Meny Stäng

Könika av Peter Nyberg: En dikt i blyerts

Mellan två sidor i en av mina litteraturböcker har jag lagt en lapp. Det är någon minut kvar tills lektionen börjar, eleverna promenerar in i klungor och jag drar fram pappret. Där står en dikt slarvigt antecknad med blyerts:

Ute på havet känner man en vår eller en sommar
bara som ett vinddrag.
Den drivande Floridatången blommar ibland om
sommaren,
och en vårkväll flyger en skedstork in mot
Holland.

Harry Martinson. Redan första gången jag läste dikten tyckte jag mycket om den, således får jag ett infall: jag skriver in den korta texten och projicerar den på filmduken och frågar klassen vad de tycker om den.

Tystnaden är påtaglig. Några blir irriterade. Det är en bra klass, vi har ett fint förhållande, jag tror det är därför de inte nöjer sig. En av flickorna frågar:

– Men vad betyder den?

Jag nickar.

– Bra fråga, sätt er två och två och diskutera; vad finns i dikten egentligen?

Efter ett par minuter frågar jag vad de kommit fram till, men ingen säger något. Ingen tycks ha gripits det minsta av texten. När jag läser den igen inför klassen grips jag på nytt av de två meningarna. Det är en oerhört vacker text. Men ingen har något att säga om den.

– Varför visar du oss den där? säger en flicka längst fram. – Den har väl inget med språksociologi att göra?

– Kan vi inte fortsätta med det? frågar en pojke i mittenraden.

– Vad tycker du om det där? frågar någon av eleverna som sitter längst bak.

– Jag tycker att den är fin, säger jag.

– Men vad betyder den?

– Jag vet inte. Det är ingen som riktigt vet, om jag inte minns fel. Den är bara fin.

Det blir mycket tyst och de 24 ansiktena ser på mig. Kräver en förklaring.

– Vi kanske ska fortsätta då? frågar pojken i mittenraden.

Jag känner mig som huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs novell En tuschteckning. Jaget har just köpt en teckning som han tycker om. Inte mer än några streck på ett papper, men när han går in för att köpa cigarrer får han för sig att visa den för expediten. Som faller i gråt och menar att han hånar henne för att hon inte är lika bildad som han och inte ser något annat än några streck i teckningen. Han försöker egentligen inte visa något annat än det han känner, men teckningen uppfattas som något mycket mer avancerat än vad den egentligen är. Teckningen blir en symbol för bildning och bildningskomplex.

Jag, liksom jaget hos Söderberg, framhärdar.

– Det jag tycker om i dikten är att man ser våren och sommaren som ett vinddrag, något hastigt förbiilande. Tiden blir förgänglig. På det sättet blir även den andra raden en symbol för förgänglighet, för det mycket snabbt förbigående. Floridatången blommar inte alltid om sommaren utan ibland om sommaren. Vad skedstorken gör där vet jag inte. Kanske är det bara något som poeten råkar se. Men de sista två raderna bryter mot de föregående, det blir en form av kontrastverkan. Jag undrar om det är normalt för en skedstork att om våren flyga in mot Holland, från havet antar jag. Eller om något är fel med storken. Flyger den egentligen in mot Holland för att dö? Det skulle vara i linje med förgänglighetstemat i dikten.

– Och det där får du ut av de där raderna? frågar en elev.

– Ja.

Återigen tystnad.

– Vi håll på med sexolekter, skillnaden mellan manligt och kvinnligt språk, säger jag till sist.

Sedan tar jag tag i en tuschpenna och drar upp duken så att tavlan blir synlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + 20 =