Daniel Gustafsson – PPs huspoet 2020
JULI
Vi har sett det förut;
samma virala succéer,
samma surrande
sommarplågor;
fortsatt färre svar än frågor
när nyheter går i repris.
Om nu det värsta är över,
fick vi vad vi förtjänar
eller vad vi behöver?
Lärde vi oss något nytt?
Visst,
inget är smittsamt som kärlek,
inget förråder som närhet,
men lärde vi oss
något nytt?
Ibland är domen försenad,
såren redan aldrig läkta;
ibland är vreden
förhastad;
gamla misstag är snart på modet,
när fjolårets visdom förkastas.
Skärmtidens nya martyrer,
envar på sitt håll
enskild för alla,
låter oss låtsas
att ensam är stark,
att just det jag gör
gör skillnad
bara min självbild
blir sedd.
Godhet säljer,
på gott och ont;
de skyltar skamlöst
med dygder,
de som har tid
med etiken,
de som har råd
att ha rätt.
Går basilusker i sommardvala?
Gör aktivister?
Jag går hursomhelst i reträtt;
loggar ut i en engelsk trädgård,
långt från lekmännens maktspel
och mediernas ’titta på mig’,
där luktärt och lilja
gör skönhetens vilja
vare sig vi eller ej.