Meny Stäng

Gruppen bakom Hemsand 2 – Ett samtal

Gruppintervju, baserad på frågor som ställts av tidskriften Populär Poesi. Frågorna besvaras av redaktören och sex av skrivarna som medverkar i boken Hemsand 2: redaktören Jasmine Norling och Eva Röör, Anders Ylander, Kim Larsson, Marie Under, Jon Öhrman och Anya Guseva. Samtalet spelades in och återges sanningsenligt, men vissa korrigeringar har gjorts, med hänsyn till läsbarheten. Samtalet har avlyssnats, skrivits ut och redigerats av Robert Norling. Bilden tillhör Jon Arvidsson, och den är gjord i samarbete med Ambientia Labrats (blandteknik: akvarell, bläck, paintbrush, photoshop, 1996).

hemsand2framsida

Jasmine: Ja, jag börjar nu. Helt otroligt alltså, men nu fick vi ihop det, igen. Och då är vi här då, tillsammans, för första gången på länge. Vi sju, vi har inte setts tillsammans sen förra vintern, det var 2012, i Finland, I Turkku, eller hur, det måste varit …

Marie: Ja, det är långt, för långt mellan varven, vi verkar inte … vi är en instabil struktur, vi är som en sån där superpartikel som bara lever i två sekunder, som man gör i labb, men … gott, mycket gott att ser er igen.

Anya: Vi är väl lite slitna också, kan vara sunt att … jag vill inte säga att jag är trött på nån men det har varit ansträngande, och andningspausen var nog bara bra, för alla, och för boken också såklart. Och det är säkert … vi kan nog fylla en hel bok med småprat och extravinklar, krusiduller, men vi ska nog samla ihop oss från början, så det inte blir som vanligt [skrattar].

Jasmine: Ja, heller hur, men det är fint, och ovanligt, och då … Jag, jag ska vara nån sorts ordförande då, så det blir struktur på allt detta, och vi har fått frågor som vi ska tala om, femton är det, och det är jättefint att se er tillsammans ska jag säga, såhär, såklart. Och vi brukar inte riktigt prata, ett sånt här klart format, en mall, vi har ju andra kanaler, men nu, alltså, vi ska göra en gruppintervju. Väldigt skumt alltså, ingen av oss tänker ju … det är inte samma sak som för andra, men vi kör på då. Och jag lägger väl bara ut, och den är på såklart, och ska vi liksom luta oss lite såhär, som …

Anya: Ja, precis, jag har … den är lite gammal, men ligg in, gå lite nära, så tar den bra, den tar ju bara ljuden precis här, i hjärtat av gruppen, och är vi bara tysta när en pratar så blir det bra.

Eva: Vi är tysta och ordentliga, men jag gillar inte inspelningar, det vet ni, men nu är jag hemma här. Jag är beredd och öppen för de subtila biljuden, alla metafrekvenser som ska väva …

Jon: Det går så bra, Eva, det är ju bara ett steg på vägen ändå … och bandaren är väl ingen grej, och nu lossar vi känner jag bara. Det här är väl inget att … detta är ju bara roligt, efter vår eonlånga resa …

Jasmine: Nej, verkligen inte, men man tar, man vill gärna vara lite noggrann … särskilt jag, som egentligen inte är världens noggrannaste, men nu kör vi på, vi tutar på bara, och ni … alla behöver inte sitta som stearinljus och svara på rad [skrattar] och den som har nåt att säga pratar, bara så, helt enkelt …

Anders: Titta, det är en sån gammal, man stoppar in en liten en …

Marie: Ja, den är fin, men ta frågorna nu, så har vi roligt sen. Vi kan tekniknörda sen …

Jasmine: Okej, fråga ett då, hur började projektet, hur blev poeterna kontaktade?

Anders: Skrev de så? Poeterna?

Jasmine: Javisst, de vet ju inte att, allt om detta, de tänker så. Poesi. Poeterna. Som om ni var … som om ni hade en sån identitet, författare liksom. Men detta kan jag börja svara på, så fyller ni i lite, men det är ju rätt svårt, men så här var det, att … ja, Anders?

Anders: Jag känner mig som en poet. Men inte speciellt för Hemsand. Här är jag mer, liksom som om jag skrev, men inte hade, det var ingen genre, jag liksom blev mer …

Eva: Ett medium då …

Anders: Ja. Ett medium. Det var lite som om att vi använde alla genrer och lämnade alla förtöjningar liksom. Vi var genrelösa och bara kanaliserade, att det litterära var sekundärt, att man skrev i den genre som var magiskt lämplig … det är svårt att förklara, och den här intervjun är ju otroligt vansklig i sig …

Kim: Ja, det blir nån sorts kulturkrock direkt, det är spännande [skrattar] Dom kan inte ha en aning om att den här … att icke-boken skrevs av uttalade icke-poeter, kan man säga … men i alla fall, dom menar hur du, och alla vi, hamnade i sammanhanget, är det sånt de vill veta?

Jasmine: Ja, hur allting började då, rakt upp och ner …

Anders: Jo, jag var redan ..i kontakt med Kim genom att jag följer Eremonaut och haft kontakt där. Blev tillfrågad av honom. ..Vill du vara med i sekten? [ skratt]

Kim: Ja [skrattar] Vi brukar ju säga så, sekten, liksom, det är ju det [skrattar]

Anders: Men det var lustigt, för det var innan, du visste ju inte att ditt skulle vara med också, och jag kom med på allvar, det måste varit 2012, jag minns det, jag kopplar ihop det med min operation där …

Marie: Var det knät då, är det knät du menar, du ligger ofta på sjukan, stackars Adde …

Anders: Ja, jag bor lite där [skrattar] Men i alla fall, alla får säga hur de kontaktades, men det är ju liknande för alla, men jag blev i alla fall tillfrågad av Kim, men jag fångades, jag påverkades ju omedvetet, telepatiskt, långt innan, så mitt skrivande styrdes, och det var Iiris, säkert …

Jon: Ja, hon styrde och styr mycket, hon är ju ett drottningmedium, otroligt telepatisk, och hon har varit överallt, hon och Natalie, de har jobbat länge, sen 80-talet, på att få fram, bryta loss magiska fragment, som de fått andra att skriva, och jag kom in i slutet på nittiotalet, det var då jag jobbade aktivt med KRKZ, och jag jobbade på mitt håll, men visste inte att jag skulle vara med, och det var när jag och Eva jobbade på Irland som vi fick visionen där …

Eva: Ja, vi hörde den där glasklara rösten, det var 2011, då den avslöjade den stora planen, och vi blev uppringda av Natalie, och sen skedde allt mycket snabbt … och man kan säga att vi, att resten … att Anna och Petra la grunden, och sedan fångade KRKZ upp energierna och portionerade ut skrivarbetet och sammanförde oss … vad säger ni andra, om det som …

Marie: Det är så svårt att sammanfatta, för man är magiskt öppen, man har förstått, det finns ett helt annat plan, man blir erfaren, man öppnar sig telepatiskt, man tar signaler, och plötsligt förstår man att man ingår i ett jätteprojekt, att de andra böckerna bara varit förövningar liksom, och det … men det var ju så här, att Tonys, Tony Valners pappa började skriva en magibok 1973, och Tony fortsatte på den, och han kom i kontakt med andra ritualmagiker, och så har det rullat på, spontant, och ingen har hela bilden, och alla har upptäckt väldigt sent vilket otroligt mönster som skapats, detta collage, denna fragmentlabyrint … Jag kom ju in för att jag … kan man säga detta? Jag är liksom bortom mycket nu, är inte samma som förut, men …

Jasmine: Ja, du får svara för dig själv, det är … det är ju ett tag sen, femton år sen, vad säger Tony?

Marie: Nej, han har väl aldrig haft vanliga ramar [skrattar] Tänker på sitt sätt, helt och hållet ju, det … nej, ja, Tony och jag har gamla missbrukarrötter, men vi är rena nu, och vi möttes i missbruket, på 90-talet, och jag sålde hasch och tjack till Tony då, så var det, och så blev vi ihop några år, och vi nådde ett sånt djupplan, att han valde att berätta om ett projekt, att han skrev vidare på sin pappas bok där … och då visade Tony mig, verktyg och så … magiska grejer, och jag började skriva, och på den vägen är det …

Jon: Ja, det var ju länge sen, som sagt var, men det är fint att du är öppen med det där … och jag då? Jag var ju med i samma stödförening som Anders, som kände dig, Marie, det var när jag gick på AA-möten, och jag drogs in i detta kring år 2000, men inte jag heller, jag visste inte hur allt skulle bli förrän 2012 eller däromkring … fast vi skrivit i grupp och så, utsatt oss, tagit dessa droger och genom fört seanser och allt … vi visste ju inte att det skulle bli just denna bok förrän väldigt, väldigt sent …

Anya: Nej, det blev en brutal vision, en upplösning där … Och jag då, i och med att jag varit aktiv i KRKZ länge, så anade jag ju det hela, och jag kom i kontakt med bokskrivandet den vägen … man kan beskriva hela skrivjobbet så här, att vi gick runt i ett mörkt rum, anade varandra, och helt plötsligt hade vi