Meny Stäng

Vandring i Konstantin Kavafis Alexandria

Av Peter Nyberg

Konstantin Kavafis
Konstantin Kavafis

Den andra dagen i Alexandria, efter att ha sett Kom El Shoqafas katakomber, Pompejus kolonn, platsen där fyrtornet på Faros ska ha stått och Quayitbeycitadellet bestämmer vi oss för att på egen hand leta reda på poeten Konstantin Kavafis bostad.

Hettan har blivit annorlunda. I Luxor fanns den rena ökenhettan, 37 grader i skuggan och en urlakande sol. När resesällskapet kom till Alexandria fylldes luften av medelhavsdoft och värmen skiftade skepnad, den känns inte svalare men våtare. 27 grader och hög luftfuktighet. Så fort jag lämnar hotellets reglerade svalka börjar svettningarna.

Vi är tre gymnasielärare, Leif Risberg, Kjell Johansson och jag, som lämnar Sofitel Alex Cecil hotel – där bland andra Elvis och Muhammed Ali visar sig ha bott – framåt eftermiddagen. Kavafis bostad ska finnas i kvarteret söder om hotellet. Det ska vara lättfunnet, menar reseledaren. Vi har också en turistbok med en adress: 4 Sharia Sharm el-Sheikh, vid Sharia Nabi Daniel och en knapphändig karta.

Området Shari Nabi Daniel är ett shoppingdistrikt och utanför sina affärer sitter män i stolar och halvdåsar eller packeterar upp kartonger. Varorna är förvånansvärt västerländska, skor och träningskläder. Affärsinnehavarna ser på oss, verkar förbluffade men återgår sedan till sitt. Under resans gång har vi vant oss vid att vara de avvikande: här är det vi som är kvinnorna i Niqqab. Men människor är vänliga, Egyptens ekonomi bygger till stor del på en turism som närmast är försvunnen efter revolutionen och västerlänningar innebär kassainflöde.

Det vänliga är turligt för oss eftersom vi redan i den andra korsningen blir stående. Leif vill att vi ska vika av åt höger. Mitt lokalsinne är nästan helt outvecklat och Leifs har tidigare visat sig imponerande, så jag följer. När vi letar efter skyltar på husväggarna är de oerhört svåra att finna. Vi går och letar efter Sharia Sharm el-Sheikh. Utanför flera av affärerna sitter män och spelar spel och röker vattenpipa. Att vara man med affär tycks vara en bekväm tillvaro. Men naturligtvis är det en förenkling. Mannen är den som förväntas försörja familjen, i tider av revolution när inga människor för in pengar och köper turistprodukter är det svårt att vara man med ansvar. Orsaken till att jag tänker på männens ansvar handlar förstås om att majoriteten av människorna på gatorna är män. En hel del kvinnor rör sig också i affärskvarteren, det finns vad jag märker inga förbud av det slaget, men det är framför allt en mansvärld.

Efter ett par gator är vi för långt och vänder tillbaka, enas om att fortsätta rakt upp genom affärsvimlet och hoppas på det bästa.

– Kavafis bodde, enligt myten i alla fall, mellan en bordell och en kyrka. Något för köttet och något för själen, skrev han någonstans. Man tänker sig att prostituerade skulle vara lätt att hitta, säger Leif.

Längs vägen minns jag att vi har passerat både en synagoga och en kyrka. Någon bordell har jag inte sett till. Men vi fortsätter genom vimlet av affärer och varor och bilar och människor. Efter en stund stannar jag och konsulterar kartan, vi måste rimligtvis ha gått för långt. När jag har studerat den en stund märker jag att Leif och Kjell har träffat en ung man. Han visar sig heta Adam och studerar turism, en fem år lång utbildning under vilken han lär sig fem språk: arabiska, ryska, engelska, spanska och grekiska. När han förstår vem vi eftersöker vet han genast var Kavafis bostad ligger. Vi går bort från affärsgatan och in i en gränd och paranoian slår till: vart för den här unga mannen oss egentligen? Men vi har vant oss vid de halvfärdiga husen och en annorlunda syn på sophantering och snart kommer vi fram till en neutral uppgång ingen av oss någonsin hade kunnat upptäcka utan hjälp.

Lägenheten där Kavafis levde är stor. När vi kommer in sätts en bandspelare igång med ett engelskt program om poeten och vi går runt och tittar på otaliga porträtt och utgåvor av hans böcker. Över sängen hänger ett altarskåp och bredvid står en ljusstake med ett halvt nerbrunnet ljus, längs väggen på långsidan hänger en matta, kanske för att det inte ska bli fläckar på väggen. Jag undrar givetvis om det verkligen är Kavafis säng, matta och altarskåp. Innanför luckorna finns 15 ikoner. Två av dem föreställer Jesus på korset med Maria för fötterna. Hur var det att vara homosexuell med kristen övertygelse i Alexandria i början av 1900-talet? I dikten I förtvivlan från 1923 skriver Kavafis i Gottfried Grunewalds översättning:

Han har förlorat honom helt och fullt, som om han aldrig
existerat.
Han ville – sade denne – rädda sig
från brännmärkt, osund kärleksnjutning,
från brännmärkt skamlig kärleksnjutning.
Än fanns det tid att rädda sig – det påstod han.

Han har förlorat honom helt och fullt, som om han aldrig
existerat.
Med hjälp av fantasin, med hjälp av hallucinationer
han söker finna dennes läppar hos de andra unga männens
läppar,
han längtar efter att få känna dennes kärlek en gång till.

Njutningen och skammen. Både Kavafis och Alaa Al-Aswany i Yacoubians hus skildrar homosexualiteten som underförstått accepterad. Skandal om den offentligt saluförs men alla tycks ändå veta var de unga männen finns och vilka de gamla männen är. Den öppna homosexualiteten i Kavafis dikter är än idag ovanlig och ett välgörande inslag mot homofobi.

I ett annat rum står ett mörkbetsat skrivbord på vilket man får anta att Kavafis skrev sina verk. Bakom står en tron. Högst upp på ryggstödet lyfter två lejon upp en vapensköld. Det är inte en långsökt association att tänka sig Kavafis som diktarfurste, frågan är om han såg sig själv på det viset.

Otaliga är portätten av diktaren, till och med ett par masker och skulpturer finns, varav en ser ut att vara en dödsmask. Och medan vi går runt börjar den engelska rösten mässa:

When suddenly, at midnight, you hear
an invisible procession going by
with exquisite music, voices,
don’t mourn your luck that’s failing now,
work gone wrong, your plans
all proving deceptive – don’t mourn them uselessly.
As one long prepared, and graced with courage,
say goodbye to her, the Alexandria that is leaving.
Above all, don’t fool yourself, don’t say
it was a dream, your ears deceived you:
don’t degrade yourself with empty hopes like these.
As one long prepared, and graced with courage,
as is right for you who were given this kind of city,
go firmly to the window
and listen with deep emotion, but not
with the whining, the pleas of a coward;
listen – your final delectation – to the voices,
to the exquisite music of that strange procession,
and say goodbye to her, to the Alexandria you are losing.

– Den engelska versionen är verkligen snarlik Cohens text, säger Leif.

Steget mot att göra staden till kvinna, vilket är Cohens konstnärliga grepp, är onekligen mindre i den engelska översättningen. Kavafis språk var grekiska, men jag vet inte om femininum förkvinnligar en stad som i den engelska översättningen eller om det ens var hans syfte, med tanke på hans sexuella läggning.

Vid utgången menar Adam att det är underligt att vi tycks vara mer intresserade av deras kultur än de flesta egypter är. Man kan känna igen problematiken. Det invanda är inte alls speciellt spännande, medan det som är ännu oupptäckt, det exotiska tycks mer lockande.

Vi köper en uppsättning souvenirer och lämnar Kavafis lägenhet. Utanför tar vi bilder på lägenheten, på vår räddare och på Leif som läser ”Antonius övergiven av sin Gud”. Det börjar bli sent på dagen och vi säger adjö till Adam och återvänder till hotellet genom det kosmopolitiska Alexandria som en gång var Kavafis hemstad.

Läs också Leif Risbergs essä om hur Leonard Cohen inspirerats av Kavafis: Och tag farväl av det Alexandria du förlorar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 5 =