanfestivalen ställde in. Poesimässan ävenså. Min kollega som skulle gå på en Robin Hood-musikal på Scandinavium fick hitta på något annat. Kvar är bara de som sänder digitalt, på säker distans. Till exempel kan man se Claes Eriksson, i basker och med hukande hållning, med ”I afton inställt”-skylten från Skruven är lös, i alla fall om man har den på vhs eller hittar den på youtube. Vi medborgare kurar hemmavid och slutar träffa folk, inte så mycket för vår egen skull utan för de äldres och sjukas. Gunnar D. Hansson (den förste äldre västsvenska poet jag kom på) rör sig kanske någonstans där ute och kan när som helst drabbas av en fruktansvärt smittsam och potentiellt dödlig sjukdom. Och D. Hansson är en bevarandevärd poet. Vi vill inte förlora honom.

Virusepidemier är prosaisternas tid på jorden (en prosaisk katastrof). De har i själva verket aldrig velat vara ute på kulturevenemang och träffa andra. Nu får de chansen att plocka fram Thomas Manns Bergtagen ur hyllan, anmäla sig sjuk med lätt hosta och sen bara ge sig hän. Medan teatrar och dansföreställningar gråter bittert över sina inställda föreställningar och tomma lokaler kan prosaisterna njuta sitt otium. För oss inom lyriken är det svårare. Poesin har något uttrycksfullt över sig, som vill öppna fönster och ränna omkring lite. ”Dikt och begär hänger ihop”, skriver Hansson i sin Tapeshavet. Att stänga in en poet kan aldrig vara riktigt rätt.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr’n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.

/Karlfeldt

Ändå lever vi nu –  skilda från varandra. Ferlin skrev: ”så nära vi gå men så fjärran från varandra ändå” och det kanske var mer mentalt men vi ska inte förglömma den nytta det också har för att minska smittspridningen. Jag sätter mig för att fundera på vilken poet jag kan vända mig till för att fånga det jag (vi) nu lever i. Tankarna smyger ofrånkomligen till Harriet Löwenhjelm, den unga konstnärinnan och poeten som levde för lite mer än hundra år sen nu. 1918 dog hon, bara 31 år gammal, i tbc. Om någon kan skriva om hur det är att vara trött, sjuk och sängliggandes är det väl ändå hon?

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen,
så att jag tror jag inte orkar mera,
åt Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,
att »gå på hovbal» vill den mig förmena

/Löwenhjelm

Samtidigt känns det fel att gå till Löwenhjelm bara för att finna karantänen. Mer än de svikande lungornas poet skrev hon lyrik om livet, jakten och kärleken. Ska vi förneka hennes humor och flykt undan dödsskuggan? Sannerligen inte!

Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.

/Löwenhjelm

Vi får nog skriva den själva, den stora sociala avskildhetslyriken. Det sägs från flera håll att vi nu ska sysselsätta oss. Äntligen få tid att läsa de böcker vi aldrig läst, lära oss, i kör, recitera långa stycken ur Vitsvit, lyssna ikapp podcasts, måla en något stort i olja, skriva en dikt.

Vi får dock inte glömma att kreativitet inte nödvändigtvis är någonting positivt. Kreativiteten värderar inte. Verner von Braun och doktor Mengele var två ytterligt kreativa människor. Och såsom  kreativiteten i den hemmabundna tillvaron kan leda till en Kung Lear kan den vara fröet till oerhörda mörker, till exempel roliga karantän-texter till existerande låtar. Låt oss aldrig sjunka så lågt. Då är det bättre vi ser om serier vi redan sett tre gånger på nån streamingsajt. Vi gör också bäst i att inte tro på dem som ger oss listor över allt vi kan åstadkomma. Alla diktsamlingar vi ska ha tid att skriva. Örnen och kråkan tror att det här kan leda till något. Den gruvliga sanningen är att många av oss inte kommer ha en massa tid. Vi kommer ha jobb och studier som måste skötas precis som förut, men under något sämre omständigheter. Så risken finns att det kommer ta mer tid i anspråk än tidigare. Ibland kanske vi dessutom borde röra på oss.

Jag tvättar händerna och går och stödhandlar i mina lokala butiker. Försiktigt håller jag ordentliga avstånd till allt som liknar en ålderstigen poet. Köper Aednan i den närmsta bokhandeln, för att på så vis stötta poesin. På kaféerna sitter äldre människor och fikar. Kulturhuset meddelar att de skjuter upp sitt 40-årsjubileum på grund av att tiderna är som de är.

Låt mig ha fred och sparen lungorna
– min själ är sjuk, men fraser hela ingen!
Tag edra visors buller bort
och bort med maningar av gammal välkänd sort,
som ropa flyg! åt den, som brutit vingen!
och bort med fingrarne från sår, som svida,
jag vill ha rätt att ensam genomlida
mitt eget kval – jag vill ha tröst av ingen!

/Fröding

August Löfgren Sparresäter
Göteborg