Meny Stäng

Sovstad – ett poetiskt välgörenhetsprojekt

Av Peter Nyberg

Illustration: Håkan Eklund
Illustration: Håkan Eklund

Sovstad definieras som en plats där man har sin bostad men där inga eller få kulturella och sociala inrättningar finns. Syftet är att man ska sova och på morgonen ta sig till jobbet i den större staden. Under 1950-talet växte sovstäderna upp i Sverige i och med de så kallade miljonprojekten. Den enda förströelsen var närbutiken.

Nu kan man också definiera sovstad som ett poesiprojekt initierat av Håkan Eklund.

– Ordet kommer i mitt fall från ungdomens punk-rot och Ebba Gröns låt ”Were only in it for the drugs”, där de sjunger ”dom här jävla sovstäderna där folk inte rör en min”. I vuxen ålder har jag inte betänkt uttrycket speciellt förrän jag gjorde teckningarna, då insåg jag att det passade in. Husen ser lite ut som dom sover. Sömnen kan ju vara både fridfull och avskärmande, säger han.

Projektet började med att Håkan Eklund ville rita en dikt. Tanken att helt utesluta ord från dikten är en följd av en lång tids ritade. Eklunds böcker är kombinationer av ord och bild, han har gjort skivomslag, men menar sig mest ha fuskat sig fram på amatörnivå. Och han ser ingen direkt skillnad mellan att skriva och rita.

– Förutom tekniska skillnader så är det kanske inte så många fördelar för något. Dikten blir inte hel förrän den når en läsare, om det är en dikt riktad utåt. Bilden som poesi kanske kan vara sämre i det avseendet att det inte är brukligt att använda tecknarpenna som poetiskt verktyg. Men oftast så är den som läser en rit-dikt intresserad av poesi så den önskar uppleva något. Så mitt svar blir kort att det inte finns några skillnader mellan att rita och skriva.

Utifrån grundtanken att rita dikter ville Håkan Eklund göra 100 hus, vilka skulle skickas till något förlag. Men inspirationen höll inte i sig. Han hade först inte klart för sig vad husen skulle användas till men funderade på en postserie om tio hus.

– Varje hus har ett litet livstecken i sig, för övrigt som parantes, så de står kanske som dikter var för sig. Man ska fråga sig varför lyser det i fönstret? Vem har lämnat ett paket på trappen osv.

Men inte heller postserien kändes kul.

– Så dök bara den här idén upp: Vad skriver en poet om de får en bild och helt fria händer? På den vägen är det.

Bara poeter saknades. Åtminstone till en början. Håkan Eklund som själv är poet hade ett brett kontaktnät, inte minst genom Internet.

– En del har jag lärt känna i olika poetiska sammanhang och en del har jag ritat grejer för. På poeter.se har jag stött på en del och en del genom eremonaut, som är en konst/poetisk blogg som medverkande Kim driver. Man stöter hela tiden på intressanta människor när man har Internet och en del av dom fastnar lite mer på djupet. Poeterna är alla sådana skriande/poetiska figurer som jag gillar och beundrar kan man säga.

Eklund förmedlade sina hus och i efterhand tycker han att poeterna har förvaltat dem mycket bra men också mycket olika. De fick helt fria händer och han tycker att det har varit roligt att se kontrasterna mellan dem.

– En del har varit blygsamma och inte riktigt vetat vad som förväntades av dem, en del har eftersökt striktare regler att arbeta efter och en del har sprungit tusen mil framför övriga klungan.

I efterhand tror han att alla har känt ett stolthet över hur projektet har utvecklats. Håkan Eklund berättar att trots att poeterna inte fick läsa varandras texter i förväg går det att läsa in en fragmentarisk berättelse eller en uppsättning gemensamma teman.

– Jag har bara min läsupplevelse att tala om här, men jag finner hela tiden en närvaroönskan i de olika texterna. Ett han-hon förhållande som dyker upp här och var. En längtan bort från ensamheten.

Sovstaden är upplagd som en hemsida där man kan besöka poeterna i deras hus. På sidan finns också en pdf-version som kan laddas ner. Inte minst är Sovstad ett välgörenhetsprojekt.

– Vi har en diskussionsgrupp där det sprutar idéer kring projektet och vem som sa hemsida vet jag inte men Per Blomqvist hade möjligheten att göra verklighet av den idén och därför blev det så. Det kändes som ett självklart grepp när det också kom att handla om välgörenhet. En hemsida når ju enklare ut till folk utanför de poetiska kretsarna. Kändes som kul också att man skulle kunna klicka på husen och få upp texterna. Hemsidebeslutet gav ju genast möjligheten att lägga upp ljudspår också. Så det ena ledde till det andra.

Resultatet är tio hus där tio poeter tagit plats. Vill du också besöka sovstaden gå till: sovstaden.se.


 

Vi har också pratat med tre av poeterna i projektet. Alla har fått svara på två frågor:
1. Hur reagerade du på att få ett hus i syfte att skriva en dikt om det? Hur gick du till väga?
2. Hur tycker du att helheten blev?

Freke Räihä (som ger ut Sovstad på sitt förlag)

Freke Räihäs hus
Freke Räihäs hus

1. Håkan närmade sig mig i det här antagligen i och med min fäbless för kollektiva arbeten; jag har stått som curator för ett antal verk under tiden vi samverkat och kommunicerat. Jag har sedan jag fick ynnesten att använda en av Håkans verk till omslag för min Standardformulär för språkförbittring (King Ink, 2011) haft en väldig respekt för hans förmåga att fånga vår kultur och dess uttryck med en visuell poesi. Jag säger “visuell” men skulle lika gärna kunna säga enbart “poesi” – de bokstäver vi formar fonem av och genom dem ord är samtidigt bilder – en bild är en bokstav.

Jag sa helt självklart ja. Trots att jag egentligen har alltför mycket annat som hade be-hövt min uppmärksamhet. Det kändes samtidigt som en fantastiskt rolig utmaning att få möjlighet att tolka någon annans – i det här fallet Håkan Eklunds – verk. Och göra något annat än en övning i stilistik av det. Rollerna har för mig tidigare varit omvända då jag bad konstnären Pia Anliot bildtolka och illustrera min konceptuella trädflora Svenska träd (Smockadoll, 2010), det var som om hjulet vänt och jag var den utsatte, den tvingade.
Min “Frånskilda Fru Författarinnan” föddes i samma stund som jag började fundera på vem som bebodde det hus jag blivit tilldelad. Och den ensamt betraktande fågeln vid husets – verklighetens – ytterkant kändes samtidigt som en av Håkan gjord intertextuell blinkning som jag var tvungen att bemöta med en lika obskyr, eller självklar i en biogra-fisk läsning, referens. Jag tänkte i en vecka, sedan skrev jag den i anteckningsfunktionen på min mobila telefon under ett par svarta nätter när jag i sängen frysande av vintern egentligen borde ha sovit.

2. När det stod klart att boken dessutom skulle göras som en bok, en multimedial e-bok, genom mitt förlag (Freke Räihä Förlag) och att all ev. vinst från kringförsäljning skulle gå till hjälp för de under vårt svenska paraply som inte har ett hem, vad nu ett hem egentli-gen är. En position att dväljas i eller sluta om sig kanske. Så kände jag mig stolt, stolt är rätt ord. Inte bara för att det var ett godhjärtat ändamål, utan också för att verket som sådant – samskapat av dessa medverkandes samstämmiga och oerhört kraftfulla krea-tiva förmågor. Verket, som skapats under helt elektroniska former genom sociala medier, epost och fildelning, är en rättfram konstnärlig kommentar till det rådande klimatet i vårt alltmer insjuknande samhälle. Jag är nöjd både över samarbetet och verkets utökning av vad en bok får lov att vara, för trots antalet författare som publicerar sina verk elektro-niskt så är det inte helt rumsrent att välja elektroniskt tryck. Det ses fortfarande som alltför experimentellt och storförlagen vet inte riktigt hur det ska vara lönsamt med denna form av litteratur. De har glömt att all lön inte går att räkna i kvadratmeterhyra.

Daniel Löthskog

Daniel Löthskogs hus
Daniel Löthskogs hus

1. Jag tyckte det bara var en cool grej. Håkan gör riktigt häftiga prylar så det vara bara kul att få göra nåt med honpm. Och med resten av sovstadsgänget. Alla ska ha credd för allt bra de gjort. Hur jag gick till väga? Ja du. Hittade en ingångspunkt i bilden, sen gjorde jag det bara. Ibland är det enkelt, som i detta fall. Andra gånger är det inte lika enkelt.

2. Tycker att hela grejen har blivit helt fantastiskt. Allt från det producerade materialet till hur vi funkar i gruppen. Personligen har jag bara träffat Håkan utanför nätet annars är det cyberkontakt som gällt och att se hur smidigt och hur inspirerande det varit utan fysisk kontakt är något i högsta grad fascinerande.

Sofia Eriksson

Sofia Erikssons hus
Sofia Erikssons hus

 

 

1) Jag hade sett Håkans fina hus ta form och tyckte att idén om att sammanföra dem med ord var genial. Jag valde en dikt som jag skrivit tidigare, eftersom jag kom att tänka på den när jag såg ett av husen. Som inflyttad i Stockholm fascineras jag av alla hus som likt dockskåp visar upp olika öden, varje kväll.

2) Den har böljat hit och dit och fått ta de vägar den vill. Det blev perfekt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × två =