Daniel Gustafsson – PPs huspoet 2020

SEPTEMBER

Frågan om hemjord, som frågan
om gudstro, får mig att tveka
på tveeggat språk.

I tankens torrsim, i minnets,
är jag tillbaks där vid sjön:
 
gåshud av dimma på ytan.
Fackeltåg av björk och rönn
ringlar längs barndomens stråk.

Samtidigt går jag i sensommarsolen
här i min nybyggartrakt,

ser löven som falnar mot floden;
hur skiftande skepnader, färger,
lossar och sjösätts
i brand.

Vi väljer inte vårt ursprungsland;
väljer inte heller helt
var flyttfågelfröna slår rot,
drivveden lotsas i hamn;

vi gör vår del, vinden sin,
vågor ut och vågor in.

Mycket har rasat ihop nu,
annat har fallit på plats:
undanflykt blev upptäcktsfärd;
ensam glöd, gemensam härd

i år av alla år.

Det går att möta död med liv,
söndringstid med samförstånd;

samla vad stormen
har skingrat,
korslägga virket
till rätta.

Bofast
här av alla ställen,
trofast
just till detta,

griper jag chansen jag får:

mycket kan slitas ifrån oss,
men just denna höstdag
är vår.