Det förlorade ordet / av Camilla Mollung

Jag är en äcklig tant, en åk-hem-igen-kärring som undervisar i textilslöjd. Jag debuterar som poet samma år jag fyller femtio. Jag ber om att bli hörd av mig själv men min kropp och mina tankar glider samman blir till en slagruta som dras till underströmmarna av förtvivlan.

Varför lyssnar vi alls på någon? Och använder vi kanske våra ögon lika mycket som vi lyssnar? Är det förlorade ord vi talar om, eller är det egentligen förlorat utseende? Eller är det kanske förlorad tid? Tid som inte gått till att läsa litteraturvetenskap så att man kan recitera åtminstone någon dikt av Ekelöf eller vet exakt vem som är vem i de grekiska och antika mytologierna. Tid som förlorats av kvinnor som tagit hand om sina barn och inte sett till att skaffa sig ett anseende i en värld där belästa män är domare.

Jag är en enkel åk-hem-igen-svenne-kärring som undervisar i textilslöjd med ett beat i mitt huvud. Som älskar hip-hop, gangsterrap, färger, kattungar och att köra fort. Och jag för min hand över det nedpressade gräset efter min förra kropp. Jag har fött tre barn, är i preklimakteriet och har gått upp nästan tjugo kilo i vikt det senaste året. En fet tant med fyra katter, två hundar och två kaniner. Inget rör sig, bara allt som grävts ned, dolts och gömts undan. Min tonåriga dotter undrar hur jag kunde välja ett yrke där jag visste att jag skulle bli mobbad.

Om mig finns nedtecknat att jag som barn nästan inte hörde något. Att orden inte nådde mina trumhinnor. Orden var förlorade redan innan jag fick möjlighet att förstå dem. Jag sa inte ett ord på dagis och man undrade vad som var fel på mig. Jag fick plaströr, fick öroninflammationer, plaströr, öroninflammationer, plaströr, öroninflammationer tills trumhinnan i högra örat efter några år var så ärrad att man var tvungen att byta ut den. Ett snitt lades bakom örat i dess fulla längd, man vek fram örat och en bit vävnad någonstans i nacken skars bort och pusslades fast där den gamla trumhinnan suttit. När jag vaknade ur narkosen upplevde jag att jag inte kunde tala. I flera dagar tog det stopp i halsen där orden skulle komma ut. Ärret finns alltid kvar.

Jag drömde inte att jag var ett besynnerligt barn som vände ryggen åt världen.

Året efter när jag var elva blev jag vansinnigt rädd för att ett tredje världskrig skulle bryta ut. Det var så det ritades upp på en grön tavla med skrikande kritor, en domedagsknapp på varje sida. Det enda spörsmålet var vilken av presidenterna som skulle trycka först. Jag såg framtidens sinade ansikte. Om nätterna tyckte jag mig höra militärflygplan över vårt hus. Jag låg och räknade på hur lång tid det skulle ta för hela familjen att hinna samlas i skyddsrummen. Mormor var alltid hemma, men de andra, hur skulle de hinna och vad hände med katten om han var ute?

Och i mormors veckotidning stod det med feta rubriker att världen skulle gå under i jordbävningar år 2000. Något jag, det tysta barnet som aldrig ställde frågor, tog på fullaste allvar. Tänkte att det var en vedertagen sanning och därför inget man behövde prata om, att det inte var meningsfullt eftersom vi människor inte kan rå på naturkrafterna. Det avlägsna ropet ur själva landskapet påminner om en bön om hjälp från någon som inte själv kan göra slut på sitt lidande.

Eftersom allt var meningslöst blev slutsatsen att det inte heller fanns någon vits att säga saker på lektionerna i skolan. Ur min mun kom regn, som en spröd och vilsen klang. Det var allt. Jag skulle vara 28 år när världen gick under, jag skulle inte hinna skaffa mig den familj jag önskade mig och jag ville inte heller längre, eftersom de ju ändå skulle dö. Jag hade inget att leva för, månader blev till år när jag drog min kropp närmare intill mig. Vanföreställningarna fortsatte men jag sa inte ett ord till någon. Jag satt med ryggen vänd åt människor som turades om att äta av varandra, ur gemenskapens innanmäte. Kände den isande skräcken när oförsiktiga vuxna talade om undergången på någon fest. Samma vuxna som sedan obekymrat gick ut och spelade golf dagen efter. Vuxna som inte förstod varför de om och om igen misslyckades med att hälla i mig sommar. Misslyckades med att duscha mig med ”Munnen den ska skratta och vara glad” eller med att som i en besvärjelse uttala ordet CONFIDENCE för att det i sig skulle få mig att bli starkare och gladare. Och det var som att det fanns en frånvaro i deras sätt att strö blomblad för vinden, en omärklig långsam köld.  Jag fick det inte att gå ihop, kunde inte förstå hur man kunde ta så lätt på undergången om man var medveten om den. Och människor gled undan, blev ogripbara, kunde bara identifieras genom sina svek.

Skräcken för undergången försvann när jag slutligen insåg att den skulle komma oavsett. Om än inte i en världsomfattande skala, utan helt simpelt bara omfatta min egen död.

Jag slutade vara en sån som förväntade mig mycket av döden.

Den första uppgiften vi fick när jag studerade till lärare förra århundradet var att skriva en uppsats som skulle ha rubriken ”Vad är kunskap?”. Jag minns inte vad jag skrev, men jag minns rädslan för att göra fel, för att misslyckas, för att inte använda rätt referenser. Aldrig lärde vi oss hur man skulle röra sig på platser där grymhet aldrig setts som något sjukt. Om det skrev vi inte.

Jag talar med några studenter som har verksamhetsförlagd utbildning på skolan. Om hur många uppsatser de skrivit, hur tråkiga de var och att de hellre hade skrivit på ett annat sätt. De hade velat utgå från sina erfarenheter, inte skriva litteraturstudier över ”redan funnen kunskap”. Ord går förlorade, ord fastnar i ett gammalt hjul av akademisk kunskap. Stenen maler kornen till mjöl och verkligheten hamnar allt längre bort. Och kvar blir studenter med misslyckanden, tvivel och rädsla flåsande i nacken, som gör sitt bästa för att referera till förgångna tankar, ord som snart är gamla som bibeln i vår tidsålder där man tror att kunskapen accelererar men i stället centrifugeras den ut genom svarta hål. Och vem vågar bestämma vilka ord som borde gå förlorade till förmån för nya? Vem vågar montera in en katalysator? Vem påminner oss om den rymd där varje människa stämt möte med sig själv och där ingen människa fått fotfäste i en annan?

Jag har förlorat kroppen jag kände, jag har förlorat tillgång till sammanhangen jag befunnit mig i om jag varit yngre. Jag tänker allt oftare på det någon en gång lärde mig om andra bilister: att tänka på dem som om de vore älgar, helt oberäkneliga. Bara det att de är så beräkneliga i sin oberäknelighet. Precis som människor som släppts lösa i en oändlig rymd av sociala medier. Som i detalj kan beskriva gärningsmännens själsliv och deras grinande tandrader av skadeglädje.

Jag satt vid en åldrad släktings dödsbädd och hörde undersköterskor tala bebisspråk med henne. Och då blev det bestämt att jag hädanefter alltid skulle respektera äldre personer och se förbi det skrumpnade skalet som skyler deras drömmar, deras hopp, deras glädje och all deras visdom. Det blev bestämt att jag alltid ska ge andra människor tid att ta tillbaka orden, låta dem berätta, innan jag lägger dem i munnen på dem. Aldrig låta samtal stanna upp i monologer. Skisser av ansikten och ögonkast som aldrig blir av.

Jag har blivit en åk-hem-igen-kärring för att mina föregångare varit åk-hem-igen-kärringar som tröttnat, som inte förmått digitalisera i den takt som krävts, som inte orkat administrera allt som ska administreras, som inte haft orken kvar att försöka. Ingen ser längre det orörda pappersarket som blåser upp, yr vitt av körsbärsblommor. Till och med de fem körsbärsträden utanför mitt klassrumsfönster är osynliga. Det enda som hörs är fräsandet när spader och hjärter dam möts i deras händer.

Den verkliga dödsångesten slog in när jag som 44-åring skulle föda mitt sista barn. Jag var inte rädd för att försvinna från mig själv. Men jag såg mig själv i tredjeperson som mamman till barnen som behövde en mamma. Vad skulle hända med dem om jag försvann under förlossningen och de blev kvar med pappor som inte funnits där på samma sätt som jag? Om de förlorar den mor som med stadig blick kan sy ihop dem när de är trasiga och hjälplösa.

Allt gick bra.

Under den här tiden, som är mitt liv, har jag trots allt tagit en master i kreativt skrivande. Men aldrig har jag kunnat sitta ner och skriva klart, slutföra en roman på det sätt jag vill eftersom orken tar slut. Orden går förlorade, i blöjor, i bråk, i dåligt självförtroende, i en förgiftad jordmån av sänghimmel och lakan där vänskapsförhållanden och äktenskap bryts, i känslan av att inte bli tagen på allvar, i utövande av andra konstformer, i allt möjligt annat utom skrivandet har orden runnit ut och förflyktigats.

För några år sedan diagnosticerades jag med geografisk tunga. Och nog anstår det väl en ordmästare att ha en geografisk tunga. Nu dansar orden över kartorna och jag ställer mig på poesiscener, fattar eld av mig själv och vägrar vara tyst. Jag åker till jobbet för att lära eleverna sy ihop sin barndom med sin ålderdom, sin kunskap med sin attityd, sitt jag med sina sorger, sin glädje med sin kreativitet. Försöker övertyga dem om att jag vill lyssna när de ber om att få bli hörda. Övertyga dem om att jag är värdig att få höra deras ord precis som de är värdiga att höra mina. Och ja, en gång ska jag berätta för dem om Lenke Rothman, om hur det är möjligt att sy ihop en barndom i förintelse med ett konstnärskap som vuxen. Berätta att det är möjligt också för dem att sy ihop mörkret med ljuset och låta skuggorna bli ljusa sommargardiner i en vind full av körsbärsblommors blad.

Jag har blivit människan som bara åker hem när jag själv vill det, när jag fått alla andra att vilja stanna kvar och lyssna, när jag står försvunnen framför dem.

(Kursiverade ord är samplingar och remixer från
diktsamlingen Det förlorade ordet av Bruno K. Öijer.)