Brioche av Jenny Andersson
Är din pappa glasmästare?
I mitt ansikte klängrosor och slån, och kalhyggen av orosmoln
Näe, skogshuggare
Men i biosalen är jag genomskinlig,
som hon med klänning av glas och med spröjsade ögon
Hon som hostade sol och Södergran och Rimbaud
Filmen tränger in genom iris och regnbågshinnor och salamandrar som lockar sig runt mitt ögonlock
Du ler i HTML-blått och äter brioche,
du är poet i film
Jag har en chipspåse under kompendiet och somnar över Foucault om kvällarna
Jag viskar 180-gradersregeln men du vänder dig bara om, håller äppeldialog på toagolvet
Nu går du genom rutan med söndrig fot,
jag blinkar bort det trasiga från djuren
Du skrattar i CMYK, krattar foreller och snörar alptoppar
Alltihop är egentligen väldigt obegripligt men du säger att det är poesi när jag
smular sönder kameralinsen i plyschstolen
Eftertexterna är borta