Brioche av Jenny Andersson

Är din pappa glasmästare? 

I mitt ansikte klängrosor och slån, och kalhyggen av orosmoln 

Näe, skogshuggare

Men i biosalen är jag genomskinlig,

som hon med klänning av glas och med spröjsade ögon

Hon som hostade sol och Södergran och Rimbaud

Filmen tränger in genom iris och regnbågshinnor och salamandrar som lockar sig runt mitt ögonlock

Du ler i HTML-blått och äter brioche,

du är poet i film

Jag har en chipspåse under kompendiet och somnar över Foucault om kvällarna

Jag viskar 180-gradersregeln men du vänder dig bara om, håller äppeldialog på toagolvet

 

Nu går du genom rutan med söndrig fot,

jag blinkar bort det trasiga från djuren

Du skrattar i CMYK, krattar foreller och snörar alptoppar

Alltihop är egentligen väldigt obegripligt men du säger att det är poesi när jag
smular sönder kameralinsen i plyschstolen 

 

Eftertexterna är borta