Daniel Gustafsson – PPs huspoet 2020

JULI

 

Vi har sett det förut;

 

samma virala succéer,

samma surrande

sommarplågor;

 

fortsatt färre svar än frågor

när nyheter går i repris.

 

Om nu det värsta är över,

fick vi vad vi förtjänar

eller vad vi behöver?

Lärde vi oss något nytt?

 

Visst,

inget är smittsamt som kärlek,

inget förråder som närhet,

men lärde vi oss

något nytt?

 

Ibland är domen försenad,

såren redan aldrig läkta;

ibland är vreden

förhastad;

 

gamla misstag är snart på modet,

när fjolårets visdom förkastas.

 

Skärmtidens nya martyrer,

 

envar på sitt håll

enskild för alla,

låter oss låtsas

att ensam är stark,

 

att just det jag gör

gör skillnad

bara min självbild

blir sedd.

 

Godhet säljer,

på gott och ont;

 

de skyltar skamlöst

med dygder,

de som har tid

med etiken,

de som har råd

att ha rätt.

 

Går basilusker i sommardvala?

Gör aktivister?

 

Jag går hursomhelst i reträtt;

loggar ut i en engelsk trädgård,

 

långt från lekmännens maktspel

och mediernas ’titta på mig’,

 

där luktärt och lilja

gör skönhetens vilja

vare sig vi eller ej.