Daniel Gustafsson – PPs huspoet 2020

DECEMBER

En efter en har stjärnorna slukats,
hjältarna utträtt ur tiden.

Nu, efter nio månaders väntan,
uppskjutna löften, infrusen frihet
i självisoleringens iden…

Ser ni
hur, klotrund på bågnande grenar,
domherrens blodröda bloss
antänder något
i valven där ovan,
något i djupet
av oss?

Frost och yrans första flingor
vidgar världen runt omkring,
ger år ljuset jordisk hemvist,
alstrar sken ur sköra ting.

Visst,
mot mörkret finns inga vaccin,
men skönheten, tron, fantasin –

gammalt mod
i nattens närhet,
gamla ord
som hem och härd –

ska skingra vår vanmakt
till slut;

håll fast vid det fladdrande hoppet,
håll hårt i varandra,
håll ut.

Midvintergästande vadare
löper och letar längs stranden,
grenslar de skiftande linjerna
tidvattnet ritar i sanden.

Skymningen släpar sig långsamt in,
stjälper sin guldfyllda skopa,
strör sina strålar i dyningen –
sjöfynd från vraket Europa.