Meny Stäng

Krönika av Peter Nyberg: Jag blir tårögd bara jag ser karln

Det börjar på morgonen när jag hämtar tidningen. Hela framsidan täcks av honom. Först glädjen, sedan glider den över i sentimentalitet eller melankoli och när jag öppnar kulturdelen och ser honom sitta där i fåtöljen med sin skadade hand vid bröstet tåras ögonen. Men han utstrålar lugnt, trots att lägenheten invaderats av en massa journalister som ger honom blommor och fotograferar honom i den där stolen, den mycket gamla mannen med hela livet bakom. Jag tror att det är därför tårögdheten kommer. Det finns en klarhet inför slutet hos honom, samma klarhet som har funnits i hela hans diktproduktion.

Det blir lätt att han görs till Buddha nu, den gamle, han utan ord och med ord som är mycket mer preciserade än andras försök. Vi behöver det, en ikon, en jätte som vakar över oss. Speciellt som den statusen står i sådan kontrast mot hans diktning, där den lugna, vardagliga men mycket eftertänksamma rösten, den som går ner i avgrunderna, är hans signum.

Men också rytmiken, man glömmer den hela tiden, denna extrema känsla för rytmik, för versmåttens möjligheter. En poesins mästare behärskar även rytmiken, för varje ord en känsloinsikt, något som glider närmare in mot det centrala. Hans böcker vimlar av aldrig tidigare uttalade klyschor.

Jag ska inte Buddhagöra honom, inte mer, jag ska läsa:

ALKAISKT

En skog i maj. Här spökar mitt hela liv

Det osynliga flyttlasset. Fågelsång.

I tysta gölar mygglarvernas

ursinnigt dansande frågetecken.

Jag flyr till samma platser och samma ord.

Kall bris från havet, isdraken slickar mig

i nacken medan solen gassar.

Flyttlasset brinner med svaga lågor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − fyra =