Meny Stäng

Dödsruna över Wislawa Szymborska

Av Peter Nyberg

Jag vill minnas att jag tänkte mycket på och läste en del dikter av Wislawa Szymborska när jag var i Krakow. På Stora torget stod jag en stund och väntade på att få se hennes magra väsen promenera över kullerstenarna med en cigarett feminint vippande längst ut mellan pekfinger och långfingertoppen. Naturligtvis vågade jag inte aktivt söka upp henne. Vad skulle jag säga? Varför skulle jag störa?

Nu är hon död, 88 år gammal. Lungcancer. Genom hela livet var hon en trogen rökare. När jag får budet känns det först som att en avlägsen bekant gått bort. Och så kanske det är också.

Diktningen utmärks av ett humoristiskt och stoiskt förhållningssätt till livet. I flera dikter kan jag se henne le lite åt hur allvarliga vi är mot tillvaron. Leendet tillåter fascinationen inför tillvarons mysterier, det är inkännande på det sättet. På samma sätt som hon lekte med tillvarons ogriplighet lekte hon med språkets möjligheter. Det gav en känsla av att hon stod livets innersta väsen mycket nära.

På så vis blev hon en avlägsen bekant, någon jag kunde lita på. Det var bara att öppna böckerna och läsa:

METAFYSIK

Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I en given turordning,
ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.
En banal slutsats, inte ens värd att skriva ner,
om det inte var för ett obestridligt faktum,
ett faktum för evigheters evighet,
för hela kosmos, sådant det är och kommer att vara,
att något var där på riktigt,
så länge det inte tog slut,
till och med det faktum
att du idag har ätit klimpsoppa med fläsksvål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 2 =