Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Omläsning av en bok

Alla läser vi, eller får böcker lästa för oss, som barn och som vuxna, intressanta, spännande, roliga, oroande, äckliga, tråkiga böcker. En och annan bok läser/lyssnar vi på nytt, därför att den har mer att ge än vad vi först upptäckte. Kanske blir en sådan bok en följeslagare genom livet. För många är Bibeln den stora livsboken. För andra kan en fackbok, kanske Alfred Einsteins bok om Mozart, bli nära nog en livskamrat. I Till fyren låter Virginia Woolf en av huvudpersonerna aldrig läsa ut Dickens Pickwickklubben på grund av dennes rädsla att förlora möjligheten till den stora upplevelsen: att fullborda läsningen av boken. Boken får inte ta slut. I stället börjar han år efter år om från början och njuter lika mycket av texten vid varje nytt tillfälle.

Många äldre läsare lägger den moderna litteraturen, en gång så intressant, åt sidan för att i stället ägna sig åt klassikerna under resten av livet: ”Från och med nu är det bara Shakespeare som gäller” eller ”Äntligen ska jag ge mig på Faidon igen” Och någon vill fräscha upp sig med Om det nyttiga och det lovvärda av Montaigne. En sextiofemårig bokhandlare lät mig en gång förstå, att ungdomsupplagan av Don Quixote, utgiven på Holger Schildts förlag i Helsingfors 1922 var den bok han ständigt återkom till. Den återuppväckte hans ungdomstid och vitaliserade hans begynnande ålderdom. Min tanke är, att det också kan vara intressant att fundera över vilka två, tre böcker man skulle vilja ha olästa och vilka anledningarna kan vara till det. Förspilld tid kanske, när boken visar sig vara ointressant. Sådant händer! Kaos i ens inre, när boken förstärker en existentiell oro som man plågas av och som man i stället hoppats få hjälp med genom läsningen, ett slags biblioterapeutiskt misslyckande? Har man otur kan läsning missleda en själ. Rätt bok blev fel bok. Ibland undrar man vem man egentligen är.

Det är kanske med boken som med den första kärleken: en nåd att undfå, eller motsatsen, en obehaglig, kränkande upplevelse som länge stannar i minnet.

Cormac McCarthys Blood Meridian (Blodets meridian) är en av mina två största läsupplevelser. För mig har den dimensionen av en hopplös längtan efter att på nytt få läsa den för första gången. Kan något sådant vara genomförbart? Jag hade läst Paul Austers New York Trilogin och fascinerats av överraskningarna och kasten i hans tre böcker och hans tankar om slumpens betydelse i livet. Men så fick jag Blood Meridian från en vän i USA, långt innan den översattes till svenska, och fann ett berättande av annat slag, en skildring av laglösheten, grymheten i den konsekventa resa som några ridande marodörer gjorde genom de osäkra gränsområdena mellan Mexico och USA omkring år 1850. Sammanhållning, skalpjakt och hänsynslös grymhet växte samman med ett drabbande, hänryckande landskap och en språklig gestaltning utöver det vanliga. Boken gav råa frågor om liv och uppväxt och människans grymma sidor inlindade i skönhet, allt serverat närmast som ett slag i ansiktet. Och jag duckade inte. På något sätt kunde jag få tröst av musiken. I The Interpretation of Music, Philosophical Essays (Red. Michael Krausz). skriver F.M. Berenson bl.a. om hur relationen till musik påminner om relationen till en vän. ”A shared experience is a profoundly important part of the value of music, just as it is in friendship…. Music becomes an intimate friend….I know how it feels and I´m with you.”

Så här skrev jag om boken då, och det står sig fortfarande:

Den komplicerade väven av människors öden av klassiskt grekiskt snitt, landskapets stränga skönhet och omänskliga krav på sina resenärer förs samman med människornas oförmåga till medlidande och kommunikation och växer till en grym skildring, där landskapet utvecklas till en berättelsens huvudperson.

”I know how it feels and I´m with you”, och önskar nu boken oläst för att om möjligt kunna återknyta kontakten med den. Jag tänker på den grekiske filosofens ord, var det Herakleitos`, om att samma människa aldrig två gånger går ner i samma flod, och påminns om att jag nu är en annan än jag var för nära 25 år sedan, när jag först fick boken i min hand. Men att också boken förändrats. Utan mig blir den ju inget konstverk och när jag förändras ändras också boken och dess innehåll. Omlastning sker. Mitt nya jag med nya tankar och erfarenheter gör att boken och jag kan utveckla vår vänskap till något nytt och annat än det som växte fram, när vi först träffades. Så samma sak blir det väl inte, när jag nu ännu en gång närmar mig den, men den nya upplevelsen blir kanske också den oförglömlig.

Min andra läsupplevelse av samma dimension grundar sig i Harry Martinsons Passad från 1945. Här spökar gymnasieskolan och en Tegnérälskande lektor. Och visst var Det Eviga en lämplig dikt år 1946, direkt efter kriget:

Väl formar den starke med svärdet sin värld
Väl flyga som örnar hans rykten.
Men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort.
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Men så kom lärarkandidaten!! En ung, ljushårig kamrat på hugget som vågade utmana Tegnér.

Hör här pojkar!
Vad ska hon heta, kvinnan där på stranden?
Hon som är offer för sin egen skönhet,
och för smickrets gyllene spindelväv.
Kanske Gudinnan av hyn.
När hon visat sig för sina tillbedjare
går hon hem till sitt altare spegeln i hyvårdens tempel.
Genvägen tar hon över kyrkogården.
Där kan hon i förbifarten spegla sig i helfigur
i blanka vårdar.

Den stunden vill jag uppleva igen! För första gången rakt in människan utan rim och konstigheter.

Men “Ångest heter min arvedel / min strupes sår mitt hjärtas skri i världen”? Varför inte den? Men det var ju JAG. Och inget nytt med det. Tonårens självupptagenhet styrde mig mot Pär Lagerkvist och 40-talets ångestpoeter, Erik Lindegren, Karl Wennberg och andra, men Lagerkvist från första världskrigets början var den förste i min värld som träffade rätt. Så jag var van vid introvert poesi kan man säga. Tack i alla fall, Pär Lagerkvist. Det var en tröst.

Så. På sidan 42 i Passad, alltså! Där finns hon fortfarande, Gudinnan av hyn (men knappast utan ångest). Och öppnar sig vid varje tillfälle, alltmer olika eftersom jag förändras. Rätt dikt till rätt person vid varje tillfälle.
Hur många dikter har det blivit av Gudinnan av hyn under årens lopp?

Och hur många Göran Strömqvist?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 3 =